Det är inget konstigt i att en kvinna får hjälp mot sitt coca-cola-missbruk, som DN, Sydsvenskan och Aftonbladet skriver om. Ätstörning som ätstörning. Det konstiga är väl snarare att hon var tvungen att gå till kammarrätten för att få rätt hjälp.
Hon anser att hennes dövhet har orsakat missbruket som i sin tur lett till diabetes, och därför vill hon ha en behandling som tar hänsyn till det och av en person som är insatt i dövkulturen. Det tyckte inte socialnämnden, men nu fick hon alltså rätt.
“Nog ska väl den vanliga sjukvården även kunna hantera överviktiga och Coka Cola drickande döva.”
Skriver Ailas Livsstilstwitter. Ja, det tycker jag med. I den bästa av världar. Men nu råkar jag veta att vården inte alltid är så anpassad och tillgänglig som man kunde önska. Läkare, terapeuter och andra är vana vid standardpatienter och inte specialfall.
Jag skulle kunna rada upp hur många berättelser som helst – självupplevda och andra – om vad som kan hända när man som patient träffar en läkare eller terapeut som inte kan något om den diagnos man bär med sig, men jag avstår. Det får räcka med att konstatera att kropp och själ fortfarande uppfattas som två skilda enheter.
Vi lever i en ständig dissociation, med själen separerad från kroppen. När ska vi upptäcka att de är fastsydda i varandra?
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sjukdomar, funktionshinder, ätstörningar, matmissbruk, psykisk sjukdom, dövhet, ångest, vård, psykiatri
Den västerländska uppdelningen mellan en kontrollerbar kropp och upphöjd ande var nog det dummaste västerlandet kommit med på många tusen år. Åtminstone för folkhälsan! Det är deras (vårt) fel både att sex är något fult vi ska avstå från för att tjäna Gud, och att vissa feminister påstår att transsexualism inte kommer existera i en värld utan könsroller…
Ja, absolut!
Naturligtvis hör kropp och själ ihop, och naturligtvis ska hon få hjälp. Men ärligt talat fattar jag inte vad dövhet har med cocacoladrickande att göra. Får väl läsa artikeln när febern slutat susa i öronen.
Jag antar att det har att göra med ensamhet och isolering, som lett dit.
Jag tror också att kropp och själ är två oavbrutet kommunicerande enheter i det som är vi.
Men att de skulle vara fastsydda vid varandra kan jag inte tänka mig.
Kroppen är själens redskap, eller tempel, tror jag… eller hur nu man önskar uttrycka det. Kroppen är det som ska omsätta rent praktisk det som själ och kropp kommit överens om. Men när kroppen sätter sig på tvären, för det gör den allt som oftast. Ja, då är det inte mycket själen kan sätta emot. Som när kroppen låter sig styras av ett påfluget ego till exempel.
Men själen är förmodligen tålmodig och finns där väntande, när kroppen själv kravlar sig tillbaka till där den bör vara, för att må som bäst.
Jisses! Och jag som inte är det minsta religös
Eller var du “silversträngen” du åsyftade?
Jo, jag tror att de är ihopsydda. Själv syddes jag ihop fel, kroppen blev liksom veckad och sliten för att försöka hänga med själen. Sedan är det fina att tråden är elastisk. Det går att töja själen bort från kroppen och tvärtom, men det går också att rätta till kroppen hjälpligt när den inte matchar själen. Och tvärtom.
Jag misstänker att jag jag behöver ta ytterligare ett kliv, eller två, inåt mig själ(v), för att förstå vad du menar.
Eller nej, jag känner det redan. Jag förstår, uifrån mitt perspektiv.
Okej
Jo, jag kan mycket väl tänka mig att hon kanske var ensam, isolerad, depprimerad eller vad som helst. Men då är det det hon ska säga, och inte “glida” på sitt funktionshinder. Om vi som har ett funktionshinder vill ha bort “synd om-stämpeln” får vi heller inte använda oss av den för att få fördelar. Depprimerad pga sin dövhet, okej, men att dövheten skulle orsaka hennes cocacolaberoende köper jag inte rakt av. Men klart att hon ska ha hjälp. Och visst finns det vissa situationer där vi har det mer vesvärligt, men vi ska inte röra ihop begreppen. Men jag ska väl läsa artikeln innan jag tjatar mer.
Ja, det tycker jag med. Men nu vet jag inte vad som stod i domen. Tidningarna har väl gjort sitt för att vränga det lite. Jag håller med om att man ska vara försiktig med att syndomstämpla sig själv, men jag misstänker att det mest är media som har gjort det.
Fråga: Vad är en syndomstämpel och varför är den negativ?
Kan det inte vara ganska skönt att – om man nu är i en jobbig situation – vara en som det är “synd om”? Det betyder ju att ens elände beror på otur. Det är värre när det är självorsakat (eller när man tror att det är självorsakat), då har man ju skuld- och skamkänslor att dras med.
Oj… Det känns som om jag skulle kunna skriva en lista över alla negativa aspekter av det. För mig är det stora problemet att med en syndomstämpel är det lätt att fastna i ett kontinuum av passivitet. Jag vet inte om det går att syndomstämpla utan det? Jag har försökt experimentera med det på mig själv, och inte lyckats så bra.
Du menar att man inte försöker göra något åt sin situation eftersom man tänker att det ändå inte går? Men bara för att man inte själv har orsakat sina problem behöver det ju inte betyda att man själv inte kan göra något åt dem?
Sedan finns det ju problem som man själv har väldigt svårt att göra något åt, permanenta handikapp t.ex. och det är ju dem detta inlägget handlar om. Menar du då att en syndomstämpel innebär att man tror att ens liv måste vara 100% jävligt bara för att det är delvis jävligt?
Det här som du tar upp på ett annat ställe, och som Marie tar upp här, alltså att man förklarar allt sitt elände utifrån sitt handikapp fast det kanske inte är sant, det är en viktig grej. Man utgår lätt från att hela ens “problemhärva” hänger ihop, men det måste inte vara så. Om man tror det kan man kanske få helt fel uppfattning om orsakerna till ett visst problem och då blir det svårare att åtgärda. Man kan faktiskt ha olika problem som inte har mycket mer med varandra att göra än att det är samma person som har dem. Jag har börjat fatta det alldeles nyligen :/
Jo, det är sant. Men jag tror det handlar mycket om psykologi. Det ÄR lätt att känna uppgivenhet när man “inser hur handikappad man är”, och den insikten kommer ofta som ett brev på posten om man blir tyckt synd om.
Sedan tror jag att det KAN komma bra saker ur en lagom dos självömkan också. Det gäller bara att komma på hur. Det är det jag försöker klura ut.
En bra sak finns det: Om man tycker synd om sig själv, innebär det att man tycker, innerst inne iaf., att man har ett värde och att man förtjänar bättre än det man har fått.
Ja! DET var bra sagt!