Bloggare Necesse Est VIII: Så gör du för att inte mobba på nätet

Vad är detta för konstig rubrik? Jo, alltså, det finns massor av tips därute för hur man som utsatt ska hantera nätmobbing, men det finns inte många tips för den som verkligen inte vill vara en ”mobbare” men som riskerar att pekas ut som en sådan ändå. Jag menar inte att på något sätt förringa verklig nätmobbing, men det finns alltid ett gränsland. En del påhopp är rena trollfasoner, enbart menade att såra och kränka, men så finns det de som inte alls var illa menade, men som uppfattas som sådana ändå.

De flesta människor med någorlunda nätvana har varit med om missförstånd på internet. Ofta är det nybörjarmisstag; man känner inte till jargongen och kanske inte ens förstår smileys. Den som är socialt kompetent i verkligheten kan plötsligt bli socialt klumpig, av ren okunskap i en ny miljö. Precis så är det för många med Aspergers syndrom, både på nätet och i verkligheten; man menar inte illa, men det blir fel.

Så vad ska man göra för att inte omedvetet kränka någon på nätet, eller framförallt i sin blogg? Folk brukar säga att man ska utgå från sig själv, men det fungerar inte så bra när man har Aspergers syndrom. Jag tar sällan illa upp när folk säger saker som jag ”borde” bli sårad av, och jag är ofrånkomligt distanslös i vad jag delar med mig av. Därför kan jag inte tänka ”hm… Jag skulle tycka att det var okej att någon berättade för hela världen att jag kissade på mig när jag gick i sjuan, och därför kan jag berätta det om den här personen i min blogg”. Min sociala kompass är annorlunda kalibrerad, helt enkelt. Jag har mitt arkiv för mänskligt beteende, men det har stora luckor.

En säker teknik för att låta bli att såra människor är att be om lov. Man måste kanske inte be om lov innan man länkar till någon annans offentliga blogg, men man bör be om lov innan man berättar personliga detaljer om någon annan som inte framgår av deras blogg eller som är allmänt känt. Om det är möjligt att fråga, vill säga.

En annan metod är att hålla personer man skriver om anonyma. Jag har till exempel aldrig någonsin ens skrivit ut förnamnet på mitt ex i min blogg. Om man läste alla blogginlägg jag någonsin skrivit om honom skulle man kunna lista ut i vilken stad han bor, i vilken bransch han jobbar och hans nuvarande civilstånd. Det är inget som det går att identifiera en person utifrån. Jag hänger inte ut honom, för det har aldrig varit mitt syfte att hämnas.

Ett tredje sätt är att i första hand skriva om sig själv. Risken är att man uppfattas som självupptagen, men om man aldrig nämner någon annan så riskerar man inte heller att såra någon. Det kan uppfattas som självgodhet eller självömkan eller båda två samtidigt, men själv tycker jag att det är värt det emellanåt att få dåligt ”rykte” hellre än att skada någon annan.

Själv blandar jag de tre olika sätten hela tiden. Det gäller att hitta en väg som känns bra för en själv.

***

Läs mitt förra inlägg i serien, om kommentarer. AB. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om netikett, mobbing, trakasserier, bloggande, bloggosfären, sociala regler, Aspergers syndrom, sociala svårigheter, autism, kommunikation