Magdalena Ribbing är gud

För några dagar sedan skrev jag ett brev till Magdalena Ribbing som har DNs etikettblogg och frågade henne om vad hon tyckte om människor som envisas med att säga fel namn, och vad man kan göra åt det. Jag fick ett skitbra svar med ett par coola tips som jag ska ta till vid tillfälle. Jag återkommer till dem när jag har satt de i verket.

Faktum är att Magdalenas spalt är lite av en överlevnadshandbok för mig sedan jag upptäckte den för jag vet inte hur många år sedan. Personer med Aspergers syndrom som behöver en regelbok istället för ytliga råd om att lita på en magkänsla som inte finns har en guldgruva där. Dessutom är hon ofta rolig och cool, och alltid väldigt praktisk och otvungen.

Idag, till exempel, skriver hon om tvångskramning. Den som skrivit till henne undrar om det är onormalt att inte vilja kramas till höger och vänster. Eftersom brevskrivaren är kvinna förväntas hon dessutom kramas istället för att ta i hand mycket oftare än män i hennes omgivning. Magdalena ger konkreta råd:

”När du ser en kramare närma sig och påbörja sin attack mot dig så kan du vänligt ta ett steg bakåt, räcka fram handen och soligt säga ”det här är bättre tycker jag”. De sura minerna från den som hoppats på lite mer närkontakt får du stå ut med, det är ju din kropp det handlar om, din integritet, din känsla. Att avvärja en kram är inte det minsta oartigt. Det är det däremot att kasta sig över den som med min eller gest visar att kramen är oönskad.”

Eftersom jag själv tillhör de som har väldigt svårt för påtvingade kramar känns det bra att inte bara få medhåll, utan dessutom konkreta råd för hur man kan gå tillväga när man hamnar i en sån situation.

Som aspie är det absolut inte självklart att veta hur man kan och ska och bör göra. Därför är det bra att faktiskt finns etikettspalter. Även om det låter gammaldags så har de absolut inte spelat ut sin roll.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Magdalena Ribbing, etikett, uppförande, kramar, råd, Dagens Nyheter, Aspergers syndrom, psykologi

”Något har varit fel hela tiden” – Andreas Kleerup om ADHD och Tourettes

”Adhd, depression eller något bipolärt … sak samma. Något har varit fel hela tiden. Jag har en diagnos på tourettes till och med. Jag har alltid haft tics. Alltid haft jävligt svårt att se på film till exempel. Så fort det kommer en snygg brud måste jag trycka på hennes panna två gånger och gå runt tv:n och sedan trycka en gång till innan de byter kameravinkel. Hinner jag inte det måste jag göra det nästa gång hon är i bild.

– Det tar jävligt mycket energi. Jag kan fastna i tics en halvminut ibland, men när jag tar medicin slutar det. Det har aldrig funnits något som hjälpt förutom adhd-medicin och i viss mån droger. Droger som får vissa människor uppåt kan få mig att bara stanna av”

Andreas Kleerup berättar i Aftonbladet om sitt drogmissbruk efter händelsen på Grammisgalan. Jag nickar och hummar och prickar av på min lista. Ett skolboksexempel på obehandlad ADHD och Tourettes syndrom.

Jag håller koll på en kändisbloggare som är ökänd för sitt drogmissbruk som har hintat att hen har ADHD, utan att liksom våga fullt ut. Hen är knappast den enda som inte vågar lämna neurogarderoben hur uppenbart det än är.

Jag försvarar inte människor som använder droger för att självmedicinera, men jag förstår dem. Obehandlad ADHD kan vara ett helvete. Jag vill bara säga det, så ingen anklagar mig för att vara drogromantiker.

De flesta människor har en spärr mot att visa sig svag. Därför försöker man in i det längsta att ge sken av att vara stark och duktig, och det är först när det inte längre fungerar som man erkänner de problemen man haft hela tiden. Då heter det plötsligt att det är drastiskt, hur många år man än tagit på sig för att komma dit.

Visst kan man lyckas fast man har ADHD, det är Andreas Kleerup och många andra ett bevis på. Att däremot bli någorlunda lycklig är inte samma sak, men det är inte omöjligt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, Tourettes syndrom, tics, NPF, kändisar, Andreas Kleerup, droger, Grammisgalan, musik, mediciner

Manlighetsstudier

”Måste också säga att mer manlig karaktär än den du besitter, vet jag inte var jag ska hitta. Du är den finaste manlighet jag just nu vet Immanuel!”

Tack Birgitta för din söta kommentar.

Mitt gamla jag skulle inte ha vetat hur jag skulle hantera en sån komplimang. Jag visste inte hur man gjorde när man tackade, även om jag förstod att man BORDE göra det, och jag visste inte hur jag skulle hantera när människor uttalade könanden om mig.

Det sistnämnda är jag fortfarande jättedålig på. Mitt gamla jag vill inte bli könat alls. Men mitt nya jag har upptäckt att det är underbart att könas som man. På den tiden jag bara hade ”kvinna” och ”inget” att välja mellan föredrog jag det som gjorde minst ont.

Jag trodde att könande var fel. Idag vet jag att det är felkönande som är fel.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könsidentitet, transsexualism, manlighet, genus, identitet

Transignorans som socialt handikapp

Det här blir min sista kommentar till evighetsdiskussionen om transsexualism och HBT-begreppet. Vi råkade halka in på detta med omgivningens sociala handikapp, som förenar transsexuella, transpersoner, homosexuella och bisexuella.

De exempel jag ger här är utifrån transsexuella, men liknande situationer kan alltså hända även personer som enbart räknas i en (eller flera) av de andra kategorierna. Inte alla exemplena är självupplevda, nej. Och kom ihåg att ”handikapp” inte är detsamma som ”funktionsnedsättning”, utan orsakas av ett otillgängligt samhälle.

(passera=bli uppfattad som det kön man vill tillhöra av personer som inte känner en)

* En transsexuell som inte passerar bemöts ibland med fel namn och pronomen även från de som känner till det. Efter ett halvår har en viss person i en persons närhet sagt fel namn hela tiden och aldrig någonsin tagit rätt namn över sina läppar, för hen “har så svårt att tänka om och komma ihåg” - Det är ett kognitivt handikapp hos den andra som har så svårt att minnas… eller om det mer är viljan att lära sig. Kanske både och.

* En transsexuell som passerar halvdant blir utsatt för nyfikna frågor från okända och ytterst ytliga bekanta om vilket kön de är, och om de outar sig kan de få alldeles för närgångna frågor om deras könsorgan, sexliv etc - Det är ett empatiskt handikapp hos den andra, som inte kan förstå och sätta sig in i den transsexuellas situation och inte heller följa sunt förnuft.

* En transsexuell som passerar tillräckligt bra, men blir outad eller outar sig själv riskerar att:

1. bli anklagad för att ljuga eller utge sig för att vara någon annan än hen ”egentligen är” – Det är ett empatiskt handikapp hos den andra som inte kan sätta sig in i situationen utan är förblindad av sina egna känslor av att ha blivit ”lurad” .

2. i värsta fall bli utsatt för hatbrott - Det är ett empatiskt och möjligen i viss mån kognitivt handikapp hos förövaren som inte klarar av att bete sig på ett civiliserat sätt.

En del människor som träffar människor som de uppfattar som transsexuella blir ibland socialt handikappade av situationen, helt enkelt. Även om man gör sitt bästa för att upplysa dem så är de oförmögna att ta in det man säger, och ibland får de en slags transignoransattack där de tappar kontakten med verkligheten och går in i en manisk fas. Detta är visserligen sällsynt, men det händer.

Det är inte den transsexuella som är ”felet” utan en oförmåga hos den andra att förstå, minnas, och handla rationellt. En oförmåga som är nästintill normaliserad och ändå så handikappande.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transsexualism, transpersoner, begrepp, ord, transignorans, handikapp, könskorrigering

Welcome to the freak show! (igen)

Sasha och jag pratade om våra kommande boob jobs. Han tyckte att vi skulle försöka få göra dem samtidigt. Det vore kul.

Jag sa att jag redan oroar mig för hur jag ska kunna blogga från sjukhuset. Han påpekade att man bara ligger inne i ett dygn och dessutom är nedsövd en stor del av tiden. Människan verkar inte förstå att ett dygn utan blogg är en evighet. Jag måste dessutom övertala någon att vara med och fota så jag kan lägga upp bilderna i bloggen. Inte slamset kanske, men före och efter.

När jag läser det jag precis skrev förstår jag verkligen om en del tror att jag är en egotrippad diva. Det är så lätt att få uppmärksamhet om man säger ”jag ska byta kön”; det ska jag inte förneka. Dessutom är det ett fåtal av alla transpersoner, transsexuella och före detta transsexuella som lever öppet, vilket gör att det liksom är lite ont om folk som syns.

Jag kan välja mellan att låtsas som ingenting, och att berätta. Det förra är enklast för de flesta. Jag har valt den väg som är lättast för mig. Den som matchar mitt jesuskomplex.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, transsexualism, vård, transpersoner, narcissism, bloggen, bloggberoende, mastektomi, operation

Bloggare Necesse Est III: Vad?

Beslut nummer två man måste fatta som nybliven bloggare är: Vad ska jag skriva om? Och hur personlig ska jag vara?

Så länge du inte bryter mot någon lag (eller mot bloggportalens regler) står det dig fritt att i detalj beskriva din diarré, din mens, din svampinfektion i underlivet, dina självmordsförsök, ditt sexliv… men frågan är: Vad får andra för intryck av det?

Det var för mig jättesvårt i början att förstå hur människor kunde läsa min blogg. Jag förstod inte heller att det kunde påverka andra, det jag skrev. Men sedan lärde jag mig:

* Vissa ämnen kan folk tycka är äckliga att läsa om, i synnerhet om det görs detaljerat. Dit hör många av de kroppsliga funktionerna, som bajs, mens och spyor. Det betyder inte att det måste vara fel att blogga om sina dagliga diarréer, men man ska vara medveten om att en del kan uppfatta det som stötande och handla därefter. En del människor uppfattar det även som stötande att läsa om andras sexliv. Varför är höljt i dunkel.

* Vissa ämnen kan göra människor du skriver om sårade. Om du är arg på någon är det oftast bättre att ta det med den personen själv om det går, istället för att skriva en blogg. Om du bloggar om en person på ett sätt som gör att det går att identifiera henom kan det räknas som förtal. Publicerar du namn eller bild på personer som inte gett sitt tillstånd är det brott mot Personuppgiftslagen.

* Vissa ämnen kan få människor att må dåligt. Självmord, död, självskada, svår sjukdom, olyckor, ätstörningar, missbruk, mord, övergrepp och andra våldsbrott är några av de ämnena som är väldigt komplicerade att förhålla sig till. Jag har själv jättesvårt att veta hur jag ska kunna skriva om det på ett bra sätt så folk inte tar illa upp. Det är inte omöjligt, men svårt. Om man känner sig osäker på hur man ska uttrycka sig kan det vara värt det att överväga om man överhuvudtaget ska blogga om de ämnena. Det finns så mycket annat att berätta om.

En sak som chockade mig när jag började hålla koll på statistiken var att folk satt och googlade ord som ”skära sig på bästa stället” och ”hur tar jag självmord”. I början förstod jag inte alls varför, men sedan fattade jag att en del människor som är självdestruktiva självmant söker upp sidor där de kan lära sig.

En av de tyngsta skulderna jag bär är att jag i tidigare blogginlägg (som numera är raderade) så detaljerat beskrev hur jag skadade mig. Jag skäms inte för mitt självskadebeteende, även om det inte heller är något att vara stolt över, och jag skiter relativt fullständigt i om det får folk att tro att jag är en narcissistisk drama queen, men jag ångrar verkligen att jag gav människor det alibit att leva ut sin självdestruktivitet.

Kort sagt: Såvida du inte gör bloggen hemlig och kryssar ur rutor om att bli hittad av sökmotorer och allt sånt, så måste du förhålla dig till att det du säger kan få konsekvenser du inte kunnat förutse.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bloggande, bloggosfären, bloggskola, ADHD, ADD, Aspergers syndrom, NPF, självskada, självmord, netikett

Bloggare Necesse Est II: Var?

Okej, så du har bestämt dig för att börja blogga. Eller så funderar du bara. Hursomhelst är det första beslutet du ska ta VAR du ska blogga. WordPress, Blogger, blogg.se, Aftonbladet och Metro är några av de största bloggportalerna för gratisbloggar.

Det går naturligtvis för den som har kunskap och lust att pilla ihop en egen blogg på egen domän också, men det lämnar jag åt sidan eftersom jag själv är tekniskt efterbliven. Detta handlar därför bara om det enklaste sättet. Alla portaler har sina egna finesser och funktioner. Själv bloggade jag på Aftonbladet först, men gav upp efter några månader och flyttade till WordPress. Det har jag aldrig ångrat.

En sak som är värd att tänka på redan när du väljer portal är säkerheten, och det är en av anledningarna till varför jag vantrivdes på Aftonbladet. På Aftonbladet finns det bara tre lägen: Man kan stänga av kommentarsfunktionen helt; man kan välja moderering så man alltså själv måste gå in och godkänna varje kommentar; eller så kan man ha fri kommentering så alla kommentarer från personer som har ett konto på Aftonbladet blogg kan kommentera, medan de som inte har det måste modereras.

På WordPress finns det fler inställningsmöjligheter, men det viktigaste är för mig möjligheten att blockera. Man kan se till så inlägg som innehåller vissa ord (inräknat nicknames), eller kommer från vissa IP-adresser eller emailadresser modereras. Hur det fungerar på de andra sidorna kan jag inte i detalj, men jag vet att de flesta har liknande möjligheter som Aftonbladet.

Jag kommer i ett senare inlägg att ta upp hur man kan hantera påhopp, troll och mobbing, men det är värt att tänka på redan när man väljer bloggverktyg, i synnerhet om man mår dåligt och behöver lite extra stötdämpning mot omvärlden.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bloggande, bloggosfären, bloggportaler, WordPress, Aftonbladet, internet

Bloggare Necesse Est

”bloggande är en uttrycksform som passar människor som har mycket i huvudet, lite struktur och ont om tålamod. Det råkar stämma ganska väl in på de flesta addisar och aspisar. Att blogga är dessutom förmodligen en av världens mest underskattade och missförstådda terapiformer, så det är inte ett dugg konstigt att bloggosfären nästan svämmar över av bokstavsvuxna.”

Så skrev jag igår. Det finns massor av dampingar som bloggar, och även föräldrar till dampingar. Med tanke på att bloggar ofta fungerar som ett eget privat rum med skyltfönster mot världen kan det vara ett perfekt sätt att öva sina sociala färdigheter, berätta sin historia, hålla ordning på sig själv, få kontakt med andra, fungera i ett slags samhälle, få vänner, våga hitta sig själv och komma fram till vem man är och vad man vill… och så vidare.

Lisa Soulagera frågade en gång om en aspie bloggar annorlunda än andra. ”Kanske”, är mitt svar, för alla är ju individer. Men en person med Asperger eller ADHD kan ha helt andra förutsättningar än en neurotyp. Därför tänkte jag börja dela med mig av några av de saker jag lärt mig sedan den där septemberdagen 2006 då jag satte mig och skapade min första helt öppna blogg. Vart det landar får vi se.

Jag är det levande beviset på att alla aspisar inte är tekniska genier; Jag kan inte programmera och sparsamt med HTML. Det var faktiskt först i höstas som jag satte mig och lärde mig lite grundläggande CSS för att kunna piffa till bloggens utseende. Men det är just det som är det fina med bloggandet: Man behöver inte kunna jättemycket om det tekniska för att komma någon vart.

Det är inte tänkt att vara heltäckande, och jag kan redan nu säga att jag inte svarar på frågor om olika funktioner, då det finns forum för sådant där chansen är större att du får vettiga svar. Dessutom finns det bra bloggar som redan tagit upp det mesta. En av de bästa är Oral Ventilation. Eller var, rättare sagt, då Helene som drev bloggen avled före jul. Jag kan inte axla hennes mantel; det vore helt fel. Men jag kan gå i hennes fotspår, och tolka dem på mitt eget sätt; Ett dampigt sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggosfären, bloggande, självhjälp, internet, NPF, ADHD, ADD, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom, OCD, funktionshinder, teknik, terapi

Förhållandet mellan fysik och och makaroner

Nu ska det startas elitskolor. Tio stycken skolor har fått tillstånd att starta eliklasser, där eleverna kan få läsa universitetskurser redan i gymnasiet.

Jag gillar idén egentligen, även om jag också har tusen invändningar och ”men bara om”-klausuler. Jag kan däremot inte låta bli att fundera på om det vore något att starta en sådan klass med aspergerprofil. Alltså inte en klass som heter ”hej jag har Asperger” utan en som tar tillvara högbegåvade aspisars kapacitet, samtidigt som man kan få extra stöd för de där sakerna man inte klarar.

Det kommer med stor sannolikhet vara en och annan aspie som söker till de klasserna, så det kanske kommer naturligt. Vad vet jag. Huvudsaken är att folk får plugga i sin egen takt. Även om det betyder att man läser teoretisk fysik på magisternivå samtidigt som man inte klarar av att komma ihåg att äta eller hitta till klassrummet.

DN 1, 2, SvD 1, 2, AB 1, 2. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, elitklasser, skolan, barn, gymnasiet, studier, NPF

Som en bäbis

Om en vecka kommer jag inte längre ha lika lätt för att skylla på min ADHD. Det är då jag får börja med Concerta. Idag var det dags för den obligatoriska första träffen med medicinsköterskan.

Han var trevlig och glad. När han frågade hur jag stavade mitt namn frågade jag om han måste ha mitt juridiska namn eller om det räcker med det jag kallar mig. ”Det du kallar dig” sa han. ”Det andra bryr jag mig inte om”. Han är nog den första som sagt så. Lycka.

Jag fick börja med att berätta lite om hur jag mår och hur jag känner inför medicineringen. Jag nämnde att det här är första gången som jag verkligen ser fram emot att ta en medicin, och att det har hänt så mycket positivt i mitt liv de senaste två åren. Tanken på vart jag var förut är svindlande och känns absurd idag. Han verkade förstå. Jag antar att han har sett det mesta.

Han noterade längd och vikt och gav mig ett kontrakt att skriva på. Jag förbinder mig tydligen att inte använda några droger, begå brott eller förfalska urinprov, för då dras medicinen in. Det är inte direkt något jag hade planerat ändå. Har jag hållit mig ren i 28 år tänkte jag inte börja nu.

Sedan berättade han att man kan gå ner i vikt av Concerta, men att man också kan få ett högt blodtryck. Jag sa att jag hade så lågt ändå, så jag skulle bara må bra av en höjning. Han skrattade, och när han tog trycket låg det mycket riktigt på 110/70. ”Det var lågt” sa han. ”Som en bäbis”. Jag skrattade. Han skulle bara veta hur omogen jag är.

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, Concerta, medicin, ADD, NPF, psykiatri, blodtryck

Knark och steroider är de enda droger jag behöver

Jag ska om några minuter dampa ut genom dörren för att träffa en medicinsköterska. Jag vet inte vad som händer sedan, mer än att de kommer att ta prover och att jag inte kommer att få min Concerta i handen idag. Det har snart gått två månader sedan receptet skrevs och jag är fortfarande oknarkad.

Jag vill knarka. Det här är första gången i mitt liv som jag verkligen känner att jag LÄNGTAR efter att få börja med en medicin. Ja, testosteronet också såklart. Knark och steroider är de enda droger jag behöver. Hoppas jag.

Läs även andra bloggares åsikter om Concerta, medicin, testosteron, ADHD, ADD, NPF, transsexualism, vård, psykiatri

Hörselskada med kärleksbonus

Någon av mina närmsta grannar spelade musik inatt. Inte så högt som på helgerna då det är fest hela nätterna igenom, men tillräckligt högt för att jag skulle ligga vaken och undra vad det var för konstig musikstil. Då kom jag på mig själv med att önska att jag var hörselskadad som pappa.

Min mamma snarkar nämligen. Väldigt högljutt. Det var inget min pappa hade problem med på den tiden han sov bra, men för ett par år sedan började han sova mindre tungt och vaknade därför hela tiden av mammas snarkningar. De blev tvungna att sova i skilda rum i flera år, och nej, det var inte för att de tröttnat på varandra, utan enbart för att mammas snarkningar var så högljudda. Tills den dagen då pappa upptäckte att han började höra dåligt.

Idag har han nästan ingen hörsel kvar på höger öra, medan vänster fungerar bra. Därför kan han helt enkelt lägga sig med sitt hörande öra mot kudden, och vips slipper han höra timmerstockarna. Ibland undrar jag om det inte hade varit lite praktiskt ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om funktionshinder, hörselskada, sömn, snarkning, kärlek, relationer

Transpersoner och omgivningens sociala handikapp

”Handlar transsexualism enbart om medicinska problem så förstår jag att man kan tolka det som att man inte hör till transpersoner. Själv upplever jag det snarare som ett medicinskt problem som i sin tur orsakar sociala handikapp hos omgivningen.

Och omgivningens sociala handikapp är den springande punkten: Det är det som drabbar i stort sett alla transsexuella, intersexuella och transpersoner åtminstone i någon fas i livet. Det är det vi har gemensamt.”

Jodå, jag tycker fortfarande att det ska vara frivilligt att räknas in under begreppet ”transperson”. Jag tänker inte tvinga någon. Men eftersom jag har satt mig i evighetsdebattsbåten antar jag att jag får ro den iland. Jag har förklarat och försvarat min ståndpunkt.

Jag tänker inte tvinga någon att räknas in under ett begrepp de inte gillar, men jag tycker inte heller att andra människor har rätt att säga åt någon vad de får och inte får tycka, som en del kan göra.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, transpersoner, HBTQ, begrepp, intersexualism, ord, handikapp, fördomar, transfobi

Butchiga björnbabes och bögrykten

”Han skapar världens första gaysuperhjälte” är rubriken. Stan Lee ska filma romanen Hero som skrevs 2007 av Perry Moore. Om Thom Creed var historiens första gaysuperhjälte är väl mest en fråga om definitioner. I stort sett alla superhjältar har väl ett mer eller mindre högljutt rykte om att vara homo eller bi.

Mikusagi och jag har till exempel diskuterat Nalle-Majas läggning och hennes romans med Grävla Grävling. Om jag minns rätt kom vi fram till att de ska bli ihop när de lämnar den där lågstadieåldern de verkat fastna i.

Och Nalle-Maja är faktiskt en superhjälte, om än inte särskilt internationellt känd. Fast det är möjligt att små björnflickor inte riktigt räknas.

Läs Bimbo Boys inlägg, och andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, superhjältar, Bamse, serier, Nalle-Maja, förebilder, kärlek, relationer, homosexualitet, bisexualitet

Det här är inte en sexblogg

Anledningen till varför jag blev borttappad i badkaret i eftermiddags var för att jag tänkte på sex. På det prydaste, mest prettoaktiga sättet ni kan tänka er, alltså.

Jag satt och funderade på hur man ska kunna blogga om sex när man är en asexuell autist. Eftersom jag inte kan generalisera måste jag alltid utgå från mig själv när jag bloggar; därav min självupptagna image. När det gäller sex är det alldeles uppenbart att det inte fungerar. Jag har varken inlevelseförmåga eller egen erfarenhet. Det enda jag vet är det jag läst mig till.

Anledningen till varför jag inte sexbloggar är för att sanningen är rätt tråkig. De gånger jag har försökt utmynnar det bara i självömkan och det ständiga hotet om missförstånd. Som ett bergsmassiv att forcera: Ett berg av okunskap om asexualitet, och ett om transsexualism, ett tredje om Aspergers syndrom, ett fjärde om psykisk sjukdom, ett femte om fittor… och så vidare. Min egen okunskap lika mycket som folks i allmänhet.

Jag är tretton år, även om min kropp är äldre. Om ett par månader kommer jag att få veta vad testosteron egentligen gör. Jag hade tänkt berätta om allt här i bloggen, för jag har ju som bekant ingen skam i kroppen. Det enda jag undviker är alltför äckliga detaljer om mens, bajs, fisar och andra fysiska sjukdomar.

Jag bloggar inte om mitt sexliv eftersom det inte finns något att berätta. Kanske att det en dag i framtiden kommer att finnas något att blogga om. Om jag då väljer att berätta återstår att se.

Läs även andra bloggares åsikter om sex, sexualitet, könskorrigering, transsexualism, fördomar, bloggande, asexualitet, hormoner, pubertet

Alla med kuk är våldtäktsmän

En blond liten flicka springer från lekplatsen och in på damtoaletten. Sekunden senare kommer en man fram. Han bär solglasögon och keps och ser sig om innan han slinker in även han. ”On January 28, 2008 your City Comission made this legal” står det plötsligt över skärmen.

Det har snart gått ett år sedan transpersoner fick laglig rätt i Gainesville, Florida att använda den könade toalett som matchar deras könsidentitet och könsuttryck. Under den tiden har det inte rapporterats några övergrepp utförda av biologiska män på damtoaletter i staden. Faktum är att det är extremt sällsynt att en förrövare med biologiskt manligt kön klär sig som kvinna för att få tillgång till kvinnligt könade miljöer som toaletter, omklädningsrum och liknande. Ändå är det så man argumenterar mot det: Transpersoner är sexförbrytare. Personer med kuk är sexförbrytare. Transpersoner med kuk är absolut livsfarliga.

Så någon startar en namninsamling för att avskaffa lagen och spelar in filmen ovan. Det har inte mycket att göra med att vilja skydda barn, utan syftar mest till att sprida moralpanik. Och oj, hoppsan, till att ta bort sexuell läggning och könsidentitet från de lokala lagarna om diskriminering, enligt deras egen hemsida. Fast det är ju så mycket enklare att bara låtsas som om man bryr sig om barnen.

Vad lär man sig då av detta om man bor en atlant bort från Florida? Att förekomsten av en kuk gör personer till potentiella förövare per definition. Nej, det är inte jag som tycker det, utan de som tror att om tjejer med snopp får gå på toaletten ifred kommer de att våldta småflickor.

I Sverige är det vanligt med okönade toaletter. Rimligen borde det leda till massor av övergrepp, utifrån det amerikanska resonemanget. Konstigt nog sker fortfarande de allra flesta övergreppen av någon närstående och inte någon främling. Teorin att alla med kuk är våldtäktsmän håller helt enkelt inte riktigt.

***

Vänligen notera att jag inte menar något illa mot människor som har blivit utsatta. Jag vill inte förringa eller försvara övergrepp på något sätt. Jag har själv bloggat en hel del om mina egna erfarenheter.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om USA, HBTQ, transsexualism, transpersoner, transfobi, fördomar, kön, genus, könsroller, sexism, övergrepp, våldtäkt, barn, propaganda

Badkarsborttappning

Resultatet av en ovanligt dampig hypoaktiv* dag, sammanfattat i två sms till Dennis som jag skulle hälsa på på jobbet någon gång innan han slutade klockan fyra:

14:31 Jag ska bada, sedan kommer jag

15:53 Hoppsan Jag tappade bort mig i badkaret Förlåt

Hur tappar man bort sig i ett badkar? Jo, man tänker för mycket. Det är mitt mest grundläggande problem. Egentligen hade det varit mer rationellt att gå till Dennis och lukta tredagarssvett, för då hade jag i alla fall kommit iväg.

Det där med att göra saker i flera steg är komplicerat. Jag har börjat förstå att det ”normala” sättet att uppfatta världen på är att om man ska göra saker i två steg istället för ett, så innebär det inte nödvändigtvis att det är dubbelt så komplicerat, och att tre steg inte gör det tredubbelt komplicerat. Jag önskar att jag också kunde fungera så.

Å andra sidan kanske jag skulle vara tvungen att byta bort det mot min tvångsmässiga simultankapacitet i så fall. Att bara kunna göra en sak i taget skulle tråka ut mig så offantligt. Jag antar att det jämnar ut sig till slut. Och Dennis har som tur var förståelse för att jag dampar mig ibland.

*) ”Hypo” är motsatsen till ”hyper”. Alltså en seg dag.

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, ASpergers syndrom, koncentrationsproblem, planering, organisering, NPF, minnet, tidsuppfattning

”jag har något svagt minne av en blond tjej i andra änden av kopplet”

Sent igårkväll fick jag ett mess på Qruiser från en person jag inte kände. Hon skrev att vi var grannar. Hoppsan. Det hade jag ingen aning om. Hjälp.

Jag har bott i det här huset i snart ett och ett halvt år och känner igen en enda granne, och det är av den anledningen att han alltid hejar först. Sånt är jag beroende av, för min ansiktsblindhet gör ju att jag inte känner igen folk.

Jag valde i någon minut mellan att ljuga och låtsas som om jag visste vem hon var, och att berätta sanningen. Det blev det senare. Ett lyckokast, visade det sig. Hon förklarade att hon har en stor hund, och då fattade jag. Eller som jag sa ”Jag vet att det bor en stor svartvit hund i huset, och jag har något svagt minne av en blond tjej i andra änden av kopplet”.

Det fungerade. Tur att hon har hund, för jag är så dålig på att minnas människor. De fastnar liksom inte i mitt minne. Om alla mina grannar hade hundar som de gick med hela tiden skulle jag ha en chans att känna igen dem. Men man kan ju inte kräva allt här i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om hundar, människor, ansiktsblindhet, Aspergers syndrom, grannar, djur

Mina vetenskapliga bröstvårtor

Ännu en fördel med att skita i så kallad trohet vs. otrohet är att man inte ens behöver reflektera om det innebär att man är snygg eller inte. Snygga kvinnor är nämligen oftare otrogna, enligt en amerikansk studie. Deras hormoner gjorde dem otrogna.

Hur man tog reda på om kvinnorna var snygga? Jo, genom den osvikliga metoden självskattning. De fick alltså bedöma sin eget utseende. Visserligen gjorde de universitetsanställda också en bedömning av deras utseende, men kom igen. Om jag var lärare i forskningsmetodik vid Texas University skulle jag få mjäll.

Det har gjorts mer seriösa försök än så för att ta reda på om någon är vacker eller inte. Man brukar prata om symmetri, till exempel. Jag vet nämligen att jag är ful eftersom min ena bröstvårta hänger i navelhöjd medan den andra någon centimeter högre upp. Det är asymmetriskt och därmed fult.

Om både hade hängt i navelhöjd hade jag varit så oändligt mycket vackrare. Det är vetenskapligt bevisat. Så det så. Den som säger något annat är ovetenskaplig.

Eller så är det kanske så att de inte hanterade skönhet som ett otvetydigt begrepp och en absolut sanning som det gärna framstår som i tramspressen, utan att det var just den upplevda attraktionsförmågan de var intresserade av att undersöka. Kanske.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om skönhet, subjektivitet, ytlighet, utseende, bröst, symmetri, forskning, pseudovetenskap, vetenskap, kärlek, relationer, självförtroende, trohet, otrohet

Dagens ord: Damping

Damping är redan ett ord på engelska, jag vet, men jag lägger till en ny betydelse på svenska. Jag har använt det tillräckligt länge för att känna att det är för självklart för att kunna motstå det.

DAMP som diagnos används inte längre. Det finns naturligtvis fortfarande människor som HAR diagnosen DAMP sedan tidigare, men nuförtiden har man preciserat och delat in i flera olika diagnoser som ADHD och ADD, dragit in autismspektrumdiagnoser och kallar allt för NPF; neuropsykiatriska funktionshinder.

Det har saknats ett ord som samlar alla personer på ett lätt sätt. Att skriva ”personer med neuropsykiatriska funktionshinder” är vissserligen korrekt men fungerar inte tio gånger i ett kort blogginlägg. ”NPF-are” fungerar bara för de som vet vad NPF betyder. Förkortningar är inte bra.

Dessutom känner åtminstone jag mig lindrigt personlighetsklyvd när jag pratar om Asperger och ADD. Sanningen är ju att de är delar av mig båda två. Jag har inte en neuropsykiatrisk diagnos utan två, och de är inte helt oberoende av varandra. De samverkar, men jag har inte haft något ord för det förrän nu.

Även om DAMP inte används som diagnos längre, så lever det kvar som skällsord. DAMP-tanterna har gjort mycket för att återta ordet. Nu tycker jag det är dags att räkna in allt det där som en en enda stor slasktrattsdiagnos och neurogytter.

Ordet dök upp i mitt huvud när jag mindes en scen i Toni Morrissons De blåaste ögonen. De prostituerade kvinnorna i boken kallar barnen som är deras vänner för olika maträtter de tycker om. ”Dumpling” fastnade jag för. Det kändes så självklart att jag inte ens reflekterade över att det syftade på mat först. Det lät så rart och gulligt.

En damping är däremot sällan rar och gullig, men etiketten sätts med kärleksfullhet ändå. Och självklart bara på de som vill ha den.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Damping, ord, begrepp, NPF, ADHD, ADD, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom, DAMP, psykiatri, diagnoser, etiketter

Bokstavsvuxna bloggare

Och så var det avslöjat. Alla kandidater till Stora Bloggprisets alla kategorier utom Politik och Samhälle är släppta, och två av mina favoriter är med. Tillika två öppet bokstavsvuxna: Hanna Fridén, aspie, och Mymlan, addis.

Spelar det någon roll att de är bokstavsvuxna? Bloggar en damping annorlunda än en neurotyp? Kanske ibland, men framförallt tror jag att bloggande är en uttrycksform som passar människor som har mycket i huvudet, lite struktur och ont om tålamod. Det råkar stämma ganska väl in på de flesta addisar och aspisar. Att blogga är dessutom förmodligen en av världens mest underskattade och missförstådda terapiformer, så det är inte ett dugg konstigt att bloggosfären nästan svämmar över av bokstavsvuxna.

Hursomhelst så är jag glad att startfältet ser ut som det gör. Jag har återfått min tro på bloggosfären. Blondinbella saknas, och flera av de djupare, mer udda bloggarna har kommit med istället. Det gillar jag. Hade bara Alex Schulman bytts ut mot Psykbryt så hade jag varit i sjunde himmeln.

Tillägg: Herregud, jag HAR fucking jävla DAMP. Kan jag inte vänta in Politik och Samhälle? Tack Johanna Sjödin för att du upplyste mig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, ADD, Aspergers syndrom, NPF, bloggosfären, bloggande, terapi, självhjälp, Stora Bloggpriset, skrivande

Stekpannor under huden

I natt var jag på en fest. Det var jag och några människor jag inte kände, men vi skulle laga middag tillsammans och var uppklädda. Vi stod i köket och skar grönsaker medan vi pratade. En tjej berättade att hennes hud var så konstig. Den var klibbig liksom, sa hon. Vi fick känna på hennes händer. Ja, den var klibbig. Som tejp. Man fastnade nästan.

Hon plockade ut en liten stekpanna ur grytskåpet och drog upp sin tröja. Vi såg att magen var degig. Hon var inte alls överviktig, men huden såg ut att liksom röra sig av sig självt. Hon skrattade och sa att hon säkert skulle kunna få stekpannan att fästa mot magen. Och det gjorde den. Vi skrattade allihopa och jag började fråga om hon hade någon aning om varför det var så.

Då såg jag att stekpannan började glida in i hennes hud. Snart var det bara skaftet som stack ut. Jag kunde inte låta bli att stirra med öppen mun, och först när hon såg min blick och följde den insåg hon och de andra vad som hänt. Ur hennes mage stack det nu ut ett stekpannehandtag medan resten var helt täckt av huden. En tjej gick fram och försökte dra ut stekpannan, men den satt fast.

Det hela slutade med att vi fick åka in till akuten och de fick operera ut stekpannan. Läkaren sa att hon hade så dåligt självförtroende att hennes konturer hade börjat lösas upp av sig själva, och ordnade så hon fick terapi.

Tja, vad säger man? Mitt undermedvetna är ganska bra på att beskriva hur det är att vara hudlös. Jag insåg det nämligen igår att jag skaffat mig både den där huden och de där konturerna som jag alltid saknat förut. Jag riskerar inte längre stekpannor i magen. Som tur är.

Läs även andra bloggares åsikter om drömmar, drömtolkning, stekpannor, psykologi, självförtroende, självkänsla

Ett liv som knarkare

I övermorgon förbereder jag mig för ett liv som knarkare. Ja, i alla fall om man får tro antipsykiatristerna; Scientologer och andra som vill skydda oskyldiga barn från att bli stämplade och drogade förfasas. Fast nu är jag ju inte barn, så jag tillhör nog snarare de skyldiga.

Jag har inte fått det här lättvindligt på något sätt. För snart fem år sedan började jag en utredning som skulle ta reda på om jag har Aspergers syndrom. Den innehöll det mesta som en hel neuropsykiatrisk undersökning gör, men en sådan fick jag inte eftersom jag i så fall skulle ha varit tvungen att vänta i flera år till av byråkratiska skäl.

Jag fick förtur på grund av hur dåligt jag mådde, och hade bara stått i kö i femton månader när vi började. Sedan tog det ytterligare femton månader innan jag hade en diagnos. Asperger var det enda de testade, och därför det enda de hittade, fast jag visserligen hade tydliga tecken på ADD och Tourettes syndrom. Men jag behövde ju inte fler diagnoser nu när jag visste vad jag var, tyckte de och jag höll med. Men det var då. Jag dövade som alltid ångesten och rastlösheten med att knappt äta något alls och genom att skada mig på alla sätt jag kunde komma på utom att använda droger.

Idag har jag börjat äta och slutat skada mig. Min viktigaste metod för att hålla mig lugn – självskadandet – har jag tagit bort efter ett helt liv av destruktivitet. Det är ett så förrädiskt lugn som kommer när man svävar på små blodstänkta moln eller har blodsocker nedanför fotknölarna. Men det är just förrädiskt, eftersom det bara driver en längre och längre från verkligheten.

Nu när jag äter och inte knarkar rakblad kommer istället rastlösheten som jag försökte utrota. Därför har min nuvarande läkare ställt diagnosen ADD. Det var inte heller något hon bara gjorde. Hon har läst min utredning och mina journaler, och jag har träffat henne ett antal gånger och berättat hur jag (inte) fungerar. Jag provade först en annan medicin som hade en viss effekt men tyvärr för jobbiga biverkningar. Allt pekade mot psykdrogernas psykdrog, som scientologerna skulle säga.

När jag träffade läkaren den 24 november skrev hon ut ett recept på Concerta, men jag får inte börja behandla innan jag varit hos medicinsköterskan och tagit prover. Det är dit jag ska i övermorgon. Först när testerna är klara får jag äntligen medicinen. Men jag får inte ha den hemma utan måste hämta i dosett en gång i veckan och ta prover under behandlingens gång. Och så vidare. Kontrollen är rigorös, trots att det inte är amfetamin och trots att jag är ökänd totalnykterist utan missbruksproblem.

Jag har väntat i 28 år på det här och hoppas verkligen att det kan hjälpa mig. Ändå pratar folk om Concerta, Ritalin och Strattera som om de skrevs ut hursomhelst till höger och vänster. Och som om det vore knark.

Så jag ställer in mig på ett liv som knarkare och skyller på scientologerna ifall något går snett. De har ju trots allt redan förutspått att det kommer att gå åt helvete, eller hur? Jag måste ju leva upp till folks förhoppningar.

Läs även andra bloggares åsikter om ADD, ADHD, Aspergers syndrom, scientologerna, Concerta, mediciner, vård, diagnoser, NPF, Ritalin, Strattera, psykiatri, självmord, självdestruktivitet, amfetamin, knark, ångest, stress, hyperaktivitet

Svenska kyrkan räddar äktenskapet

I lördags meddelade Svenska Kyrkan att de skulle ta bort ordet ”äktenskap” från vigselordningen för att förbereda för samkönade äktenskap. Jag skrev ett ironiskt blogginlägg men missade målet. Det är svårt att göra parodi på en parodi.

Så idag la de fram det slutgiltiga förslaget, och äktenskapet verkar ha återuppstått. Ordet finns med. Tur det. Allt annat hade varit ganska pinsamt; som ett sista desperat försök att hindra folk att gifta sig genom att förstöra äktenskapet.

***

SR, DN, SvD, Dagen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om könsneutrala äktenskap, äktenskap, begrepp, kärlek, bröllop, vigsel, Svenska Kyrkan, HBTQ, homofobi

Bröst på bilder är inte så bara

Jag trodde inte att den där bloggpristävlingen skulle leda till så mycket egentligen. Jag tänkte mig att klyschorna skulle staplas på varandra och att det bara skulle spä på min internaliserade bloggofobi. Jag erkänner att jag hade fel. Tävlingen har fått mig att upptäcka Johanna Sjödins blogg, som är en av de fem finalisterna i kategorin Livsstil.

Jag har visserligen sett bloggen förut och läst ett inlägg då och då och tänkt att hen har många intressanta och kloka tankar, men jag har liksom inte fastnat. Förrän nu. Jag läser inlägget om att visa fittan på internet och slås återigen av hur klok hen är. Johanna själv visar brösten i bloggens header. Det första man ser är ett bröst prytt med en feministisk symbol.

Jag funderar över varför jag inte gör detsamma. Liksom, kom igen. Jag har byggt hela min blogg på att gnälla om

1. bröst

2. fittor

3. mens

4. sex

5. kroppskomplex i allmänhet.

och det naknaste folk fått se är en bild på mig i binder. Falsk marknadsföring, javisst.

Jag borde inte vara rädd för att visa brösten. När jag väl gör det känner jag mig mest likgiltig inför dem, och jag tillhör de som tycker att Bara Bröst är en vettig kampanj. Men jag har tvekat att lägga upp en tuttbild av en enda anledning:

Det är ett ofrånkomligt könande av mig som tjej.

För att visa mina tuttar krävs det att jag skriver ett tillräckligt bittert och hatiskt inlägg riktat mot dem för att förebygga idéer om att det måste vara något trevligt och mysigt att ha bröst, och framförallt för att minska risken för tjejande kommentarer.

Därför skulle jag kunna säga att bröst är könsorgan. De är det i den bemärkelsen att när de är över en viss storlek och hårlösa så ses de som ofrånkomligt kvinnliga. Jag skiter fullständigt i om människor med hängpattsfetischer sitter och runkar till mina bilder, men om de ser mig som tjej för det får det vara. Min tillit till mänskligheten är inte tillräckligt hög, helt enkelt. All heder åt de som klarar det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bröst, sex, komplex, kön, Stora Bloggpriset, Johanna Sjödin, nakenhet, genus, feminism, Bara Bröst, bilder, bloggosfären, transsexualism, internet