Utan ansiktsmimik
Den här bilden är en sådant “misslyckat” självporträtt som jag har hundratals av. Jag glömde ta på mig masken innan, så mungiporna hänger som de brukar göra när jag är avslappnad. Det är alltså såhär jag ser ut när jag är mig själv. Jag mådde ganska bra på den här bilden, och var precis på väg ut promenad. Glad och munter, eller hur?
Med ansiktsmimik
Den här bilden, däremot, ser ut som folk förväntar sig. Jag ägnade ett par minuter åt att värma upp mitt leende innan. Det ser faktiskt ut som om jag sitter och pratar med någon och kanske skrattar åt någons skämt. Det gör jag inte. Det finns ingen annan i rummet, tvn är avslagen och jag tänker inte på något roligt. Jag tänker på att le.
För mig är kroppsspråket frikopplat från mina känslor. Den som läst lite om autism vet att det är ganska vanligt. Att ta på sig masken är att gå in i en roll; att spela teater. Det behöver inte säga något om mina känslor om jag inte vill, men oftast gör det det ändå.
En del autister vill absolut inte lära sig sånt, för de vill inte bli normaliserade. Det respekterar jag. För egen del gör jag det inte för att bli accepterad, för att passa in eller för att det förväntas av mig. Jag gör det för att ha större chans att slippa bli tagen åt sidan i säkerhetskontrollen, för att slippa bli stoppad av polisen och för att inte skrämma slag på folk som tilltalar mig. Det är skäl nog, tycker jag.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, autism, kroppspråk, ansiktsmimik, leende, psykologi, känslor, bilder
Jag tycker faktiskt bättre om den översta bilden. Men det kan bero på att jag själv oftast är allvarlig och har svårt att le av mig själv, så jag tycker bättre om folk som också ser allvarliga ut eftersom jag kan identifiera mig mer. Det kan ju också bero på att ljussättningen i den översta är bättre.
Har det verkligen med asbergers (el liknande) å göra att man inte “kan” le som övrigt folk? Jag har alltid fått höra att jag ser sur ut när jag är neutral, med mungiperna precis där gravitationen plaserar dem. Det tog mig ett halvår på mitt nya jobb att arbeta in en mask med leende. Att låssas va glad för att folk inte ska blänga på en. Det är lite som smink för mig. Man lägger på sminket, leendet och är redo att utstå de övriga människorna.
Jag har läst din blogg ett tag nu och jag känner igen mig så mycket i mycket av det du skriver. Jag har ingen diagnos men misstänker att jag har asbergers efter vad jag läst om det och märkt på mig själv. Det känns bra å veta att man inte är helt dum i huvudet bara för att man inte är som de andra.
Älskling, jag föredrar också den övre bilden. Det är bättre att vara som man är, än att göra sig till. Jag har svårt att förstå kroppsspråk, och jag bryr mig inte så mycket om det heller. Men när folk gör sig till, och försöker visa något utan att känna så, då märks det ganska tydligt. Folk som ljuger är inte trevligt, oavsett om de ljuger med munnen eller med kroppen. Det är bättre att hålla tyst, än att ljuga. Alltså är det bättre med ett helt avslappnat ansikte, och en avslappnad kropp, än ett ansikte som försöker ljuga. F.ö. har du ett väldigt vackert ansikte, och jag tycker inte alls att ditt själporträtt på den övre bilden är misslyckat. På den undre bilden sed du ut som du tänkte bita någon, du ser nästan farlig ut! Nej, slappna av, det blir bäst tycker jag. Jag tror inte att du blir tagen av polisen, eller fastnar i tullen för det!
Kram på dig!
Intressanta reaktioner. Själv har jag tvekat i ett halvår med att lägga ut den översta bilden. Jag är ganska säker på att om jag lagt ut den som profilbild någonstans hade folk uppfattat mig som lite drygare än annars. Det är iaf vad som hänt de gånger jag haft icke-leende profilbilder.
Jeg har motsatt problem; for mye ansiktsmimikk. Jeg mistenker at det er det som gjør at jeg tolkes kvinnelig i en del tilfeller. Det er kanskje å ta litt hardt i å kalle det “problem”, for jeg er ikke sikker på om jeg vil gjøre noe med det. Jeg tenker på det som en del av min væremåte; tvers gjennom ærlig. Samtidig er det altså ikke til å komme forbi at det skaper komplikasjoner i livet. I tillegg til feil-kjønning, fører det også til at andre ofte forstår hva jeg mener om en sak selv om jeg bevisst holder munn.
Så selv om utfordringene er motsatte, blir basis-utfordringen den samme; å velge å tilpasse seg eller ikke.
Mmm… det tror jag det är fler som har. Jag har faktiskt det också, litegrann. Jag kan inte bara lägga ner masken helt ju, utan måste modifiera den…
Det är intressant det Tarald säger om ansiktsmimik – för jag upplever som kvinna att jag “passerar” bättre just genom att le mycket och genom tydlig och engagerad ansiktsmimik. När jag har ett leende på läpparna och går förbi en spegel ser jag i högre grad än kvinna än ibland när jag är sur utan att tänka på att jag ser sur ut och möts av nån sorts androgyn varelse i spegeln. Det är läskigt!
De kinder jag fått av hormonerna blir också tydligare om jag ler, med en neutral min slätas de ut och mkt av femininiseringen av ansiktet upphör eller reduceras. Men man kan ju inte le hela tiden! Gudskelov ler jag faktiskt för det mesta, för jag är ofta glad – åtminstone om folk är i närheten (det är som att trycka på en social knapp!), och skulle jag vilja se sur ut kan jag åtminstone hålla ansiktet relativt kvinnligt genom att höja något på ögonbrynen för att släta ut pannbenet.
Egentligen skulle jag behöva göra feminiserande ansiktskirurgi, för då skulle jag aldrig behöva kompensera för mina grunddrag med olika miner.
Jag har också tänkt på det att man ser “kvinnligare” ut om man ler, och det var faktiskt du som gav mig den tanken. Du skrev någonstans om hur du väljer vissa ansiktsuttryck och poser som du vet ger en mer feminin karaktär åt ansiktet när du ska ta kort.
Innan dess hade jag aldrig tänkt på sånt alls, men det fick mig att börja försöka ta mer “manliga” kort. Nu är det faktiskt ett sätt för mig att träna mig på kroppsspråk och ansiktsmimik att ta självporträtt, och det var du som gav mig idén
Ja, och du – det är ännu bättre att spela in sig! På video, så man får höra och se hur man för sig, pratar, minspel, osv. Jag tror man blir väldigt självmedveten under en transition, men det behöver inte vara av ondo. En vacker dag är man avslappnad igen, och förhoppningsvis trovärdig inför andra i sin könstillhörighet.
Fördelen med självmedvetenheten är ju också att man kanske ifrågasätter vilka könsnormer man bär på, och varför. Och vilka stereotyper man väljer respektive väljer bort. Man får helt enkelt chansen att skapa en helt ny person – och det tycker jag är bra!
Ja, oh ja! I början blev jag väldigt frustrerad över hur konstigt och stelt jag tyckte att jag betedde mig framför kameran, men nu är det verkligen skillnad.
Det där med självmedvetenheten försöker jag att bromsa lite. Jag känner att jag är på väg in i den med buller och bång. Från total dissociation till chockterapi, ungefär
snygging!
Jag tycker mer om den övre bilden
Hm…
Pingback: Kroppsspråk för nybörjare « trollhare
Pingback: Ansikten och känslor « Frk F
Jag gillar ditt sätt att skriva med en gnutta självironi och en öppenhet som man sällan ser. Härligt..jag hittar hit igen.
Tack
Pingback: Ansikten och känslor
Pingback: In bed with Immanuel « trollhare
Pingback: Immanuel med jättesnabeln « trollhare
“Den som läst lite om autism vet att det är ganska vanligt. ”
Åh. Vet du om det där gäller ADHD-diagnoser också eller främst asperger i ditt fall..? Har ju en ADD-diagnos själv, och har genom hela mitt liv fått höra “Vad sur du ser ut!”, “Är du ledsen?” osv. Kvittar hur nöjd jag är med läget, det syns liksom inte om jag inte _tokler_ (och det gör jag främst om jag är helt euforisk eller inne i nåt väldigt engagerande samtal). Att se “avslappnat glad ut” ligger verkligen inte alls i min natur, haha.
Anledningen till att jag frågar är att jag vid ett väldigt grundligt självtest för asperger fick skyhöga poäng, men det har aldrig talats om det i samband med bipolär/ADD-intervjuerna jag gjort. Ska bli väldigt intressant att se vad den allmänna utredningen jag kommer få göra (om ett halvårs kö eller så..) visar. O.o
Jag vet inte hur det ser ut vid renodlad ADHD, men diagnoserna går ju ibland in i varandra så jag tycker inte alls att det låter konstigt.