Bröstattacken och mina mingelbilder med Malena Ernman

Programledaren Petra Mede till Malena Ernman under den andra duellen under den sista deltävlingen av Melodifestivalen i Malmö:

”Du är kvinnan med både den mörka och ljusa rösten…”

Petra vänder sig till Sarah Dawn Finer och fortsätter:

”…och du är kvinnan med brösten”

Sarah börjar skratta, och Malena tappar verkligen hakan. Petra Mede var i bättre form än någon annan deltävling, men jag förutspår att kvällstidningarna kommer att skriva om ”bröstattacken”. En sak är säker: Ingen man hade kommit undan med ett sånt skämt.

Förutom Agnes gick alltså även Malena Ernman vidare till Globen. Operasångerskan Malena är från Sandviken, men det har ingen betydelse egentligen. Jag älskar hennes sång ändå, och blev överlycklig över att hon gick vidare, och passar på att lägga in en bild från när vi träffades en gång i vintras. En lite snyggare bild hittar du längre ner!

Det är jag som är stålkaninen utanför Sandvikens stadshus, Malena Ernman är snön

Kvällens deltävling bjöd för övrigt på stor dramatik då min handdator, som jag förde anteckningarna på, hängde sig under Thorleifs framträdande och fick startas om. Då försvann texten, eftersom jag inte hunnit spara dokumentet. Därför är beskrivningarna lite efterhandskonstruktioner, men det får gå ändå. Jag kan tillägga att det förmodligen INTE var Thorleifs fel att handdatorn la av. Det dementerar jag å det bestämdaste.

Här följer i alla fall kvällens synestetiska tolkning av bidragen:

Agnes, ”Love, love, love”: En tung stank av hårspray är det första jag känner av detta mellanstadiedisco som alltså gick vidare till finalen. Vanligtvis brukar hårspraysdoft förebåda en astmaattack, men här känner jag inget sånt. Det är bara en skarpsöt lukt. Jag hör även rasslet av snäckor, och ser perfekta cirklar som snurrar runt runt. Felfritt och trevligt, men inte det bästa jag någonsin sett.

Star Pilots, ”Higher”: Alltså: Ett gäng killar som leker stridspiloter på scen. Det luktar unket – bokstavligt talat. Som en vind – en  gammal sådan. En vind i ett gammalt hus där luften stått stilla i decennier. En fuktig, råkall doft, med en smak av salivkladdig spindelväv man råkat få i munnen. Nej, det var ingen höjdare.

Susanne Alfvengren, ”Du är älskad där du går”: Ett svagt, prasslande ljud, och en flämtande ljuslåga inledde den här söta balladen. Allteftersom låten växer fram känner jag en puls som inte är min egen. Jag får för mig för ett ögonblick att jag sitter med Gevvis i famnen och att det är hennes puls jag känner, men hon sitter ju i sin bur. Hursomhelst var det en ganska känslofull och ömsint låt.

Anna Sahlene & Maria Haukaas Storeng, ”Killing me tenderly”: Det här förvånar mig verkligen. En ganska modern poplåt och gråa glitterklänningar ger mig jättestarka 50-talsvibbar. Det börjar med att jag känner det där behagliga raspet i handen när blyertspennan flyger över papperet, men sedan övergår det i puderrosa vinylplast. En blank och glansig men mjuk och varm yta.

Thorleifs gjorde ett misstag när de sparkade Vitlök från bandet

Thorleifs, ”Sweet kissin’ in the moonlight” Här dog alltså min handdator, precis när jag skrivit meningen ”Det stinker munvatten”. Och det gör det. Alldeles för tillrättalagt och polerat. De skulle ha ätit vitlök innan.

Sarah Dawn Finer, ”Moving on”: Redan de första sekunderna av den här balladen ger mig hjärtklappning. Det här är så jävla bra. Sarah Dawn Finers låt smakar mango; en nästan sliskigt söt lukt, en oemotståndlig varmgul färg, ett mjukt fruktkött som smälter i munnen och en smak som… är så söt som något kan vara utan att vara outhärdlig.

Next 3, ”Esta noche”: De här hade jag ögonen på, eftersom det är Alter Egos son som är med. Allas vår bloggmamma Helene fick inte se honom i Melodifestivalen innan hon gick bort. Det här var en rapplåt, och sånt brukar smaka chililakrits. Så även denna gången. Dessutom luktade den nya böcker; färskt papper och lite lösningsmedel.

Malena Ernman besöker minneslunden vid Sandvikens kyrka

Malena Ernman, ”La voix”: Detta var alltså min omedelbara favorit. Jag visste att hon var bra, men detta kunde jag inte ana. Jag älskar hennes röst, låten och hela framträdandet. Det är en riktigt vacker vinterdag, tung av pudersnö som balanserar graciöst på trädgrenar, blomblad och annat och framhäver formerna – blandat med en krispig, klar luft som känns söt i munnen.

***

DN 1, 2. AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8. SvD. Sydsvenskan 1, 2. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Melodifestivalen, musik, tv, kultur, nöje, synestesi, känslor, recensioner, Malena Ernman, Agnes, Sarah Dawn Finer, Petra Mede, Alter Ego, Thorleifs, dramatik, media, bröst, skämt, Star Pilots, Susanne Alvegren, Next3, Anna Sahlene, Maria Haukaas Storeng, psykologi.

Dagens ord: Dampig livsstil – politiskt korrekt slackerliv

Det är typiskt mig att ta ett begrepp från HBT-sammanhang och uppfinna en dampig motsvarighet – och tvärtom. Här har vi alltså ännu ett.

”Den homosexuella livsstilen” är ett begrepp som till exempel en del så kallade högerkristna homofober svänger sig med. Grundantagandet är alltså att det skulle vara fel att ha kärleksrelationer och sex med folk av samma kön, och de vill få det till att det är ett VAL man gör att vara homosexuell, eller att ”leva ut sin homosexualitet”. Man kan nämligen bli botad eller åtminstone ”symtomfri”, om man bara tror tillräckligt starkt – enligt dem. I själva verket mår man bara ännu sämre, och det är först om man accepterar sig själv som man är som man kan börja ta itu med sina verkliga problem (till exempel dålig självkänsla och en fördömande omgivning).

Att använda begreppet ”homosexuell livsstil” signalerar allt det jag beskrivit ovan, som bygger på de värderingarna och åsikterna. Det är ett föraktfullt ord. Nu väljer jag att använda ett liknande uttryck för en liknande fördom: ”Dampig livsstil”.

En dampig livsstil är alltså – enligt myten – en bekymmersfri slackertillvaro dold bakom en sköld av politisk korrekthet. Barn som rekryteras till den dampiga livsstilen lär sig hur de ska bete sig för att manipulera omgivningen. De är bortskämda, lata och oartiga. Vuxna med en dampig livsstil är likadana, fast de har dessutom lärt sig att utnyttja systemet. En dampig livsstil förutsätter nämligen att man inte jobbar, åtminstone inte på heltid. Man har inte heller några ambitioner om att göra det, eftersom man föredrar att handikappa sig.

Det ingår i den dampiga livsstilen att skylla på sina diagnoser i tid och otid och inte vilja utvecklas. Man trivs med att gå hemma och bli uppassad och försörjd – och eftersom man har sina diagnoser att gömma sig bakom är det ingen som vågar ifrågasätta en. Man är ansvarslös och vill inte inse att man KAN skärpa sig om man bara vill. Om man bara anstränger sig tillräckligt hårt kan man lära sig vad som helst.

Så är bilden av den dampiga livsstilen i sin mest renodlade form. Det är en liten men relativt högljudd skara människor som ger uttryck för myten i sin helhet, men ännu fler har snappat upp delar av den. Och visst, det finns förstås de som faktiskt råkar passa in i beskrivningen, men de är förmodligen i extrem minoritet.

Nu råkar jag förvisso ha uppfunnit uttrycket själv, men myten om den dampiga livsstilen är långt ifrån mitt eget påfund. Myten möter motstånd hela tiden, från människor som vågar berätta; som förespråkar rätten att vara sig själv, rätten att få må bra och rätten att själva få definiera vad som egentligen är sjukt i dem.

Jag skulle gärna se mig själv som en som propagerar för den dampiga livsstilen; men då med en helt annan innebörd än det jag har beskrivit här.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om fördomar, NPF, neuronormativitet, ADHD, ADD, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom, OCD, sjukdom, funktionshinder, neurofobi, DAMP, slackers, lättja, ansvar, sjukskrivning, förtidspension

Intelligenstest för förnuftsfria sökes

Mina intelligenser: Visuell/spatial, Intrapersonell och Verbal/lingvistisk

Jag gjorde ett slags intelligenstest som skulle visa vilka av ”de nio intelligenserna” jag har mest av, och fick följande resultat:

”Visuell – Spatial framhäver möjligheten att känna igen och arbeta med mönster i stora ytor såväl som mer begränsade områdens mönster. Du lär dig genom att visualisera, arbeta med färger och bilder. Du kan vara bra på att föreställa dig, att ana förändringar, du läser kartor, tabeller och diagram utan problem.

Intrapersonell – Självkännedom involverar förmågan att förstå sig själv, att ha en effektiv arbetsmodell för sig själv- inklusive egna önskemål, rädslor och möjligheter- och att använda denna information effektivt för att styra sitt eget liv. Du lär dig bäst genom att arbeta ensam och i din egen takt. Du kan vara bra på att förstå dig själv, att fokusera inåt, följa din intuition och vara originell.

Verbal – Lingvistisk (Språklig) omfattar känslan för talat och skrivet språk, förmågan att lära sig språk och möjligheten att använda språket för att uppnå vissa mål. Du lär dig genom att berätta, debattera, diskutera, tala, läsa eller att skriva. Du är bra på att använda ord, du kan vara en ordkonstnär.”

Intrapersonell var lite överraskande, för jag ägnar visserligen nästan sjukligt mycket energi åt självrannsakan men tycker ändå jag är dålig på det. I övrigt var det inga konstigheter; det är så det brukar se ut. Jag är en bildmänniska – jag minns, tänker, känner och lever i bilder. Jag är också en språkmänniska, fast jag har så stora problem med kommunikationen. Jag kan uttrycka mig, men jag har svårt att göra mig förstådd. Och att förstå.

Det svåraste var – som alltid – att veta vad de egentligen menar; hur man ska veta om man är bra på något och om man ska jämföra och med vad i så fall och om man inte ska jämföra hur man då ska kunna avgöra något. Är det något jag är antiintelligent på så är det såkallat sunt förnuft och normalkännedom. Egentligen är det nog det som alla såna här tester går ut på, för min del, oavsett om de är vetenskapligt beprövade fylleriformulär under psykologövervakning eller onlinetest. När man väl vet hur frågorna ska tolkas har man liksom knäckt koden. Då återstår bara att veta vad man känner.

***

Tack Erika för tipset! Läs även andra bloggares åsikter om tester, frågor, prov, sunt förnuft, intelligens, begåvning, Aspergers syndrom, bilder, bildseende, hjärnan, psykologi, språk, kommunikation

Prestationsprinskorvar i psyksvängen

Inatt drömde jag att jag var professor; min hybris vet inga gränser. Jag var känd och berömd och respekterad – och mycket mer autistisk än i verkligheten. Jag hade en personlig assistent och ett specialinrett ljudisolerat kontor fullt med hjälpmedel. Mina mutistiska drag hade förvärrats, så jag kommunicerade via en dator, och jag hade lyckats få hela universitetet att ändra sina rutiner för min skull. Mina  funktionsnedsättningar var mycket svårare i drömmen än i verkligheten – men jag hade ett jobb och en karriär. Jag var ju så begåvad att alla förstod att det var värt att satsa på mig.

Minou och jag sörjer tillsammans att vi inte är några underbarn – fast vi båda har en uppmätt IQ en bit över medel (och ja: henoms är avsevärt högre än min). Det räcker inte, säger vi båda lite överdrivet självkritiskt. Jag tänker att den som har en social begåvning behöver inget mer; vi som inte har det måste ta oss fram på något annat sätt.

Då och då får Minou och jag för oss att vi ÄR begåvade, men när det händer blir vi bara frustrerade över att vi inte klarar av att utföra alla de där underverken som en överbegåvad människa ska klara. Den som har en begåvning ska ju använda den ”till samhällets fromma” som hen säger.

Folk förväntar sig jämna begåvningskurvor. Så jag väljer vilken fot jag ska stå på: Ska jag se mina möjligheter eller mina svårigheter? Vilken roll ska jag spela i den här situationen: Geni eller idiot?

Det är därför vi båda känner en sådan lättnad över att ha en aspergerdiagnos att bottna i: Ett inresetillstånd till funkisland. Inte en ursäkt, men en nagel i ögat på de som sätter likhetstecken mellan begåvning och friskdom. Jodå, de finns, även inom psykiatrin, och de behöver skakas om. Det i sig är en anledning att sluta oroa sig för att framstå som intelligent.

***

AB om åldersnojor. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om prestationsångest, intelligens, komplex, Aspergers syndrom, autism, NPF, ångest, nojor, genier, savant syndrom, psykiatri, fördomar, neuronormativitet

Hurra, jag är förkyld!

Varning! Personer med emetofobi (kräkfobi) och allmänt lättäcklade bör kanske inte läsa det här inlägget.

***

Igår eftermiddag när jag kom hem från affären kände jag på mig att jag plockat upp något, och inatt låg jag i frossbrytningar i någon timme innan jag lyckades sova. ”Fan! Det får inte vara vinterkräksjukan!” tänkte jag.

Jag är inte rädd för att kräkas – tvärtom var det min hobby i högstadiet, och som resultat har jag en försvagad kräkreflex. På den här sidan millenieskiftet har jag varit med om en handfull olika magsjukor och ett halvdussin olika matförgiftningar. En enda gång lyckades jag kräkas, efter en dålig potatissallad. Jag säger ”lyckades” för att jag framkallade kräkningen själv på känt bulimimaner mitt i natten när jag var less på att magen var ett cirkustält. Vanligtvis brukar jag vara tvungen att vänta på att det ska passera tarmarna, och därför är jag sjuk längre än andra som kan kräkas och sedan må bättre.

Sens moral: Var rädd om er kräkreflex!

Så nej, vinterkräksjukan är inget jag ser fram emot. Därför var det en lycklig Immanuel som vaknade imorse med en snorig näsa och rinnande ögon och lite skakig i kroppen. Det är bara nån slags förkylning, knappt influensa. Hurra!

Läs även andra bloggares åsikter om vinterkräksjuka, magsjuka, matförgiftning, kräkreflex, ätstörningar, bulimi, hetsätning, sjukdomar, infektioner, virus, förkylning

Left is Right ansöker om rekonstruktion

Left is Right är företaget som har ett såkallat handikapp som affärsidé. Det som av psykologer kallas för ”bristande central koherens” är det som gör deras tjänster unika. Det vill säga: Ett utpräglat detaljsinne gör en bra korrekturläsare. De har gjort sig ett namn på att bara anställa folk med Aspergers syndrom (ja, bortsett från coacherna, antar jag). Det startade med ett genidrag från två aspieföräldrar, och de har fått en del uppmärksamhet genom att lyfta fram det unika i vad deras konsulter klarar av.

Jag har suttit vid sidan av och varit imponerad; inte bara av företaget, utan också av hur den uppmärksamhet företaget fått har verkligen satt fokus på att lyfta fram de positiva sidorna av Asperger. Det är relativt vanligt att journalister som skriver om Asperger antingen spelar på ”svårt handikappade” eller ”excentriska genier”, men Left is Right har lyckats sätta fokus på de vanligare och mindre spektakulära fördelarna med en aspiehjärna: detaljsinne och noggrannhet. Det ska de ha cred för.

Men alla sagor har ett slut, och så även högkonjunkturen. Nu har Left is right ansökt om rekonstruktion. Det betyder inte att de går i konkurs och lägger ner, utan att de försöker undvika just den situationen. Jag hoppas verkligen att Left is Right klarar sig ur det här. De behövs, både som arbetsgivare och som PR-byrå för den autistiska livsstilen.

***

(jag insåg precis att ”den autistiska livsstilen” är ett jättebra ord, lite ironiskt menat. Det kommer ett inlägg om varför)

Läs mer: VF, NW, Sydöstran, och en bra samling av nyheter om företaget. Lyssna: Radio Värmland. Mer finanskris: DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8. AB 1, 2. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Left is Right, Aspergers syndrom, företag, affärer, finanskrisen, ekonomi, rekonstruktion, konkurs, NPF, jobb,media, psykologi, central koherens

Scientologi – en dödsfälla

I bloggosfären känner vi honom som Psykiatern, men idag träder han fram med sitt eget namn på Newsmill. Peder Björling har skrivit en viktig och välformulerad debattartikel om barnexperten Anna Wahlgren och hennes samröre med Kommittén för mänskliga rättigheter (KMR), en frontgrupp för Scientologikyrkan som bland annat driver tesen att psykiska störningar inte existerar, och att psykiatrin måste avskaffas. Deras favorithatobjekt är diagnosen ADHD och behandling med centralstimulantia, och en av deras mest spektakulära kampanjer är den där de utmålar psykiatrin som roten till bland annat terrordåden i New York*.

Björling får svar på tal från Karin Larsson från KMR i kommentarsfältet, och hon drar genast på stort:

”Han säger att man får kritisera psykiatrin men slår vilt omkring sig när detta sker och påminner därvid allra mest om en väderkvarn med obalanserade vingar”

Björling ger ett jättebra svar till detta: att det handlar inte om att man inte FÅR kritisera psykiatrin, utan att kritiken från vissa håll är osaklig och överdriven och snarare är en smutskastningskampanj med dunkla syften. Och han påpekar:

”KMR förstör för de som är psykiatrikritiska. Med den propagande som KMR sprider ökar risken för att både psykiatriker och andra organ som ex socialstyrelsen osv blir mindre benägna att lyssna på kritik.”

Det är precis det jag också har haft på känn: Det ÄR svårt att föra en nyanserad diskussion i en grupp när någon står och spottar ur sig sanslösa påståenden. För ja, det är självklart att det finns problem i psykiatrin; de flesta av de problemen återfinns i hela vårdapparaten och är inte unikt för psykiatrin på något sätt.

Björling påpekar att risken finns psykiatriker och Socialstyrelsen blir mindre mottagligare för all sorts kritik, även om den är både saklig och befogad av detta. Jag tänker själv på alla gånger i vardagen som det blir missförstånd för att ämnet är så infekterat.

Det ska gå att skriva ett blogginlägg eller en insändare eller en forumpost om egna erfarenheter av feldiagnosticering, biverkningar av mediciner, läkare som har usel hand med patienter, vårdrutiner som gör livet svårare, och så vidare – utan att få berättelsen  ”kapad” och använd som ”bevis” på att psykiatrin är roten till allt ont. Det ska gå – men det blir så lätt feltolkat och förvrängt.

”Om man gjort allt och har allt man kan önska sig men ändå hamnar i en djup depression, eller om man börjar höra röster. vad gör man då?

SVAR:
Jag tror inte att man har gjort dessa steg [i korthet: sök absolut inte psykhjälp utan ät bra och motionera] fullständigt då. Rekommenderar att man går igenom dessa steg och verkligen gör dem fullständigt. Har du gjort alla dessa steg?
Lycka till,
Peter”

Jag vill kunna kritisera psykiatrin i egenskap av patient utan att behöva oroa mig för att bli tvångskramad av scientologer. Det behövs. Folk dör för att de inte får den vård de behöver; att då läsa ”råd” som detta ovan, som kommer från en ökänd scientologblogg, är en dödsfälla om någon.

***

*) Länk till deras egen propaganda. Läses på egen risk.

Alla mina inlägg om Scientologi. Rubriken är inspirerad av Anna Wahlgrens egen text. Psykiatern 1, 2, 3, 4. Tankebrott. Orsakverkan 1, 2, 3. Intressanta bloggar: Facebook ger ADHD? Cattas bubbla om att påverka psykiatrin. Läs även andra bloggares åsikter om Anna Wahlgren, Kommittén för mänskliga rättigheter, scientologerna, psykiatri, psykologi, manpulation, kritik, saklighet, debatt, vård, samhälle, media, internet, bloggosfären, Newsmill, propaganda, antipsykiatri, kändisar, Peder Björling, ADHD, mediciner, NPF, psykisk sjukdom, skräckpropaganda

Men han är ju blond!

Aftonbladet listar nischade dejtingsajter, och Terri Herrera passar på att höja ett varningens finger: Tänk om man missar Den Rätta för att man har för snäva sökkriterier. Jag håller med; det är på de mest oväntade håll man hittar den där som känns så perfekt.

Jag har alltid velat ha (minst) en nörd; det är ingen hemlighet. Helst en aspie, men i alla fall någon som är lika socialt handikappad som jag, och helst mer intelligent. Däremot har jag alltid vetat att jag inte kan falla för en blondin. Det är omöjligt eftersom jag har en lindrig fobi för just blondiner av någon outgrundlig anledning. Linblonda killar är allra värst, oavsett om de är ”äkta” eller blekta, men i stort sett alla blonda killar ger mig en ilning av obehag även om jag bara möter dem på gatan. Nej, blondiner är inget för mig. Trodde jag för ett år sedan.

Förra våren dök Per upp i mitt liv via Facebook, och redan från dag ett tornade katastroftankarna upp sig i mitt huvud: Men han är ju nitton år äldre än mig! Men han bor ju med sin homofoba gamla mamma! Men han är ju bög, då kan han inte vilja ha mig! Men han är ju blond!

Jag insåg hur det skulle låtit om jag sagt det högt, och förstod jag inte ska låta oron styra alltför mycket. Jag har hittat min nörd, min tönt, min socialt handikappade tråkmåns med Aspergers syndrom. Han är perfekt, så när som på håret. Och om inte annat behöver jag fobiträning.

***

Läs även andra bloggares åsikter om dejting, fördomar, kärlekt, internet, relationer, utseende, skönhet, ideal, nördar, Aspergers syndrom, homofobi,

Jag är sur för att jag gillar dig

Att klottra* är bra för koncentrationen, det visste väl alla redan. Nu är det i alla fall bevisat, skriver Aftonbladet. De som fick klottra medan de pratade i telefon mindes fler detaljer än de som inte fick klottra. Det hindrar en från att dagdrömma, och därför tappar man inte fokus. Brittiska The Guardian nämner att det ju ses som oartigt att klottra under ett möte, men att det alltså egentligen är ett tecken på att man anstränger sig för att lyssna. Det får mig att fundera över det här med uppmärksamhetssignaler.

Många autister undviker ju ögonkontakt, och uppfattas därför på samma sätt som klottraren: Ointresserad, okoncentrerad, oartig. Ögonkontakt ger någon slags bekräftelse; att titta bort gör andra oroliga, och det är inte alltid man kan förklara på ett sätt som den andra förstår.

Jag väljer alltid mellan att koncentrera mig på att ”bete mig som folk” och på innehållet i samtalet när jag träffar människor. Valet gör jag utifrån hur trygg jag är med dem, och det fungerar hyfsat, så länge ingen kräver både och. Det brukar jag berätta ganska tidigt. Så de som träffar mig och ser en sur min och en gnällig röst och ett nonchalant beteende – de vet att det är för att jag gillar dem.

***

*) Kludda låter så himla fult, jag föredrar klottra fast det kan missförstås.

Mer psyk: Konstdebatt, övertid kan ge demens, snarkningskomplex. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, autism, ögonkontakt, psykologi, minnet, koncentration, social träning, beteende, forskning, klotter

Homofober struntar i vem du ligger med

Två bröder i New York gick arm i arm på väg hem från kyrkan. De höll om varandra eftersom de frös. En stund senare var den ena brodern död; misshandlad till döds med ett baseballträ.

Jag läser det först via Aftonbladet, och fortsätter vidare till NY Times. Gärningsmännen skrek saker som gör det till ett solklart hatbrott: dels rasistiskt och dels homofobt. Den döda brodern, Jose Sucuzhanay, hade bott i USA i tio år och den andra, Romel Sucuzhanay, var på besök från Ecuador. Deras fysiska närhet och ömhet mot varandra uppfattades alltså som om de var ett par och de uppfattades som ‘invandrare’, och därför blev de attackerade.

Uppenbarligen struntar många av de som begår homofoba hatbrott i vem du ligger med. Det de går på är om man som uppfattad kille kliver över gränsen till omanlighet, och som uppfattad tjej över gränsen till okvinnlighet. Skillnaden är att som uppfattad tjej kan man gå eller tillochmed springa ganska långt innan man ens närmar sig den gränsen.

***

Relaterat. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om homofobi, hatbrott, mord, New York, USA, HBTQ, fördomar, sexism, manlighets, kön, könsroller, genus, rasism, invandrare, Ecuador

På eländesfronten intet nytt

Min vän uppdaterar mig snabbt om det senaste som hänt på eländesfronten. Utan att beklaga sig berättar hen kort om de senaste turerna i ett par olika riktigt tunga händelser som hänt i henoms liv på sistone. Vart och ett av de trauman hen genomgått de senaste åren är tillräckligt för att få någon att gå ner sig totalt; tillsammans borde de ge ett nästan omätbart högt värde på den emotionella Richterskalan.

Ändå låter hen samlad, och frågar: ”Hur är det med dig? Vad har du gjort idag?”. Innan jag hinner svara skrattar hen till: ”Det är svårt att bräcka mig i elände va?”. Jag skrattar jag med. Nej, jag kan inte direkt sätta mig och beklaga mig över att jag gick till terapin i onödan och att jag är trött och har ont i fötterna. Det är liksom ingenting.

Hen säger att det är så typiskt oss två. Vi är båda såna att vi jämför oss nästan för mycket med andra. Om någon skulle fråga oss om vi fick välja att byta liv med random person som någonsin funnits skulle vi aldrig byta bort det vi har, eftersom vi vet att det skulle bli sämre. Våra liv är bättre än genomsnittet, eftersom vi inte bara jämför oss med andra människor i vår tid i ungefär samma del av världen. Vi tar in hela världshistoriens elände att jämföra med. Det är så mycket vi slipper: Fattigdom, krig, smittkoppor, digerdöden, svält, slaveri, slakt… Slakt?

”Ja, för vad är det som säger att det skulle vara en människa vi fick byta med?”.

Det är lätt att känna sig tacksam över allt man är förskonad från när man tänker så. Det svåra är att erkänna att man faktiskt har problem ibland och göra något åt det, och att man faktiskt får unna sig att känna efter. Digerdöden är stor och hemsk och farlig, men den är en dålig bot mot värkande fötter. I dubbel bemärkelse.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om elände, problem, trauman, stress, ångest, trötthet, psykologi, problemlösning, känslor, jämförelser

Hemma-spa à la macho-Imme

Torsdagen började dåligt: Dåligt samvete, dåligt väder, dålig terapeut (sjuk alltså, och inte hann de förvarna innan jag kom), dålig isolering gentemot omvärlden under shoppingturen… Jag var helt slut när jag äntligen kom hem andra gången.

Jag behövde unna mig något för att må bättre; göra något som jag verkligen längtat efter. Så jag klippte mina fingernaglar. Lycka. Avslappning. Harmoni.

Långa naglar – och då menar jag så långa att det syns mer än en halv millimeter vitt – är en plåga. Det gör praktiskt taget ont att skriva på ett tangentbord eller att trycka på en mobiltelefon med en nagel som slår i och svajar och har sig.

Men nu slipper jag det för några dagar framöver i alla fall. Tänk att så lite kan göra mig på bättre humör.

Läs även andra bloggares åsikter om sinnen, känsel, känslighet, NPF, Aspergers syndrom, smärta, trötthet, vardagslyx

Säg inte att jag är intelligent

-Imme? Du är intelligent, vet du det? Så begåvad!

- Snälla sluta. Jag vill inte att du säger så. Kan vi inte prata om något annat?

Jag mindes knappt att jag svarade Minou så en gång när vi nyss lärt känna varandra, men hon kom ihåg. Och påminde mig om att jag inte säger så längre. Idag och igår när hen förklarade att jag var intelligent så sa jag bara ”tack”.

Jag har blivit bättre på att tolerera komplimanger de senaste åren. Det känns inte lika jobbigt att få höra sånt. Inte för att min tillit till min egen begåvning har ökat, utan för att jag har lärt mig att leva med det faktum att jag inte är något underbarn.

För nej, jag är inte intelligent. Inte på det sätt som jag räknar, och då spelar det ingen roll vad andra säger. Man brukar ju säga att det finns olika sorters intelligenser. Den som jag uppfattar som viktigast är den jag själv har mest problem med: Den emotionella intelligensen.

Som tur var går det att träna upp den. Jag har ju kommit ganska långt på två år ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om EQ, relationer, intelligens, komplex, ångest, vänskap, komplimanger, osäkerhet, IQ, empati

Är avsaknad av biologisk klocka en bristsjukdom?

”Den vanligaste frågan är förstås: ’Är du säker? Kommer du inte att ångra dig?’ Många säger också: ’Men du är ju så ung!’.”

Hm… Var har jag hört det där förut? Skämt åsido, den här gången handlar det inte om mig, utan om att låta sterilisera sig vid 25 års ålder. Jessica Bergh är 26 och gjorde ingreppet för ett år sedan. Hon berättar i Aftonbladet om sitt val och om de fördomar hon möter:

”Alla kvinnor förväntas ha modersinstinkter och en biologisk klocka, och att säga att man inte har det anses nästan onaturligt. Det är lite tabu att tala om, vilket jag tycker att vi måste ändra på. Det är inget fel på mig bara för att jag inte vill ha barn.”

Det är så klockrent uttryckt, men att det ska behövs sägas överhuvudtaget är sorgligt. Jag slutar aldrig att förundras över människors resonemang om vad som är ”naturligt” – och äver människors benägenhet att lägga sig i andras liv.

När jag var ung och dum (sådär tjugotre år, ack ja) hände det att jag diskuterade frågan på nätet: Varför blir folk upprörda av att man inte vill ha barn? Vad är det som provocerar? Även om de flesta var sansade och många höll med, så kom det alltid någon med sitt ”Jooo, men visst vill du ha barn någon gång? Det tror jag att du vill. Vänta bara tills du blir lite äldre”. Jag var dum eftersom jag inte hade vett att undvika de forum där jag vet att normbajset flödar, men det var egentligen lite överallt det poppade upp.

Det var egentligen först efter att jag tydligt kommit ut som transsexuell som jag slutade få höra sånt. Jag kan numera diskutera sterilisering utan att få min egen känsla ifrågasatt, eftersom jag redan är socialt sterilisera och avkönad. Om jag däremot skulle säga att jag vill föda barn OCH genomgå könskorrigering skulle jag förmodligen få höra ett och annat.

Situationen är till synes tvärtom, men egentligen är det samma sak. Människors förmåga att utgå ifrån sig själva och göra sin egen känsla till norm och tvinga den på andra är skrämmande. Tänk om jag skulle göra samma sak. Vad roligt det vore.

***

DN. AB 1, 2. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, sterilisering, barn, familj, jämställdhet, transsexualism, könskorrigering, normer, fördomar, sexism, sexualitet, graviditet, HBTQ

Fullkornsbröd vs. fläskkorv 0-0

Vilken diet vinner om retrotrendiga LCHF* (Low Carb High Fat) ställs mot traditionell fettsnål ”bantarmat”?

Svar: Ingen av dem. Enligt en stor amerikansk studie fungerar båda dieterna lika effektivt för att gå ner i vikt, eller lika dåligt.  Det som betyder något är dels hur mycket kalorier man faktiskt äter, och dels om man går i rådgivning för att hålla motivationen uppe. Så långt kan man läsa i DN, men för att få svar på det jag funderar mest på måste jag läsa rapporten själv. Och där står det:

”Craving, fullness, and hunger and diet-satisfaction scores were similar at 6 months and at 2 years among the diets”

Alltså: Både efter sex månader och efter två år var suget efter vissa sorters mat, mättnadskänsla, hunger och tillfredsställelse lika starka dieterna emellan. Eftersom sånt påverkar motivationen att fortsätta och det allmänna måendet är det en ganska viktig poäng.

Alltid kloka Karin Bojs i DN påpekar att det enda som gäller är att röra sig mer och äta färre kalorier. Vilken revolutionerande nyhet. Allt handlar väl egentligen om vad som känns bäst för en själv. Eller som professor Martijn Katan säger:

”Det spelar ingen roll vilken metod man följer. Man får välja det som passar ens egen smak. Alla dieter leder till samma låga viktnedgång på sikt”

Fast ett sånt budskap kan man nog inte sälja en bantningsbok på.

***

*) Det var visserligen inte ”renodlad” LCHF de testade, men en variant.

AB 1,2, 3. Carls konsumentblogg. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om forskning, mat, LCHF, dieter, bantning, vikt, övervikt, fetma, hälsa, media, kolhydrater, fett

Immanuel: Tvångsmässig antikrist?

Bubble Breaker

Jag inbillar mig att mitt lätt tvångsmässiga Bubble Breaker-spelande är bra för att träna hjärnan. Det känns nyttigt på något sätt att sitta och ploppa bort rader av färgglada bollar. Det tränar kanske upp min förmåga att tänka i flera steg, att lägga upp strategier, att vara flexibel… Dessutom måste det vara jättebra träning för min visuospatiala förmåga.

Nu chansar jag förstås hej vilt; jag har egentligen ingen aning. Jag önskar att jag kunde komma på en ”förklaring” till på vilket sätt Bubble Breaker tränar mitt arbetsminne – det är ju det jag behöver träna mest. Å andra sidan är det här blogginlägget nästan till 100% en ursäkt för att fortsätta spela.

Bubble Breaker High Score: 666!

Ikväll kom jag upp i min högsta poäng någonsin: 666. Jag kan bara inte komma på om det betyder att spelet är ett satansverk, eller om det bara är jag som är antikrist som vanligt.

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, Bubble Breaker, handdatorer, hjärnan, tvångshandlingar, undanflykter, teknik, spel, hjälpmedel

PMS – En tripp till ADHD-land?

Är PMS-monster bättre eller sämre på jobbet än andra? Det är frågan.

Jag läser Nonicoclolasos inlägg om kopplingar mellan PMS och produktivitet. Han hänvisar till någon studie om sjukskrivningar som skulle bevisa att kvinnor tjänar mindre för att de är hemma med PMS, och får svar på tal av SvDs Sanna Rayman. Hon påpekar att PMS-ursinnet kan vara en tillgång för att få fart på folk och få saker gjorda. Erik Hörstadius raljerar över ämnet, och Nyheter24 benämner det hela som ett ”Stort PMS-bråk”; ganska överdrivet. Då griper Hanna Fridén in och påpekar att det vore ett viktigt argument för vården att verkligen ta PMS-problem på allvar och erbjuda behandlingar – eller:

”Eller så håller vi oss helt enkelt till att bedöma folk efter deras individ, deras förmågor, deras nackdelar och slutar tänka penis eller vagina så fort vi får upp ett namn i skallen.”

En så underbar formulering! Hursomhelst får det mig att börja googla efter fördelar med PMS. Jag googlar och googlar utan att hitta något. ”I love PMS” ger 1100 träffar, men ingen som ger ett seriöst svar. Jag läser på listorna över möjliga symptom för att hitta något som kan vara positivt: Humörssvängningar? Stress? Rastlöshet? Koncentrationssvårigheter? Impulsivitet? Irrationalitet?

De psykiska effekterna av PMS kan ibland vara lite som en tripp till ADHD-land, inser jag. Jag vet att folk med ADHD ofta har extremt svår PMS och att det förmodligen har att göra med att hormoner förvärrar ADHD-symptomen.

Men hur var det nu med jobbet? Ja, om man tillhör de som får väldigt tydliga ADHD-symptom av sin PMS är det nog snarast läge att gratulera. Personer med ADHD-drag är bättre entreprenörer än andra, bland annat på grund av att de är impulsiva. En del begåvas kanske med det en gång i månaden, om de har tur. Synd bara att det ska åtföljas av en massa fysiska symptom; då föredrar jag helt klart heltidsvarianten.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om PMS, ADHD, mens, biologi, hormoner, ADD, NPF, psykologi, Nonicoclolasos, Hanna Fridén, Erik Hörstadius, Nyheter 24, Sanna Rayman, impulsivitet, koncentrationssvårigheter, rastlöshet, stress, oro, depression

Socker, ADHD och Sanningen Om Överviktiga

Jag läser om ännu en studie om hur farligt det är med övervikt, och funderar över vilka evighetsdiskussioner det ofta blir runt såna ”nyheter”. Det är så ofta någon besserwisser tar tillfället i akt att berätta Sanningen Om Överviktiga: Det är ett val man gjort och därför får man skylla sig själv. Det beror på att man är lat och bekväm – ja helt enkelt att man har dålig karaktär. Det handlar aldrig om ett beteende man tappat kontrollen över, en medicinering som rubbar ämnesomsättningen, en uppsjö av fysiska eller psykiska problem som gör att man måste sluta motionera, helt vanlig men extrem stress eller – en kemisk obalans i hjärnan. Detta enligt de som sitter på denna Sanning alltså.

En svensk studie från 2007 visar att ADHD och bulimi ofta hänger ihop, och att om en person har båda diagnoserna kan hetsätning, kräkningar och liknande försvinna helt med behandling med metylfenidat (som finns i ADHD-mediciner som Concerta och Ritalin). Av artikeln i Läkartidningen att döma verkar det vara samma kemiska reaktioner i hjärnan som hetsätande och metylfenidat triggar.

Man självmedicinerar helt enkelt sin ADHD genom att kontrollera sitt ätande, och när man börjar medicinera behöver man inte längre söka den kicken i maten, om jag förstått det rätt. Det var precis så det fungerade för mig i alla fall. Idag behöver jag inte längre använda maten som medicin, eftersom Concertan har tagit bort det behovet. Jag kan äta utan att oroa mig för vad det gör med min hjärna.

Nej, jag säger såklart inte att alla överviktiga har ADHD och självmedicinerar med mat. Det är bara ett exempel på alla olika anledningar till varför man kan fastna i en ätstörning. Jag funderar över vad som känns minst skuldtyngt: Att ha ett neuropsykiatriskt funktionshinder eller att vara allmänt fel och dum och lat. Jag vet vad jag skulle välja.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om övervikt, fetma, vikt, utseende, moral, neuropsykiatriska funktionshinder, ADHD, ätstörningar, bulimi, hetsätning, mediciner, Concerta, moralpanik, fördomar, mat, kost, hälsa, matvanor

Den heterosexuella livsstilen är ett miljöhot

Skilsmässor är miljöförstörande, hävdar en australiensisk politiker som är känd för sina spektakulära uttalanden. Steve Fielding från det såkallade familjevänliga partiet Family First hävdar att det är mer miljövänligt att två personer bor tillsammans än att de bor isär, och därför är skilsmässor ett klimathot.

Om det enda skälet att fortsätta vara gifta är för att rädda miljön så är man nog illa ute. Eller som SvDs Emma Löfgren sammanfattar sådär underbart subtilt sarkastiskt som man nästan inte får göra på nyhetsplats i en tidning:

”Att paren som skiljer sig i stället skulle kunna flytta ihop med andra singlar och på det sättet undvika att öka sin miljöpåverkan, var inte ett förslag som kom upp under mötet.”

Family First är kända för att vara mot samkönade äktenskap, partnerskap,  samkönade pars adoptioner och inseminering för lesbiska. Det verkar inte som om samkönade par ska uppmuntras att hålla ihop och bilda familj alls. Det känns inkonsekvent. Kanske är det plötsliga miljöengagemanget orsakat av en insikt om att den heterosexuella livsstilen är ett miljöhot?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Steve Fielding, Family First, Australien, politik, skilsmässor, relationer, kärlek, heterosexualitet, könsneutrala äktenskap, HBTQ, konservatism, klimathot, miljö, media

Jag är vad jag tvättar

Idag är jag ett under av effektivitet jämfört med annars: uppe med tuppen och tvättar, minsann. Resultatet är däremot bekymrande. På de trettiosju dagar som gått sedan sist har jag – om man bara räknar kläder alltså – använt:

• Alla kalsonger jag har
  
• Två binders; jag har inte fler
  
• Ungefär ett halvdussin par strumpor
• Ett par jeans
• En collegetröja
• En morgonrock
  

och *trumvirvel*

• Tio stycken t-shirts

En av mina tvångshandlingar är att jag bortsett från binders, ytterkläder, collegetröjor och jeans aldrig har på mig ett plagg i mer än en dag innan jag kastar dem i tvättkorgen (eller snarare på golvet eller i bästa fall på stolen i sovrummet). Omiljövänligt men sant. Om jag bara haft på mig en t-shirt i några timmar kan jag ta på mig den igen för några timmar till, men inte annars.

Så vad betyder detta? Jo, att det på över fem veckor bara har funnits ungefär tio tillfällen då jag har behövt klä om från morgonrock. Jag räknar snabbt ut vilka de gångerna är:

• Ett dygn med pappa på besök
  
• En schlagerkväll med Dennis och hans familj
  
• En läkarträff i Uppsala
• Ett årsmöte

I övrigt är det när mitt boendestöd kommit hit, när jag besökt psyk i olika ärenden, och när jag varit tvungen att handla mat – oftast i kombination. Och då har februari varit en mycket mer social månad än januari, då jag inte gick utanför dörren på två veckor. Jämfört med det är två verklighetskontakter i veckan enormt mycket.

Att mitt sociala liv i den analoga världen inte är jätterikt är ingen nyhet; jag har så svårt för att träffa folk. Men förut har jag åtminstone brukat gå ut och ”rasta kameran” lite då och då. Nu rör jag mig sällan bortom promenadstråket datorn-köket-kaninburen-badrummet-sängen.

Jag är en hängiven arslare, helt enkelt. Tvättkorgen avslöjar hur glamouröst mitt liv egentligen är, och hur mycket motion och frisk luft jag egentligen får. Jag behöver en Anna Skipper för mitt analoga liv.

Läs även andra bloggares åsikter om isolering, ensamhet, social fobi, Aspergers syndrom, tvätt, kläder, tvångshandlingar, arslande

Höjden av dampighet

Vad är egentligen höjden av dampighet? En bra gissning är att det ligger ganska nära det jag börjat göra de senaste dagarna.

Som jag redan berättat måste jag ha minst fyra flikar öppna samtidigt i webbläsaren för att inte få tråkslag. Det är väldigt effektivt eftersom jag aldrig behöver vänta de där olidliga tre sekunderna medan en sida laddas. Jag gör aldrig en sak i taget, och det stora problemet är just väntan. Värst är att öppna Photoshop eller iTunes: Det tar en halv minut, minst. Sånt får jag DAMP på, så nuförtiden plockar jag alltid upp handdatorn och spelar Bubble Breaker för att fördriva tiden. Samma sak under de där tio minuterna som min stenåldersdator behöver för att starta på morgonen.

Det fungerar bra för att minska stressen, men det får konsekvenser. Varenda natt när jag går och lägger mig ser jag de där färgglada bollarna framför mig. Och nu har jag plockat upp ett nytt tic också, som om det inte vore nog. Ett verbalt tic, såna som jag knappt haft sedan högstadiet.

Varje gång jag slår på handdatorn börjar jag:

”DAMPDAMPDAMPDAMPDAMP!”

Jag behöver nog jobba på att bryta min fixering vid diagnoser.

***

Läs även andra bloggares åsikter om DAMP, ADHD, tics, Aspergers syndrom, NPF, stress, rastlöshet, internet, datorer, handdator, hjälpmedel, spel, väntan

Att gilla Ola Salo är ett tecken på psykisk sjukdom

Venus av Willendorf, och...

...Twiggy: Lika som bär?

”Visst tusan växlar moden genom historien men de avgörande delarna verkar vara väldigt konstanta. T.ex. har kvinnors bröst och rumpa alltid stimulerat killar och även modet. Likaså påverkar ett kraftigt axelparti och stor penis hos killar tjejer. Detta var ett faktum långt långt innan porren.

—

Vi kan år efter år låtsas om att vi inte triggas av ovanstående kroppsdelar (eller andra) och att en människas intellekt, humor etc är så mycket viktigare. Detta är troligtvis inget hållbart livsval (förträngning kan leda till oerhörda psykiska problem, se C. G. Jung) utan bättre är då att acceptera ens drifter men också givetvis allt annat.”

Anton vet tydligen hur saker och ting ligger till. Om man förnekar att man attraheras av bredaxlade storkukade män respektive av kvinnor med… stora bröst och stor rumpa? Små bröst och hängig rumpa? Hängiga bröst och ingen rumpa? Han gav inte tillräckligt mycket detaljer, och jag är ju inte tillräckligt intresserad av tjejer för att ha koll på sånt.

Nåja, om man förnekar att det är vad man attraheras av kan man tydligen riskera att bli psykiskt sjuk. Det verkar fruktansvärt logiskt. Jag har alltid attraherats av androgyna personer; eller det är i alla fall vad jag har inbillat mig. Jag har förmodligen också inbillat mig att jag inte bryr mig om kukstorlek på min partner alls, eftersom jag inte bryr mig om sex – fast det kanske också är en inbillning? I och för sig vet jag inte om reglerna enbart gäller när man attraheras av personer av ”motsatt” kön. Med lite tur slipper jag följa dem.

Det är ett tecken på självförnekelse att tycka att Ola Salo är snygg - eller?

Nu låter jag väldigt negativ och ifrågasättande, och det är inte meningen. Det är bara en så fascinerande teori. Jag faller pladask för killar som Ola Salo – och jag är är ett psykfall. Att jag aldrig tänkt på det förut.

Kan man gå i behandling för att lära sig att tända på rätt personer? Elstötar lär vara bra, eller hur?

***

(jodå, jag är ironisk)

Bilder uppifrån och ner enligt Creative Commons-avtal från mharrsch, Sacred Destinations, Majsan of Sweden. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, biologism, biologi, könsroller, genus, ideal, skönhet, androgynitet, kvinnlighet, manlighet, sexualitet, attraktion, asexualitet, psykologi, androgynitet, Ola Salo, läggning

Den perfekta ursäkten för att slippa ha sex

”Kåthet är ett beslut, hävdar australiska sexterapeuten Bettina Arndt. För att rädda äktenskapet efter första barnet: gör det ofta, varje kväll. Vare sig man vill eller inte. Med sexlust är det som med aptit, den kommer när man äter.”

Jag kollar upp artikeln som Aftonbladet refererar till på jakt efter förmildrande omständigheter. En sammanfattning: Det är viktigare att HA sex än att ha BRA sex. Bara man skaffar sig rutiner så kommer lusten automatiskt. Det gäller att tvinga sig själv lite. Självuppoffring för stunden ger välbefinnande längre fram.

Om det verkligen fungerar har jag ingen aning om, även om jag precis som Witchbitch är skeptisk. Synd bara att de inte påpekar riskerna med att försöka. För även i världens mest jämlika relation utan tillstymmelse till maktmissbruk kan det få trista konsekvenser. Arndt har grundat sin forskning på olikkönade relationer där det är kvinnorna som inte har lust. Det är vad jag vet vanligt med samlagsfixering i såna sammanhang. Att bli penetrerad vaginalt utan att vara upphetsad och våt är… inte en bra idé.

Eller jo, det är det förresten. Att dras med vestibulit för kanske resten av livet ger den perfekta ursäkten för att aldrig mer behöva ha sex igen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, sexualitet, forskning, asexualitet, sexlust, relationer, kåthet, vestibulit, smärta, kärlek

Svårartad brist på komplex avslöjad

”Jag kan inte låta bli att bli mycket, mycket besviken på en del av svaren i tråden om killars penis, okej? Många svar går enligt linjen: ”Ah, men det måste ju bara vara sjukt osjälvsäkra killar!” och jag slår mig för pannan.

—

Det handlar inte om att det är sjukt osjälvsäkra killar som får ta sig i kragen. Som ska skärpa sig. Det handlar om ett samhälle där de allra flesta lär sig om sex från porr. Där folks förväntningar formas av en märklig, plastig värld innan de tar steget ut i sin egen fysiska sexualitet. Precis som vi tjejer fostras att leva upp till andra omöjliga, och i ärlighetens namn, fullkomligt onödiga ideal.”

Hanna Fridén bloggar självförtroende och ideal. Jag funderade över det hela natten: Grupptryck, skönhetsideal, påverkan – och driften efter att känna gemenskap, samhörighet, bekräftelse och acceptans, som jag har hört är det som ligger bakom. Det är det som är mitt stora handikapp i såna här diskussioner. Jag förstår inte hur det fungerar; varför människor i allmänhet har ett behov av bekräftelse från andra.

Jag drivs av rationella moraliska principer och min egen hjärnas irrationella tvång, men inte av någon bekräftelsedrift. Det är ett uppenbart socialt handikapp att inte vara bunden av vad folk ska säga/tycka/tänka, men det sorgligaste är att jag inte heller vet vägen ut ur något jag aldrig satt min fot i.

Om jag åtminstone kunde känna det litegrann som andra verkar känna – då skulle jag visa vägen till något bättre och peppa människor att göra något åt alla puckade ideal. Nu sitter jag istället här ensam och tycker synd om mig själv för att jag har några komplex. Mitt liv är för bra för att jag ska kunna hjälpa någon, inser jag. Äsch då.

***

Dagens dumhet: Tvinga dig att ha sex?! Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sexualitet, kön, könsroller, ideal, porr, manlighet, kvinnlighet, genus, komplex, skönhet, sociala svårigheter, Aspergers syndrom, autism, normer, grupptryck, psykologi, ångest

Victoria och Daniels romantiska bröllop

En kille från Ockelbo, tre mil härifrån, ska nog gifta sig med tjejen sin. Jag känner honom inte, så jag bryr mig inte nämnvärt. De ska förmodligen förlova sig idag och gifta sig nästa år. Ingen är förvånad; de har varit ihop i sju år och är inofficiella sambor.

Nu råkar det ju vara så att denna tjej inte får förlova sig hur som helst. Glöm det där med överraskning och planerad spontanitet: hemlagad middag och gå ner på knä och fråga ”Daniel, vill du gifta dig med mig?”, rymma till Maldiverna och gifta sig i hemlighet på Arlanda en timme innan planet går. Som medlem i den familj som är Sveriges största bidragstagare har hon definitivt råd med en sån bröllopsresa till skillnad från många andra – men om hon skulle göra det skulle förmodligen hennes jobb vara i fara.

Folk säger att det är romantiskt med bröllop, och i synnerhet med kungabröllop. Jag vill gärna se romantik som något vackert och känslofyllt; inte som något som begränsas av traditioner och fördomar. Men jag antar att Victorias och Daniels bröllop kommer att bli romantiskt – i alla avseenden.

***

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7. AB 1, 2, 3, 4, 5, 6. SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6. Jag funderar på att följa Jinges exempel. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Victoria, Daniel Westling, kungahuset, kärlek, romantik, traditioner, bröllop, äktenskap, relationer, regler, fördomar, politik