En del av mig som inte får finnas

”Det känns väldigt mycket som att ro i gröt ibland” skrev jag igår som en kommentar till Tidvattens inlägg om en verkligt könsneutral namnlag. Det är svårt att känna annat, så jag låter bli att känna efter.

När jag läser om namntrender i Aftonbladet slås jag av att nyfödda oftare får helt andra sorters namn än de vuxna transpersoner och transsexuella väljer åt sig själva. Barn får kreativa namn, medan vuxna väljer traditionella – även om de är så traditionella att knappt någon heter så nuförtiden.

Det kan ju förstås ha att göra med att när vi var små så hette alla pojkar och flickor ungefär samma sak, och vi vill ogärna sticka ut. Om jag presenterar mig som Trollhare kommer folk att förstå att det är taget, eller att mina föräldrar var hippies – vilket förstås är fullkomligt sant båda två. Det matchar min bakgrund, precis som Immanuel. Om jag hade velat skulle jag tillochmed kunna hitta på en anledning till varför mina föräldrar valde det namnet åt mig som skulle vara fullkomligt övertygande.

Ett bra namn är för mig ett namn som matchar ens person. Jag känner att jag har vuxit in mer och mer i mitt ”nya” namn de senaste två åren. Det har blivit en del av min identitet på ett sätt som mitt gamla namn aldrig blev. Ändå är det Immanuel som är mitt olagliga namn; som om en del av mig inte får finnas.

Det är inte synd om mig, nej. Jag vägrar. Istället fortsätter jag bara slåss. En dag kommer det att stå Immanuel i mitt pass – kanske redan innan året är slut. Men inte är det Skatteverkets förtjänst i så fall.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om namn, namnlagen, lagar, HBTQ, transpersoner, transsexualism, cisnormativitet, cissexism, barn

Hen bytte inte kön, men blev kanske mördare

Tyska polisens fantombild

Vad ser du i bilden ovan? Är det en man, en kvinna, eller en människa? Personen ifråga är misstänkt seriemördare. Hen har förmodligen skjutit två poliser, varav en dog medan den andra skadades allvarligt. Hen har också förmodligen strypt en pensionär, och begått 38 olika brott totalt. Gör det saken lättare att avgöra?

DNA-proverna säger att det är en genetisk kvinna, men ingen har sett en kvinna på någon av brottsplatserna. Enligt Aftonbladet säger en källa inom den tyska polisen: ”Kvinnan kan uppträda som en man. Eller så kan hon ha blivit en man”.

Jodå, det finns en del legender om ”kvinnor” som klätt sig i manskläder för att begå brott, och tvärtom. Och visst är det fruktansvärt att döda människor, det är för självklart för att ens påpeka. Men jag tycker att ämnet i sig sätter fingret på sårbarheten i att vara besatt av könsroller.

Nu har de uppenbarligen kommit på det i den här utredningen att det kan röra sig om en person som av någon anledning inte matchar sina kromosomer med sitt könsuttryck. Det är bra, men kanske inte helt självklart. Många människor tar kön för givet och tänker inte på att det finns variationer. För bara några decennier sedan hade polisen antingen aldrig kommit på tanken, eller så hade media utmålat henom som en ”seriemördartransa” och frossat i detaljer.

Jag hoppas att de får tag på mördaren, och jag är glad att vi slipper se rubriker som ”Hon bytte kön – och blev mördare”. Till och med Aftonbladet vet att hålla sig i skinnet. Fantastiskt.

***

Relaterat: En person har mördat fem personer på ett dagis i Belgien: DN, AB 1 0ch 2, SvD. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om media, mord, kön, könsöverskridande, genus, könsroller, brott, Tyskland, Aftonbladet, transpersoner, könsbyte, könskorrigering, normer, fördomar, polisen HBTQ

Bajs till frukost

Fredag morgon och jag gör i ordning min frukost: Häller upp en massa havregryn i en djup tallrik, slänger på en näve russin, och fyller på med vatten. Sätter mig vid datorn och börjar äta. När jag hunnit igenom nästan hela skålen hittar jag en blöt oformlig brungrå klump.

Min första tanke är att det är någon slags bran flake-liknande sak som hamnat fel, så jag petar upp den med fingret. Då inser jag att det inte sitter ihop alls utan är mer som jord eller lera. Uäck, tänker jag, och ställer bort tallriken och kastar kletet i vasken. I samma sekund kommer tanken – tänk om det INTE var lera?

Så jag sätter mig att bildgoogla råttbajs. Jodå, färgen och storleken stämmer, det var bara formen som var lite demolerad. Jag sluter mig till att det förmodligen inte är ett frö av något slag, av konsistensen att döma. Det kan vara lera, men det kan också vara råttbajs. Utan en biokemisk analys är det svårt att avgöra. Jag antar att det är gudinnans straff för att jag för en gångs skull handlade på Lidl.

Det är nu jag borde må illa och kräkas, eller hur? Eller skriva ett ilsket brev till Lidl? Istället sätter jag mig och börjar googla fram information om huruvida det skulle kunna vara farligt att äta råttbajs, och blir helt uppslukad av bajsätandets kulturhistoria.

Jag är trots allt den enda i min familj som inte regelbundet äter mitt eget bajs; i 19 år har jag haft sambos som koprofagerar. Det är för mig lika normalt att Gevvis äter sitt eget bajs för att få i sig vitamin B12 som att jag tar ett vitaminpiller varje morgon för detsamma. I övrigt gräver jag ur hennes toalett med mina bara händer med jämna mellanrum. Det kan ha haft effekt på mig. Jag är helt enkelt inte särskilt äcklad av bajs så länge det är torrt och luktfritt.

Eller så är det min förmåga att stänga av känslor och vara en torr analytiker – kort sagt, min Asperger. För säkerhets skull ska jag konsultera min pappa infektionsläkaren. Han kan säkert berätta för mig om jag är döende. Det känns inte så, men en spännande frukost var det i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om bajs, råttor, djur, koprofagi, frukost, mat, Lidl, kaniner, marsvin, sjukdomar, infektioner, havregryn, Aspergers syndrom, autism, känslor

Dataspel för autistiska barn

Det ser ut som en rip-off på Thomas The Tank Engine, men The Transporters är mer än så. Det är ett hjälpmedel för att lära autistiska barn om känslor; en kombination av film och spel som ska lära ungarna att känna igen olika ansiktsuttryck. Ansiktena på spårvagnarna, bussarna, lastbilarna och allt vad de är visar olika känslor i olika filmsekvenser, och så får barnet välja om Sally eller Charlie är glad eller ledsen eller någon av de andra känslorna. Allt enligt deras hemsida.

Presentationen är imponerande: De har fått ett av de stora namnen inom autismforskning, Simon Baron-Cohen, att berätta om produkten i en youtubevideo, metoden har utvärderats av Autism Research Centre med gott betyg, och de skänker en fjärdedel av överskottet till forskning och autismföreningar. Och så vidare.

Det känns egentligen som att det bara finns två saker att gnälla på. Det ena är, som Stroppyblog påpekar, att det bara är två av de åtta karaktärerna som är kvinnor. Det är ett mindre problem. Det andra är att det bara verkar finnas på engelska. Det är ett uppenbart problem för alla barn som inte har engelska som modersmål.

Jag vet att jag hade behövt en sån här film när jag var liten, och jag letar fortfarande efter en youtubekurs i Avancerat kroppsspråk för autister. I väntan på det får jag väl fortsätta att gissa mig fram bäst jag kan. Men jag klarade i alla fall deras quiz galant. Så det så.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om hjälpmedel, film, spel, autism, Aspergers syndrom, barn, utveckling, känslor, psykologi

Sexleksak av havregryn, Fisa i en plastpåse, Klamydia i yoghurt – Dagens ord: Googleroulette

Den bästa kvällsunderhållningen vid bloggen är alltid att kolla sökorden. Idag var guldkornet att någon hade googlat sitter och bajsar.

Nu är det så att jag mycket väl vet att det förekommer googlande som inte är till för det mest uppenbara. Googleroulette är trots allt en viktig del av min helgunderhållning.

Några exempel:

Sexleksak av havregryn

Fisa i en plastpåse

och så förstås

Klamydia i yoghurt

Man får en del intressanta träffar ibland. Det är lite som ett roulettehjul; därav namnet. En del träffar leder en vidare till riktigt spännande sidor – och nej, vi pratar inte porr.

Jag ökar min allmänbildning genom att lära mig en massa fantastiska saker man kan göra med vardagliga ingredienser, men framförallt får det mig att hitta sidor jag aldrig skulle ha kommit till annars och tänka helt nya tankar.

Så nästa gång du hittar något konstigt i din sökordsstatistik, misstänk mig. Se det som en konstform, eller som ett sätt att utforska omvärlden. Eller kanske både och.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bloggosfären, internet, Google, sökningar, googla, sökord, statistik, allmänbildning, tidsfördriv, konst

Herregud, det fanns en värld därute också

Hur min torsdag förmodligen sett ut utan Concerta:

01:00 Gå och lägga mig

03:00 Somna

08:00 Vakna

10:00 Ramla ur sängen, krypa i morgonrocken, slå på datorn, mata kaninen, börja blogga

11:00 Logga in på mailen och se att jag måste svara i två meningar på ett mail som i sin tur påminner mig om att jag måste skriva ett till lika långt.

12:00 Komma på att jag fortfarande inte ätit frukost

13:30 Äta frukost

15:00 Logga in på mailen igen och bli påmind om de väntande mailen än en gång

15:07 Bli påmind i ett sms från boendestödjaren att hon står nere utanför porten och väntar, och snabbt kasta på mig kläder. Vara förvirrad eftersom jag inte har någon koll på vad det var jag skulle be henne hjälpa mig med, så i slutändan får vi inte mycket gjort

19:30 Komma på att det är dags för lunch

21:00 Äta lunch

23:00 Tröstäta skorpor dippade i gräddfil över att jag fortfarande inte mailat

01:00 Gå och lägga mig och oroa mig för att jag måste gå ut imorgon för att handla mat

Min torsdag såhär långt med Concerta:

01:00 Gå och lägga sig

03:00 Somna

08:00 Vakna, mata kaninen, klä på mig riktiga kläder, äta frukost och samtidigt blogga ett inlägg

09:00 Konstatera att jag borde gå

09:10 Resa mig från datorn

09:15 Riva ner draperiet som sitter framför hatthyllan när jag tar min jacka, och låter det ligga för att jag inte orkar plocka upp det

10:00 Träffa medicinsköterskan och få min första dos Concerta

10:30 Spontant bestämma mig för att handla mat på vägen hem

11:30 Packa upp maten, laga lunch, börja blogga, plocka upp draperiet från golvet, sköta om kaninen

13:15 Äta lunch

14:40 Komma på att boendestödet ska komma och se till att börja närma mig verkligheten så hon finner mig i kontaktbart skick, samt förbereda alla papper och siffror vi behöver

14:59 Gå ut på loftgången och se efter så hon inte står och väntar nedanför den låsta porten

15: 07 Boendestödjaren kommer, och jag vet precis vad hon ska hjälpa mig med. Vi får saker gjorda

16:30 När jag sätter mig vid datorn igen ser jag mailet och skriver de två mailen omedelbart och nästan automatiskt

18:30 börjar laga middag, och samtidigt röja lite i köket och plocka i och ur diskmaskinen

19:09 Äter middag

Jag råkar vara bra på självsuggerering. Om jag tror att jag ska må bra på en medicin gör jag det tills motsatsen är bevisad. Därför vågar jag än så länge inte säga att det är mer än placebo. Biverkningarna håller sig i alla fall än så länge borta; jag har bara känt av lite värmevallningar och en lindrig hjärtklappning.

I övrigt? Jag är lugn och fokuserad och samtidigt har jag energi över, fast klockan har passerat de där magiska timmarna mellan ett och tre som brukar vara min enda chans att få något gjort. Efter snart tio timmar på Concerta ger jag det första dygnet klart godkänt; placebo eller inte.

Alla antidepressiva, neuroleptika och lugnande jag provat förut har bara gjort mig dimmig och slö. Nu känner jag mig klar i huvudet för första gången; som om jag sett ut genom en skitig fönsterruta i hela mitt liv och helt plötsligt får den putsad. Herregud, det fanns en värld därute också.

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, ADD, NPF, mediciner, Concerta, rastlöshet, oro, koncentrationsproblem

Kvinnan ska tiga i församlingen, del II

Att vara präst är inte vilket jobb som helst, det är uppenbart. Qatt påpekar att en dagisanställd som vägrar ta hand om barn kan bli uppsagd för att inte följa sin arbetsbeskrivning, men en präst som vägrar utföra vissa sorters vigslar ska slippa. Det är liksom helt andra regler som gäller.

Inte heller är ens sexliv något privat om man är präst. En manlig kyrkoherde misshandlade sin fru, som också hon är präst. Han fick sparken. Hon fick en erinran. Anledningen? De hade haft en trekant samma kväll, och det var tydligen inte första gången.

Ja, misshandeln gjorde förstås sitt för att han skulle få gå, såklart. Det är jättebra att man tar upp det till diskussion, för det är verkligen inte okej att misshandla någon. Men det är sorgligt att domkapitlet anser att det är fel att ha frivilligt sex utan att bedra någon, och utan att gå bakom ryggen eller ljuga. Flersamhet är inte accepterat från Svenska Kyrkans sida.

Om kvinnan inte hade anmält hade hon förmodligen inte heller fått någon erinran. Den absurda slutsatsen är att den som anmäler ett brott som begåtts i hemmet, som själv är ett brottsoffer och inte har brutit mot lagen, kan prickas på jobbet.

Det här är en sådan där dag då jag funderar över varför jag fortfarande är medlem i Svenska Kyrkan.

***
Läs även mitt gamla inlägg om händelsen, och andra bloggares intressanta åsikter om misshandel, våld, kvinnovåld, präster, Svenska Kyrkan, sex, gruppsex, trekant, sexualitet, normer, HBTQ, könsneutrala äktenskap, äktenskap, brott, etik, moral, polyamori

Nu är jag knarkare

Sedan drygt tre timmar är jag officiellt en knarkare. Äntligen har jag fått börja med Concerta.

När jag gick till sjukhuset mådde jag inget vidare. Jag hade sovit dåligt, och när jag är trött är jag alltid extremt ljudkänslig och tycker att minsta ljud är öronbedövande.

Det var alltså en väldigt dampig Immanuel som anlände till psykmottagningen klockan tio. Jag var stressad och spattig och längtade efter min bitring som jag glömt hemma när jag blev inkallad till medicinsköterskan och hans elev.

De tog mitt blodtryck igen och så var det dags att öppna första burken Concerta. Jag fick en liten beige kapsel i handen, och så doserade han för resten av veckan. Medan jag pillade i dem i min dosett plockade han fram pärmen och sa ”Nu skriver jag upp dig på knarklistan”. Vi skrattade alla tre. Alla andra jag har träffat i psykvården har varit väldigt ”man får inte säga knark, man får inte säga droger, det här är allvarliga saker och inget att skämta om”, men inte ADHD-sköterskan inte. Hans humor är verkligen befriande.

När jag gick därifrån hade alla spänningar släppt och jag var lugn och glad. I hissen messade jag Dennis:

”Nu är jag knarkare ”

Efter det gick jag och handlade mat. Det är en sån sak jag brukar dra mig för, i synnerhet när jag glömt hörlurarna hemma. Men jag klarade av att göra mig förstådd när jag skulle be tanterna vars kundvagnar var ivägen för potatisen att flytta på sig, och tillochmed att bli tvångskonverserad tilltalad av en gammal tant som frågade mig om de ekologiska gröna ärtorna var bättre än de andra.

Detta hände utan att jag fick damp. Att få damp är alltså att svamla osammanhängande, som jag brukar när jag inte är beredd. Orden brukar bara ramla ur mig som om man slumpmässigt slår på en högtalare till min hjärna. Den här gången lät jag däremot som det brukar låta när jag är förberedd, fast jag inte var det. Wow.

Kanske är det bara placebo, tänkte jag och gick hem. Jag kokade upp pastavattnet, hällde i makaronerna och slog av plattan som jag brukar för att spara energi. Trekvart senare kommer jag på att jag är hungrig, och hittar kalla, vitsvullna makaroner på spisen.

Nej, någon revolution har inte inträffat de här första timmarna. Å andra sidan ska dosen fyrdubblas de närmaste veckorna. Vi får se hur det går.

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, Concerta, ADD, NPF, medicin, psykiatri, förvirring, lugn, minnet, koncentration

Dampfamiljer – kaos blandat med kärlek

Jag har inga barn. Jag blev aldrig ens lärare. Ändå kastar jag mig hela tiden in i diskussioner om skolan, av ohejdad vana. Nu senast är det diskussionen om matsäcken ska bekostas av skolan eller av familjen.

För många är det en ekonomisk fråga, oavsett vad Malin Wollin säger. Det finns de som verkligen lever på marginalen, som inte har råd att lägga ut en femtiolapp per unge för bussresan, och sedan någon tjuga till för att se till så ungen inte svälter. Sedan har vi de familjer där föräldrarna helt enkelt inte kan, oavsett ekonomi. En del av dem är det jag kallar Dampfamiljer. Familjer som präglas av kaos blandat med kärlek, och som i en granskande psykologs ögon skulle förses med en kollektiv ADHD-diagnos med autistiska drag.

Att växa upp i en dampfamilj är inte skadligt i sig. Tvärtom. Inom familjen är det ofta tryggt; det är först i mötet med omvärlden som problemen börjar. Föräldrar som inte är som andra – lite för självständiga och okonventionella – provocerar. Andra föräldrar och lärare kan titta snett på dem för det, och anklaga dem för att vara dåliga föräldrar när de i själva verket är helt fantastiska.

Men en av de saker som en dampfamilj kan falla på är just detta: Att komma ihåg och planera och organisera. Matsäck, extrakläder, skidor och matteläxan. En familj där samtliga förädrar är bokstavsvuxna är lite som det jag förstått händer i så kallat normala familjer när ”familjens projektledare säger upp sig”, fast för jämnan. Det är ingen som håller perfekt koll och vet allt och servar.

Barn som växer upp i dampfamiljer blir ofta älskade och omhändertagna, men förmodligen aldrig söndercurlade. De familjerna behöver ibland lite extra stöd. Inte för att föräldrarna är dåliga föräldrar, utan för att livet blir för komplicerat alldeles i onödan annars.

Jag menar inte att matsäcken ska bekostas av skolan för dampföräldrars skull. Det finns tillräckligt med andra argument för att tycka det ändå. Däremot har skolan ett ansvar för alla elever under skoltid, även de som har föräldrar som inte alltid klarar av att fixa fram en matsäck. För såvida barnet inte är tillräckligt autistiskt för att inte bry sig är det inte kul att vara den enda ungen vars matsäck är en brödbit med bara smör på.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om DAMP, ADHD, Aspergers syndrom, NPF, funktionshinder, barn, skolan, matsäck, planering, ordning, relationer, kärlek, mobbing, föräldrar

Sinnliga njutningar vs. dårhus

Igårkväll peppade Dennis mig till att skriva ett positivt inlägg. Jag är så van vid att gnälla och vet liksom inte hur man gör annars, så jag förstod att jag behövde träna. Det blev ett inlägg om sinnesintryck. Jag postade det ganska sent, och låg sedan och vred och vände på mig halva natten. Det kändes för självutlämnande, för personligt och privat, trots att jag vet att jag borde tycka att det var en bagatell jämfört med det jag brukar berätta.

Jag har inga som helst problem med att blogga om psykiska sjukdomar. Jag är tillräckligt institutionaliserad för att rycka på axlarna åt det mesta. Innan jag började blogga hade jag ju knappt spelat någon annan roll än psykpatient på två år. Det föll sig naturligt att berätta om allt det där jobbiga och allt det där härliga, men bara så länge det gick att sätta en diagnos och förklara det sjukt, stört eller åtminstone avvikande. Det underlättar ju inte att jag inte kan generalisera och inte heller har någon som helst aning om hur någon annan kan tänkas uppfatta saker och ting.

Jag är inte mina diagnoser, men jag sitter fast i tänket att allt jag berättar för någon kommer att tolkas som ett symtom. Om hela ens sociala liv kretsar kring terapeuter, skötare och en och annan psykolog och psykiater är det så det blir. Mina matval, min trosuppfattning, min klädstil, mina hobbies och politiska åsikter… precis allt har granskats och noterats i journaler och utredningar och tolkats på ett eller annat sätt.

Resultatet är att jag inte visar vem jag är. Jag står med en bunt etiketter som ska beskriva mig, men ingen som säger något om mig. Jag vet vem jag är, men det berättar jag inte. En diagnos säger ingenting om min person. Det jag visar utåt är bara yta. Även om det verkar precis som motsatsen.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggande, privatliv, psykologi, psykiatri, institutionalisering, identitet, sjukdom, funktionshinder, diagnoser, personlighet

Tio timmar till knark

Jag borde sova vid det här laget. Om tio timmar ska jag vara på sjukhuset ju. Ändå sitter jag här och funderar.

Jag försöker hålla förhoppningarna nere. Jag tror inte att jag kommer att bli personlighetsförändrad av Concerta. Jag tror inte att jag automatiskt kommer att bli lycklig och sluta göra misstag. Men kanske blir jag lite mindre olycklig och gör lite färre av de där allra dummaste misstagen. Och förhoppningsvis slipper jag de allra jobbigaste biverkningarna.

P-O varnade mig för att jag kommer att bli normalare. Jag svarade att det är något jag oroar mig för. Inte för att jag bryr mig om ordet i sig, eller för att jag är rädd att tappa någon slags status som missförstått UFO – utan helt enkelt för att jag är fördomsfull.

I mina ögon är normalitet lika med tristess och oförmåga att uppskatta – eller ens uppfatta – de små sakerna. Kanske är det dags för mig att bli överbevisad.

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, ADD, NPF, normer, fördomar, normofobi, Concerta, medicin, psykiatri

Den ohemliga listan över sinnliga njutningar

Jag har en hemlig lista över saker jag inte tål, och ännu en över ord jag inte klarar av att höra eller läsa. Sedan har jag en lista över saker jag älskar. Den har varit hemlig fram tills nu, av den enkla anledningen att jag har varit rädd att framstå som galen om jag berättar. Men det är lika bra att komma ut, antar jag. Jag borde stå för det jag gillar, säger Dennis jämt.

De sinnesintryck jag valt ut här är några som jag verkligen njuter av, men som jag tror att andra människor inte uppskattar på samma sätt. Med betoning på ”tror jag”. Jag har bara aldrig hört någon människa uttala sig om daggkåpors skira krispighet eller den underbara vaniljaktiga doften av bläck.

Syn

Tydliga mönster, helst plottriga eller överdrivna

Starka färger som skär sig mot varandra

Hörsel

Tassar på äventyr, maskrosblad som blir uppätna; helt enkelt de flesta ljud från ickemänniskor

Det lätta knastrandet en dator ibland ger ifrån sig när den är trött, och ploppandet för ”säker borttagning av maskinvara”

Ljudsignaler vid en järnvägsövergång på det sätt det hörs när man sitter på ett tåg som passerar

Knakandet från mina fötter, händer och rygg när jag ticsar

Tjockt bomullstyg i rörelse, ungefär som segelflärpandet i en segelbåt

Nigningssystemet i en buss (ni vet, när den sänker sig så folk kan kliva på och av lättare)

Blomstjälkar som kramas i en hand, i synnerhet tulpaner (inte för att jag gillar tulpaners utssende mer än andra blommor, men ljudet de ger ifrån sig får mig att rysa av välbehag)

Morgontidningsdunsande (nästan så jag överväger att börja prenumerera bara för ljudet)

Lukt

Hjortens hudsalva (som jag själv inte använder eftersom min hud inte tål paraffin och vaselin, men lukten…) och såpa

Nyvässad penna och kulspetspennebläck, och nya suddgummin

Smak

Krispiga daggkåpestjälkar

Jordnötter och glass tillsammans

Papper (går i perioder. Godast är det krispiga papperet från en kopiator. Om någon undrar över min hälsa kan jag påpeka att fram tills tretton års ålder älskade jag att tugga på läder. Papper är nog rena hälsokosten i jämförelse)

Känsel

En kanintunga mot ögonlocket

Ett kallt badkar mot en naken rygg, och kyla i allmänhet

Hårt tryck; till exempel från ett bolltäcke eller från en fullvuxen flatcoated retriever på min bröstkorg, tuggandes på mina öron…

En del av de här sakerna ger mig synestetiska kopplingar som jag gillar; andra är härliga bara som de är.

Jag tänker ofta på dem, men har aldrig vågat berätta förut. Det är lättare att blogga om diagnoser än om saker jag älskar. Det här är mer personligt, mer privat, och mer… Immanuel. Just därför har jag dragit mig för det.

Läs även andra bloggares åsikter om sinnen, njutning, glädje, lycka, smak, lukt, ljud, synestesi

Jag har knark i min väska

Jag var och hämtade ut mitt knark i eftermiddags; två små burkar med rasslande kapslar i. Concerta; 18 mg metylfenidathydroklorid. Imorgon får jag öppna burkarna för första gången under överinseende av medicinsköterskan. Då först får jag fylla min dosett och börja knarka.

Concerta

Jodå, jag vet att jag inte ska säga knark. Metylfenidat och amfetamin ÄR inte samma sak. Ändå är det just det jag skriver till Dennis när jag kommer ut från Apoteket:

”Jag har knark i min väska ”

Det är liksom svårt att stå emot lusten att säga ”knark” om ADHD-medicinen. Det är nästan som ett tic; jag kan inte låta bli. Jag har ganska gott om tics redan, och enligt bipacksedeln kan jag få ännu fler. Det låter ju lovande. Eller hur?

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, Concerta, knark, droger, NPF, medicin, vård, läkemedel, amfetamin

När kuken går upp går vettet ut

Prostitutionslotteri eller ett bevis på att kvinnor är smartare än män. Så verkar reaktionerna vara på Aftonbladets ”nyhet” att tjejer kan samla in pengar till sin skönhetsoperation. För män måste ju vara rejält blåsta om de ger pengar till en tjejs tuttförstoring, när de bara har sett henne på photoshoppade bilder och har en minimal chans att överhuvudtaget få träffa människan i verkligheten. Typ.

Själv försöker jag att inte vara så dömande. Det finns människor till allt, antar jag. Jag tycker inte att det är särskilt konstigt att tjejerna nappar, men däremot att det verkar finnas de som är villiga att betala för det. Å andra sidan finns det mycket jag inte förstår.

Det finns inga som är så lätta att driva med som sexsökande män, och det säger jag inte för att vara elak utan för att det är så det är. När kuken går upp går vettet ut, var det första jag lärde mig på Qruiser. Inte på alla såklart, men på tillräckligt många för att jag ska förstå varför jag är asexuell.

Jag brukar ju säga att jag är nykterist eftersom jag inte behöver dricka för att vara pinsam. Det är nog samma sak här. Jag har inget behov av att vara kåt för att fatta usla beslut. Det gör jag så bra ändå.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, skönhet, utseende, ytlighet, sexualitet, plastikoperationer, asexualitet

Äntligen äktenskap!

Idag presenterades moderaternas, folkpartiets och centerns förslag om könsneutrala äktenskap. Det SKA heta äktenskap, och det SKA vara möjligt för kyrkliga vigselförrättare att slippa viga samkönade par. Och det ska gälla från den första maj i år. Detta enligt DN.

”Äntligen” är väl det enda jag har att säga. Inte för att jag vill gifta mig, tvärtom. Inte för att jag tycker att lösningen är perfekt. Inte ens av ren skadeglädje mot kristdemokraterna som lämnades utanför.

Utan helt enkelt för att det finns så många andra frågor som väntar: Surrogatmödraskap, kastreringskravet för fastställelse av könstillhörighet, transfob diskriminering och hatbrott, och så förstås mitt favvoämne: namnlagen. Det är såna saker jag hellre gräver i.

Även i AB, SvD och Sydsvenskan, och mer i DN. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om äktenskap, könsneutrala äktenskap, vigsel, bröllop, kärlek, HBTQ, politik

Internaliserad transfobi: en förklaring

Li ifrågasatte uttrycket ”vanlig transfobi”. Jag kände mig tvungen att förklara vad jag läser in i det ordet. När jag säger ”vanlig transfobi” menar jag egentligen ”internaliserad transfobi” .

Vad som för mig är vanlig transfobi har inte så mycket att göra med vad folk därute i stora världen säger. För mig är det inte transfobi att ständigt bli kallad fel namn av personer som trots allt vet, att få höra att jag ser omanlig ut, att bli bedömd och könad som tjej och behandlad därefter av folk som inget vet… och så vidare. Det är normativt och sexistiskt på sin höjd.

Folk som inte vet kan man inte kräva så mycket av. Det jag ser som ett större problem är – bortsett från fysiskt och psykiskt våld naturligtvis – människor som borde veta bättre. Människor som vet mycket väl vad det handlar om, men verkar vara oförmögna att sätta sig in i någon annans känslor ändå: En liten grupp transsexuella och före detta transsexuella som inte kan diskutera sakligt utan tar till storsläggan varje gång.

Deras utgångspunkt är att de vill transsexuella väl. Därför vill de inte dela det ordet med människor som inte passar in i deras beskrivning. Varje gång man säger något som de inte håller med om får man det tillbaka att man inte är transsexuell och därför inte har rätt att uttala sig.

Det kan handla om att man vill diskutera om det vore bra med en verkligt könsneutral namnlag, om det vore bra om kön inte fanns i de nya personnumren, om transsexualism verkligen är biologiskt betingat och möjligheten att låta bli att gömma sig från omvärlden i tre år. Ämnen som går att diskutera sakligt, men ändå bemöts med: Du är inte transsexuell, sluta förfölja oss!

De använder ordet ”transvestit” som ett svärord och när man protesterar får man veta att man

1. är transfob för att man har fördomar mot transvestiter

och

2. förföljer Äkta Transsexuella

De som är Äkta Transsexuella är det nämligen väldigt synd om. De tar livet av sig om såna som jag hävdar att jag är transsexuell, om såna som jag kämpar för en ny namnlag, om såna som jag sprider ”lögner” i media, och så vidare. Och så förstås att såna som jag tar upp vårdplatser från de som behöver den bättre. En bekant fick höra att hon måste ha ljugit för utredaren och borde skämmas. Detta är alltså människor som anser sig veta bättre än läkarna vem som är transsexuell och inte; vem som ska få vård och inte.

Jag har aldrig sagt att jag är en förebild. Jag har aldrig utgett mig för att prata för alla transsexuella. Första gången jag fick höra att det var mitt fel att folk tog livet av sig blev jag rädd och skämdes. Sex år och ett antal upprepningar senare har jag lärt mig att inte ta åt mig. Det är bara en härskarteknik. Däremot är det väldigt synd att folk uppenbarligen mår så dåligt att de inte kan låta bli att trycka ner andra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, transfobi, transpersoner, transvestism, HBTQ, psykologi, fördomar, normer

Vansinnig, galen, rubbad, störd, psykiskt sjuk och f.d. dårhushjon

Ibland jäser mitt ego över. Som när jag svarar på påhopp på administratörer för en ny qruiserklubb. Förutom det vanliga transfoba snacket* ploppade även ordet ”vansinnig” upp.

Nu är jag en sån som inte direkt blir sårad när folk insinuerar psykisk sjukdom. Tvärtom. Jag blir helt lycklig och tar alla chanser jag kan få att utöva anti-psykofoba gerillametoder. Så jag svarade:

”Jag kan bekräfta det du säger. Jag är admin för den nya klubben och jag är vansinnig. Och fördendelen även galen, rubbad, störd, psykiskt sjuk och f.d. dårhushjon.

Du är för övrigt välkommen du med tror jag, om du bara kan hålla personangrepp och osakliga anklagelser för dig själv.”

*) Det jag uppfattar som ”det vanliga transfoba snacket” är det som riktas mot transsexuella från andra transsexuella och f.d. transsexuella, som anser att dessa transsexuella inte alls är transsexuella utan ”transor”, transvestiter och transpersoner, och dessutom insinuerar de ständigt att det är något fult och fel med att vara transvestit. Två flugor i en smäll och dubbelbestraffning.

Läs även andra bloggares åsikter om psykofobi, psykisk sjukdom, psykiatri, funktionshinder, ableism, internet, fördomar, transfobi, HBTQ

Made in America – and for the first time not ashamed of it

Jag försöker att inte ta ut något i förskott. Jag försöker att vara kritisk och kall och väntar på att bli besviken. Sagan om Barack Obama verkar för bra för att vara sann. Någon gång måste den perfekta ytan rämna.

Ändå passade jag på att knåpa ihop en bild som fångar ungefär hur jag känner idag. Jag är inte amerikansk medborgare. Jag har aldrig varit i USA annat än i mammas mage. Men jag föddes ett par månader efter hemkomsten till Sverige och växte upp tvåspråkig. Så ”made in America” är jag i alla fall, även om jag inte kan bli president.

Made in America - and for the first time not ashamed of it

Uppdaterat: En bit från installationstalet; det avsnitt som jag gillade mest. Jag började nästan böla. Men bara nästan:

”we know that our patchwork heritage is a strength, not a weakness. We are a nation of Christians and Muslims, Jews and Hindus – and non-believers. We are shaped by every language and culture, drawn from every end of this Earth; and because we have tasted the bitter swill of civil war and segregation, and emerged from that dark chapter stronger and more united, we cannot help but believe that the old hatreds shall someday pass; that the lines of tribe shall soon dissolve; that as the world grows smaller, our common humanity shall reveal itself; and that America must play its role in ushering in a new era of peace.”

DN 1, 2, AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SvD 1, 2, 3, 4. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om USA, Barack Obama, politik, presidentinstallationen, patriotism, fred, Irak, Afghanistan, krig

Ps. Detta utbrott av patriotism äcklar även mig. Jag lovar att det är en engångsföreteelse.

Vem är det kristdemokraterna är rädda för?

Kristdemokraterna är rädda för att skapa elitmänniskor, det är deras argument för att motarbeta att det snart ska gå att köpa sperma på nätet från Danmark. Allt enligt Aftonbladet. Nu är det ingen nyhet att man kan köpa dansk sperma; skillnaden är att förut har man varit tvungen att åka ner till Cryos klinik själv medan man nu ska kunna få den levererad till sin läkare.

Jag tror visserligen att det snarare är en oro för så kallade otraditionella familjebildningar som är kristdemokraternas problem. De är inte kända för att vurma för familjer utan pappor (eller för den delen för familjer med flera pappor). Det låter väldigt långsökt att tro att möjligheten att välja om barnet ska ha blå eller bruna ögon kommer att leda till skapandet av elitmänniskor. Det ligger väl snarare mer elittänkande i att ragga upp en snygg kille på krogen.

För, som Terri Herrera så klokt påpekar, även om du så söker en donator med tjusig utbildning och hög intelligens, så ökar det i sin tur förmodligen chansen att ungen kommer att ha Aspergers syndrom. Vi finns överallt, men kanske i synnerhet i släkter med många så kallat intelligenta och välutbildade.

Å andra sidan… det kanske är vi som ÄR elitmänniskorna kristdemokraterna är rädda för?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, NPF, autism, intelligens, familjer, inseminering, kristdemokraterna, normer, fördomar, HBTQ, Cryos, föräldraskap

Vila i frid

Jag har precis pratat med läkarsekreteraren i Uppsala eftersom jag inte hört någonting efter kroppsundersökningen för sex veckor sedan och vill veta hur det går med remisskrivandet till hormonläkaren. Vi kom överrens om att hon skulle prata med läkaren, så skulle jag ringa upp i slutet av veckan igen. Inget konstigt med det, bortsett från att jag ringde upp under fel namn. Jag sa aldrig ens att jag heter Immanuel.

Här har jag gått och grubblat på hur jag ska övertala dem om att skriva Immanuel och inte mitt tjejnamn, och så till slut faller jag för det själv. Det är ju ändå det som står överallt. Jag hade kunnat säga dubbla namn, som jag gör på alla andra ställen: Jag presenterar mig som Immanuel, och lägger sedan till att det står ett annat namn i papperna.

De flesta handläggare och sekreterare vet om mina ”dubbla identiteter”, och har inga problem med att skriva ”Immanuel (Malin)” i sina register. Utom just de som jobbar med könskorrigeringar. Där är det bara mitt juridiska namn som gäller av någon anledning.

Jag vet inte varför, men jag försöker låta bli att låta mig provoceras. Istället låter jag mig uppenbarligen fascineras. Det kändes som första gången; som ett nytt namn. Jag hade liksom glömt bort det.

Det har aldrig varit jag. Jag har aldrig lystrat till det. När folk har ropat det efter mig har jag aldrig fattat att det var mig de vände sig till. Jag har förträngt det lika hårt som jag förträngt min kropps existens. Nu kan jag ändå till slut tycka att det är ett okej namn. På min döda tvillingsyster, vill säga. Hon ska ändå begravas så småningom.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, vård, namn, identitet

Dagens ord: psykvårdsstörd

Jag har varit psykvårdsstörd; Institutionaliserad in absurdum av öppenvården. Jag har lärt mig att säga en sak och mena en annan, trycka på knappar för tryckandets skull och bara låta mig själv flyta med. Det är enklast så. Fast farligt.

Idag kan jag skratta åt det. Herregud. Jag ville vilja ha barn, det var det mål jag självmant skrev ner inför behandlingen för snart fem år sedan. Inte ”jag vill skaffa barn” utan ”mitt mål är att vilja ha barn”.

Jag visste vad som förväntades, så jag spelade den rollen. Jag ville bli en normal välartad kvinna med normala relationer som trivdes med min kropp; det var i alla fall vad jag började säga efter ett par års indoktrinering från terapeuter och kuratorer. Om man läser mina journaler är det så det ser ut. Sån tur då att jag har min book of shadows som säger annorlunda.

I min magiska dagbok har jag skrivit ner helt andra saker än de som synts utåt. Jag har antecknat hur jag programmerat mina stenar att hjälpa mig att komma undan kvinnligheten, hur jag gjort antifruktbarhetsritualer i midsommarnatten för att ge mig en manligare kropp, och… tja, vissa saker låter för absurda om jag försöker sätta ord på dem.

Nu när jag försöker bryta mig fri, försöker tänka att allt är inte diagnoser som glittrar, försöker tänka att allt inom mig inte är stört och sjukt och fel och symptom, så måste jag börja någonstans.

Mina dagböcker är delvis försvunna och ändå bara fulla med lögner eftersom jag var rädd att någon skulle läsa dem, men mina pärmar med anteckningar om ritualer och ceremonier finns kvar. De berättar om en helt annan värld än den som finns i mina journaler. Kanske är det där jag ska hitta mig själv.

Läs även andra bloggares åsikter om magi, dagböcker, journaler, psykiatri, vård, transsexualism, självkännedom, sjukdom

Fula gubbar och snygga killar

Sex av tio tjejer mellan 15 och 18 år har utsatts för oönskade sexkontakter på nätet, och det är vanligare att det hänt fler gånger än en, enligt en undersökning från Ungdomsbarometern.

Det finns inte så mycket att säga om den siffran. För ärligt talat, i mina ögon är det inte bättre om det är en sjuttonåring som försöker prata om sex med en annan sjuttonåring som inte vill, än om det är en sjuttioåring. Skillnaden är kanske att det som en sjuttonåring gör kan ses som ungdomligt oförstånd och kanske inte är systematiskt i samma utsträckning.

Men i övrigt: Åldern på gärningsmannen som sådan är inte relevant. Ett nej är ett nej, ett övertramp ett övertramp.

Edit: Och kön är inte heller så himla relevant.

***

Som ett svar på en kommentar under ABs artikel. Svd 1, 2, 3, 4. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om groomning, övergrepp, sex, sexualitet, fula gubbar, internet, barn, communities, ålder, ungdomar

Hår på bröstet (bild)

Jag hatade att vara långhårig när jag försökte leva som tjej och hade alltid det toviga äcklet antingen uppsatt i hästsvans eller som dreadlocks, men tröttnade och anammade till slut butchflatefrilla i väntan på bättre tider. Nu som kille trivs jag däremot förvånansvärt bra med att vara långhårig. Kanske just för att jag aldrig låter det växa så långt att det skaver i nacken och ligger an mot huden. Det gjorde det idag, kände jag, så jag kliade och kliade tills jag insåg att det bara var att klippa sig.

När jag väl stod där med saxen i handen upptäckte jag en trevlig sak jag aldrig tänkt på förut. När hårklippet föll såg det ut som om jag hade en hårig bringa. Jag står alltid med lätt böjda knän framför spegeln när jag är naken, så jag ska slippa se mina bröst – tur att de sitter så långt ner. Därför såg det faktiskt ut som en riktigt manlig bröstkorg, om än korthårig. Lite som en väldigt hårig person som rakat sig och sedan låtit det växa ut. Typ. Hursomhelst: Lycka.

Hår på bröstet

Läs även andra bloggares åsikter om frisyrer, hår, manlighet, bilder, självporträtt

Dagens hedersutmärkelse

Min älskade bögpappa Qatt bloggar om när han blev titulerad ”hon” av en ilsken kommentatör. Det var förstås ett inlägg om kvinnomisshandel. Såklart.

Qatt sluter sig till att personen ifråga antingen utgick ifrån att det bara är kvinnor som skriver såna saker, eller att hen helt enkelt ville sätta honom på plats med en fruntimmersstämpel.

Jag har själv tappat räkningen på hur många gånger jag könats som kvinna i en sån diskussion, till synes enbart på grund av mina åsikter (och på sistone på grund av min bloggdesign).

När det händer i andra sammanhang brukar jag bli lite stött, i synnerhet när det har varit ett uppenbart medvetet försök att såra mig, från någon som mycket väl vet att jag ser mig själv som kille. Men när det händer för att jag säger självklara saker om sexism så är det fanimig en hedersutmärkelse.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, sexism, jämställdhet, påhopp, personangrepp, internet

Det måste vara såhär det är att leva

Mjölksyran börjar kännas igen i detta eviga maratonlopp. Det är lättare den här gången, eftersom jag har en diagnos. Jag håller dessutom som bäst på att snöra om till ett par bättre skor som ger mig mer stötdämpning.

Snart hoppas jag på att få veta hur långt det är kvar till den allra första vätskekontrollen. Det har gått en och en halv månad sedan dopingprovet och det enda jag vet är att de inte hittade något som tvingar mig av banan.

Så jag fortsätter. Jag springer och springer så jag glömmer bort att det är det jag gör. Rörelserna kommer liksom självmant för första gången i mitt liv. Jag måste inte tänka på varje steg och varje andetag för att låta bli att ramla och slå ihjäl mig.

Det måste vara såhär det är att leva.

***

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, vård, väntan, längtan, hopp, drömmar ångest, självmord