Var dig själv vs. visa dina känslor

Utan ansiktsmimik

Den här bilden är en sådant ”misslyckat” självporträtt som jag har hundratals av. Jag glömde ta på mig masken innan, så mungiporna hänger som de brukar göra när jag är avslappnad. Det är alltså såhär jag ser ut när jag är mig själv. Jag mådde ganska bra på den här bilden, och var precis på väg ut promenad. Glad och munter, eller hur?

Med ansiktsmimik

Den här bilden, däremot, ser ut som folk förväntar sig. Jag ägnade ett par minuter åt att värma upp mitt leende innan. Det ser faktiskt ut som om jag sitter och pratar med någon och kanske skrattar åt någons skämt. Det gör jag inte. Det finns ingen annan i rummet, tvn är avslagen och jag tänker inte på något roligt. Jag tänker på att le.

För mig är kroppsspråket frikopplat från mina känslor. Den som läst lite om autism vet att det är ganska vanligt. Att ta på sig masken är att gå in i en roll; att spela teater. Det behöver inte säga något om mina känslor om jag inte vill, men oftast gör det det ändå.

En del autister vill absolut inte lära sig sånt, för de vill inte bli normaliserade. Det respekterar jag. För egen del gör jag det inte för att bli accepterad, för att passa in eller för att det förväntas av mig. Jag gör det för att ha större chans att slippa bli tagen åt sidan i säkerhetskontrollen, för att slippa bli stoppad av polisen och för att inte skrämma slag på folk som tilltalar mig. Det är skäl nog, tycker jag.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, autism, kroppspråk, ansiktsmimik, leende, psykologi, känslor, bilder

Konsten att bajsa ljudligt

Jag håller på att lägga upp en plan för mitt matuppror. I den ska det ingå att hitta mat som fungerar för mig och försöka låta bli de saker jag inte tål. Det ska också ingå en rejäl dos fobiträning i både att äta framför människor och att bajsa ljudligt. Ja, alltså, att till exempel kunna gå på en offentlig toalett fast det rör sig människor utanför. Dessutom måste jag bli bättre på att komma ihåg att äta.

Det kommer säkert att komma till fler saker, men till att börja med är det mer än tillräckligt. Jag börjar imorgon, den första februari. Fortsättning följer…

Läs även andra bloggares åsikter om mat, ätande, matvanor, ADHD, socker, Concerta, koncentration, fobier, tvångstankar, psykologi

Faran med social kompetens

Vissa teman återkommer i min blogg med jämna mellanrum. Ett av dem är min frustration inför generaliseringar. Det kanske låter ibland som att jag koketterar med att jag minsann är fördomsfri och aldrig sorterar människor i fack. Det är inte sant. Min människodosett ser bara lite annorlunda ut.

Jag går inte efter kön eller ålder eller ursprung eller något sånt som jag har förstått att andra gör, men däremot går jag efter uppvisad social kompetens. Jag har skattningsskalor för kroppsspråk och ansiktsmimik och verbaliseringsförmåga, och checklistor för vissa typer av situationer som ofta uppstår. Allt är baserat på vad jag efter en livstidsstudie har kommit fram till är någon slags norm i samhället.

De som alltid beter sig korrekt och följer mallen till punkt och pricka är människor jag oftast sedan upptäcker att jag inte har något gemensamt med. Dessutom är det ofta de som tar till olika tekniker för att manipulera människor. Inte alla såklart, men en del. Det är en förutsättning att veta hur man ska manipulera för att kunna göra det. Därför är jag alltid vaksam när jag umgås med de som framstår som väldigt socialt kompetenta. Jag är rent ut sagt rädd för såna människor.

Sedan finns det förstås de som har verklig social kompetens, men inte skyltar med den lika tydligt. Det finns också de som först framstår som regelföljare, men som lämnar mönstret någon gång ibland och visar äkta känslor emellanåt. Sårbarheten och mänskligheten lyser igenom när man tittar noga. De är av en helt annan sort än de som alltid beter sig perfekt, men det kan vara nog så svårt att skilja dem åt. Ofta är de helt underbara människor. Fast annars är det allra lättast med de som är lika socialt inkompetenta som jag.

***
Mer relationer: 1, 2, 3. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om relationer, psykologi, social kompetens, manipulation, känslor, människor

En del människor är öar

Ingen människa är en ö; åtskild från omvärlden.

Alltså är den som tror sig vara en ö ingen människa.

Eller:

En del människor är öar, men de allra flesta är det inte.

Det faktum att det finns de som är öar gör det inte på något sätt mindre hemskt, upprörande och fruktansvärt att människor som inte är öar schaktas bort.

***

Med anledning av skolan i Ängelholm som verkar ha hämtat inspiration från Expedition Robinson: DN, AB. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om relationer, mobbing, skolan, vänskap, barn, självständighet

En natt stod livet självt i min hall

En natt stod livet självt i min hall. Jag var naken och sömnig, men hen sa åt mig att skynda. Så jag rafsade ner allt jag ägde i en väska och följde med.

Vi sprang till stationen. Hårda pulsslag mot tinningen blev till rälsens do-donk mot trumhinnan. Jag somnade och drömde att jag drömde att jag sov på ett tåg. När jag vaknade 52 minuter längre österut hade morgonen redan börjat gro.

I samma sekund jag klev ner på perrongen visste jag vad som blivit kvar i min tomma lägenhet: Det förflutna. En bit av mitt förstenade hjärta hade lossnat och fallit ur mig. Jag ryckte på axlarna. Det var inget jag skulle sakna.

Sexton varv har månen gått runt jorden sedan dess. Idag när jag tittar ner på stenen ser jag att den har börjat leva. Mjuk mossa ligger som ett hölje över det som verkat så ofruktsamt och dött. Och från den platsen där det lossnade en bit skjuter en liten rönnplanta upp.

Den smala stammen och de tunna grenarna och de små små löven ser så bräckliga ut, som om vem som helst skulle kunna slita sönder växten med sina bara händer. Men det är bara som det ser ut. I själva verket är det rönnarna som skyddar jorden från undergång.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om dikter, poesi, överlevnad, PTSD, kärlek, hopp, framtidstro

Två av mina vänner har gift sig idag

Hjärtan

Två av mina vänner har gift sig idag. Jaja, okej: De har ingått registrerat partnerskap. När jag ser bilderna från ceremonin börjar jag nästan böla. Det är så vackert, och de tittar så kärleksfullt på varandra.

Jag tänker inte säga något om politik; om hur självklart det borde vara att få älska vem man vill. Det hör inte hit. Inte just nu.

Istället önskar jag båda lycka till i framtiden, och ett stort grattis.  Jag är så glad för er skull.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, bröllop, partnerskap, äktenskap, bilder, känslor, glädje

Jag passerar som tjej, hurra för mig

” - Välkommen till [mottagningens namn], [sekreterarens namn].

- Hej, jag heter Immanuel Brändemo, jag är patient hos [läkarens namn]. Jag ringde förra veckan om en remiss till endokrinologen, och du skulle fråga henne om det.

- Ja, just ja. Vad var det du hette nu igen?

- Immanuel Brändemo. Det står ”Malin” i mina papper.

– Kan jag få ditt personnummer så ska jag se efter?

*Jag ger mitt personnummer, sekreteraren knappar på datorn*

- Här hittar jag dig, ”Malin”. Nu ska vi se, ”Malin”, vad jag skrev… Hon ville träffa dig innan hon skriver remissen. Så vi sätter upp en tid åt dig, ”Malin”. Du bor i Sandviken va, ”Malin”?”

Jag borde såklart ha sagt till, men jag blir lika överrumplad hela tiden. Varje gång jag kommer till mottagningen där de sköter könskorrigeringsutredningar blir jag kallad vid mitt tjejnamn extra många gånger av receptionisten, och tydligen över telefon också. Det var samma sak när jag skulle till gynekologen och psykologen, båda på avdelningar där de tar emot många transsexuella patienter.

På alla andra ställen är de mycket duktigare på att lära sig att säga Immanuel, utom på de mottagningarna som verkligen borde veta. Jag har grubblat och grubblat på varför i hela friden de måste slänga tjejnamnet i ansiktet på mig hela tiden. Idag kom jag på en möjlig anledning: Tänk om de tror att jag är åt andra hållet.

Någon sa ”Man vet att man passerar som kille när folk tror att man är transtjej”. Jag känner mig verkligen smickrad.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, kön, genus, utseende, passing, namn

Instruktioner för att fejka normalitet

Varje gång jag läser om Daniel Tammet blir jag mer och mer imponerad av honom. Inte för hans savantsydrom – att han kan räkna upp en massa pidecimaler imponerar faktiskt inte på mig – men för hur han har jobbat med sig själv.

I en artikel i SvD berättar han till exempel att han lärt sig att hålla ögonkontakt med folk. Det är en sån sak som många autister upplever som väldigt obehagligt, men han har tränat och tränat. Det är verkligen imponerande. Nu råkar jag veta att det finns ett enklare sätt: fejk.

Jag vet inte hur många gånger som jag har fått höra att jag inte kan ha Aspergers syndrom eftersom jag ser folk i ögonen. Eftersom jag själv är väldigt säker på att jag INTE brukar se folk i ögonen var det ganska förvirrande förut. Jag förstod inte hur folk kunde vara så ouppmärksamma. Först efter fem år var det någon som berättade att om man tittar på någons mun tror personen att man ser henom i ögonen.

Jag tittar alltid på folks munnar för att jag behöver det för att förstå vad de säger. Jag tror att jag lärde mig det som liten, rent spontant, och hade ingen aning om att man förväntas titta folk i ögonen förrän jag i vuxen ålder började läsa om Asperger. Tydligen fungerar det så ändå.

Så, mitt tips till den som vill kunna signalera ”jag bryr mig och jag lyssnar” men verkligen inte klarar av äkta ögonkontakt är: Fejka! Titta på munnen, eller nästippen eller en örsnibb eller så på personen du pratar med. Det kommer hen att uppleva som ögonkontakt.

Människor är SÅ lättlurade. Glöm inte det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kroppspråk, Aspergers syndrom, autism, ögonkontakt, ansiktsmimik, läppläsning, Daniel Tammet, savantsyndrom

”Folk tycker synd om barn som far illa, men det är få som vågar se de vuxna barnen i ögonen”

”Folk tycker synd om barn som far illa, men det är få som vågar se de vuxna barnen i ögonen”

Så skrev hon inte. De exakta orden har jag glömt, men andemeningen finns kvar. Det var en bloggare jag följde som försökte ta sig upp på fötter efter en trasig barndom som lett henne in i psykisk sjukdom.

Om hon avstod från att berätta för någon slapp hon undan med att bara få höra att hon var ful och lat – hon var ju fet och sjukskriven. Hon hade, som så många andra, tröstat sig med mat tills det blev ett beroende. Om hon däremot berättade om det hon hade upplevt som barn möttes hon för det mesta först av sympatier, men när hon försökte förklara hur det fortfarande påverkade hennes liv som vuxen eftersom hon inte hade fått någon hjälp tidigare möttes hon med förakt. Hon fick höra att hon levde i det förflutna och gjorde sig själv till offer. Då var det lättare att lägga locket på och fortsätta vara ful, fet och misslyckad, egentligen, men det vägrade hon.

Jag vet inte hur gammal hon var; kanske i tjugoårsåldern. Ett vuxet barn. Vi pratade om detta med att skylla sig själv:

Man har inte skuld i det man har utsatts för. Man har heller inte skuld i att man är sjuk. Men man har ett ansvar gentemot sig själv att försöka bli frisk.

Det var ungefär det vi kom fram till. Vi bestämde också att det är avsevärt mycket enklare att ta det ansvaret om omgivningen slutar fördöma människor för att de är sjuka. Det går trots allt att ta sig ur det. Det är inte omöjligt. Man måste bara få rätt hjälp.

***

Som någon slags tröst till BRIS rapport om att fler barn misshandlas: 1, 2, 3. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykologi, överlevnad, övergrepp, barnmisshandel, BRIS, psykisk sjukdom, ångest, ätstörningar, bulimi, ansvar, sjukdom, skuld, skam

Fantomsmärtor i pungen

Mikusagi berättade att hen fick ont i sin tumnagel när hen såg mina äckliga stortånaglar. Jag brukar själv vara väldigt duktig på sånt; att få sympatisymptom eller vad man ska kalla det. Det är egentligen inte konstigare än att plocka upp en viss dialekt bara man tänker på en viss person som pratar den dialekten, och sånt gör ju ganska många människor om jag förstått det rätt.

En dag här i veckan hade jag i alla fall ett väldigt speciellt sympatisymptom. Det gjorde ont, men kändes ändå bra på något skumt sätt; som någon slags bekräftelse.

Jag har en kompis som precis som jag har lite av det där övernaturliga i sig, och därför är vi väldigt bra på att ”smitta” varandra med känslor och upplevelser. Han skrev i sin blogg att han hade ont i pungen; pungbråck eller något. I samma sekund jag läste det fick jag plötsligt jätteont på stället där det borde hängt en pung. Inte i själva kroppen, utan ett par centimeter utanför.

Det är förmodligen första gången jag haft fantomsmärtor i pungen. Jag känner mig oerhört bekräftad i min manlighet.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könsorgan, självsuggestion, psykologi, fantomsmärtor, transsexualism, pungbråck

Minnesramsa för mindre väggklättrande

Jag brukar ha jättesvårt att memorera siffror eftersom jag är lite lätt sifferblind. Som vegan hade jag alltid en lapp i plånboken med alla E-nummer som kunde vara animaliska, ifall jag skulle prova någon ny produkt som jag inte redan lärt mig. Och visst, det fungerade. Men när jag skulle försöka lära mig azofärgämnena var det lättare med en ramsa:

Hundratvå, hundrafyra, hundratio

tjugotvå, tjugotre, tjugofyra, tjugonio

femtiett, femtifem, åtti

Alltså: Tillsatserna E102, E110, E122, E123, E124, E129, E151, E155 och E180 är azofärgämnen. E104 är ett liknande ämne. Det de har gemensamt är – förutom att de ger mat och dryck (och ibland mediciner) en knallig färg – att de kan orsaka allergiliknande reaktioner. Flera av dem misstänks också kunna orsaka hyperaktivitet.

Det betyder inte att jag tror att man kan bota ADHD eller Aspergers syndrom med mat, för det är förmodligen nästintill omöjligt. Som tur är.

Mer mat. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om azofärger, tillsatser, mat, hyperaktivitet, rastlöshet, ADHD, ADD, NPF, Aspergers syndrom, hälsa

Viktigt meddelande från infektionsläkaren (Bajs till frukost – uppföljaren)

Ni minns det misstänkta råttbajset jag hittade i havregrynen för nästan en vecka sedan? Dr Kotte upplyste mig då att jag skulle se upp för sorkfeber. I så fall får jag vänta i minst en vecka till innan jag får några symptom.

Hursomhelst berättade jag historien alldeles nyss för min fader. Han är läkare och specialist på luftvägsinfektioner, så det var helt klart hans ämne. Han påpekade att det inte på något sätt är ovanligt med råttbajs i bröd och sånt. Det finns regler för hur mycket råttbajs det får vara i ett parti spannmål, och den gränsen är inte satt vid noll.

Vid det här laget bör jag nog påpeka att vare sig min far eller jag på något sätt uttryckte att det var äckligt eller obehagligt att tänka sig att det är råttbajs i bröd. Det var mer ett ömsesidigt konstaterande att det är svårt att bygga helt råttsäkra spannmålslager.

Så frågade jag honom om jag kunde vänta mig några andra spännande sjukdomar, utöver sorkfebern. ”Böldpest” föreslog han och sken upp. ”Det vore något! Då skulle de skriva om dig i alla tidningarna!”.

Min far gör verkligen sitt bästa för att jag inte ska bli hypokondriker.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bajs, råttor, sorkfeber, sjukdomar, infektioner, böldpest, havregryn, föräldrar, smitta, bröd, spannmål, mat, hygien, hälsa

Att kämpa mot ätstörningar – eller med

”När bloggarna började uppmärksammas hoppades jag på en förändring, eftersom det var vanliga tjejer som bloggade, inte bara jättesmala. Men de gick ned i vikt i stället. Det behövs fler förebilder som pratar om mat och utseende på ett vettigt sätt och som inte är trådsmala”

Min nyfunna bloggidol Hanna Fridén har jävligt rätt. Jag gick idag och funderade över vilka ämnen jag känner att jag har svårt att blogga om fast jag skulle vilja: Mat var en av dem. Utseende en annan.

Om en person har ätstörningar är det tragiskt. Om samma person går ut i media och berättar om sin fantastiska äta-nästan-inget-alls-diet och höjer helt uppenbart sjukligt underviktiga personer till skyarna är det en helt annan sak. Jag ser bloggosfären på samma sätt.

Det finns många bloggare som kämpar mot ätstörningar; en del av dem berättar öppet om sin kamp, andra inte. Några gör det med sådan självdistans att det verkar glorifierande fast det snarare är förruttnande. Sedan finns det de som kämpar med ätstörningar. Åtminstone utåt sett. Pro-ana. Som en manipulerad sektmedlem som värvar nya medlemmar till rörelsen: Offer och medskyldig på samma gång.

Bloggare har ett ansvar ändå. Inte som några superhjältar, men som människor i allmänhet. Om man tycker att det är okej att värva nya medlemmar till sin fashionabla livsstil på knä framför toaletten och eventuellt med en snygg rollator i tjugofemårspresent (om man lever så länge och fortfarande tar sig ur sängen) så har man uppenbarligen problem.

Igår fick jag idén att starta ett eget matuppror. Jag har lärt mig att äta, men jag har inte blivit vän med maten. Det ska det bli ändring på nu. Nej, jag kommer nog aldrig att bli någon förebild på det sätt jag tror att Hanna Fridén tänker sig att en sådan ska vara. Jag har inget sunt förhållande till mat. Men någonstans måste man ju börja.

***

Malin Wollin, som vanligt. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om mat, ätstörningar, bantning, dieter, size zero, skönhet, utseende, Hanna Fridén, anorexia, bulimi, benskörhet,psykologi, bloggosfären, bloggande, etik, moral, sjukdomar

De frågade inte ens om mina könsorgan

Fyra tjejer satt nyss i mitt vardagsrum – jag tror de identifierade sig som tjejer i alla fall. En filmade. De andra ställde frågor. Jag satt i soffan, med kjolen på väggen bakom huvudet och berättade om den gången jag försökte leva som tjej och fick höra ”jävla transa!”.

Jag har träffat journalister ett par gånger, ett tv-team, några forskare och en person som skulle göra något skolarbete om asexualitet. Den här gången var det ett specialarbete i gymnasiet. Om homosexualitet.

Det var första gången jag blev intervjuad som bög och inte som transsexuell. Det kändes ovant, konstigt och annorlunda, men väldigt bra. Vi pratade homofobi, äktenskap – och såklart könskorrigering. Det går liksom inte att komma ifrån, men det var inte det som dominerade.

Varje gång jag har pratat med en journalist har jag gått in lite i viss roll, eller fått den tilldelad: ”Jag är udda, acceptera mig ändå”. Det är det de som de brukar vara ute efter. Det fattade jag först idag, just eftersom de här tjejerna uppenbarligen inte letade efter det.

De frågade inte ens om mina könsorgan. Inte en enda gång. De frågade istället hur man kan göra för att minska fördomar och varför homosexualitet uppfattas som avvikande. Och deras frågor var oerhört mycket roligare att svara på än ”Så det finns två olika sorters operationer? Vilken sorts kuk vill DU ha då?”.

Läs även andra bloggares åsikter om HBTQ, homosexualitet, transsexualism, media, film, journalister, transpersoner

Man kan kanske ta de de autistiska symptomen ur en människa, men aldrig den autistiska själen

”Behandla autism nu!” heter det. Eller BAN!, som det förkortas; den nya föreningen för föräldrar till autistiska barn. Jag måste ju i alla fall säga att de valt en bra översättning som inger hopp. Det engelskspråkiga ”Defeat autism now!” får mig alltid att rysa. Det låter som om det vore ett krig där autismen är fienden och autisten ett slagfält.

Jag tror att det går att behandla vissa autistiska symptom, jodå, men kanske inte alla. Framförallt tror jag att det inte går att bota autism. Och tur är väl det, höll jag på att säga. Vuxna med autism protesterar ofta mot pratet om att ”bota”. Jag brukar göra det själv. Kanske borde jag nyansera min inställning.

Det händer att jag önskar att jag inte hade den och den egenskapen; det gör nog alla emellanåt. En del av de sakerna jag önskat bort har varit såna som räknas som autistiska; framförallt att sakna social intuition. Om någon hade gett mig ett piller som skulle gjort mig till ett socialt geni hade jag kastat mig över det. Likaså om de hade erbjudit ett piller som gjorde mig mindre känslig för intryck och mindre lättuttröttad.

Om de däremot hade gett mig ett piller som skulle ta bort min autism hade jag vägrat. Autism är så mycket mer än sociala handikapp och sensorisk känslighet. Om man kunde behandla det som man själv känner är ett problem, utan att som biverkning förlora alla de där positiva bitarna, så vore det bra. Såklart.

Därmed inte sagt att jag skulle använda min nyvunna sociala intuition till att bete mig exakt korrekt. Tvärtom. Som det är nu vågar jag aldrig röra mig utanför ramarna eftersom jag inte vet vad som är ett för långt kliv ut. Med social intuition skulle jag kunna bli riktigt odräglig. Man kan kanske ta de de autistiska symptomen ur en människa, men aldrig den autistiska själen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, NPF, funktionshinder, vård, medicin, BAN!, handikapp, social kompetens, kommunikation

Jävla bögdator!

Okej, nu är det dags att bli orolig. Nu har det hänt TVÅ GÅNGER inom loppet av några dagar: Jag har kallat min dator för ”jävla bögdator”" när den har strulat.

Alltså, jag är förmodligen den sista personen på den här planeten att vara homofob. Jag står ju och hänger på låset till böglandet så desperat att jag ibland undrar om jag inte ändå bara är en faghag som gått alldeles för långt. Och jag har aldrig sagt något sånt förut. Ever. Inte vad jag kan minnas.

Jag hoppas verkligen att det här är övergående. Det är det förmodligen. Kanske är det mina verbala tics som har kommit tillbaka, som en effekt av Concertan. Tics är ju en rapporterad bivekning, och det började efter att jag tog första kapseln.

Vi säger så. Det måste vara tics. Jag har väldigt svårt att tro att jag går omkring och bär på någon internaliserad homofobi. I så fall är den extremt djupt förträngd.

Läs även andra bloggares åsikter om tics, Concerta, homofobi, transsexualism, HBTQ, datorer, fördomar, psykologi

Dubbla dosen knark

Idag fördubblade vi dosen Concerta som planerat. Det var ett historiskt steg för mig.

Förut har jag alltid tvekat till mediciner. Hade jag fått de biverkningarna jag har nu (sömnproblem, hjärtklappning, spasmer och ont i bröstet på nätterna) på någon annan medicin hade jag bett om att få sluta. Men Concertan FUNGERAR ju. Herregud. Det är typ första gången.

Därför var det också första gången jag gick till sköterskan och var lite orolig att han skulle säga ”Va?! Det där låter allvarligt, du får INTE fortsätta med Concerta!”. Jag ska alltid tro det värsta om folk, så jag hade förberett ett litet försvarstal. Istället sa han lugnt att det går över om ett tag. Och det vet jag ju. Jag är bara en liten drama queen emellanåt.

Läs även andra bloggares åsikter om Concerta, medicin, biverkningar, ADHD, sömn, sömnstörningar, hjärtklappning

Föreningen Kobra – ett nytt tranåsfall?

Jag läser i Dagens Nyheter om en förening vid namn Kobra som har anmälts för att hjälpa till att föra bort två barn från sin pappa. Pappan som bor i Australien har anmält den svenska mamman för kidnappning, medan föreningen tydligen har anklagat pappan för att ha förgripit sig på barnen.

Jag minns hur det var för två år sedan då jag skrev ett inlägg om en kvinnojour i Tranås som anklagades för ungefär samma sak. Jag tyckte inte själv att jag försvarade jourkvinnornas agerande som sådant, men påpekade att det alltid ÄR svårt att veta vad som är sanning och inte. Det var ingen som fattade det. Efter ett hundratal kommentarer gav jag upp.

Faktum är att det brukar vara svårt att veta vad som egentligen har hänt. Om man ska tvinga folk att anmäla och gå igenom en rättegång för att först efter att domen ha fallit få skydd att gömma sig så blir det ett uppenbart problem. Självklart måste man få hjälp från första början. Sedan blir det fel ibland. För trots allt är det svårt att veta vem som har rätt. Det är just det som är problemet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sanning, lögn, genus, jämställdhet, barn, kidnappning, brott, föreningen Kobra, kvinnojourer, genus, sexism, övergrepp

Veckans kroppsdel 1: Fötter

OBS! Fotfobiker och lättäcklade bör kanske avstå från att läsa det här inlägget, och framförallt från att titta på bilderna.

Jag låg i badkaret ikväll och funderade över hur jag skulle gå vidare med min träning. Jag har ju bestämt mig för att försöka komma i kontakt med min kropp, men det har liksom inte hunnit ta fart än ordentligt. Jag har mest suttit och tafsat på mina ben i badkaret.

Så jag bestämde mig för att göra något radikalt: Jag ska lägga ut kroppsdel för kroppsdel på bloggen. Visa upp dem i all sin glans. Och jag går ut hårt, med en av de där klassiska fobierna. Nu råkar inte jag ha fotfobi, men jag tycker ändå att mina fötter är väldigt äckliga. Konstigt nog har ingen någonsin protesterat när jag sagt det…

Fötter

På den här bilden är de fotade rakt uppifrån. Jo, det är sant, mina tår är så krokiga. Flera av dem böjer sig ganska exakt nittio grader, så att nageln möter underlaget i rät vinkel. Det gör att till exempel sömmarna i sockor alltid skaver mot nagelbädden. Det är just därför jag helst går barfota.

Stortånagel

Såhär ser min stortånagel ut i närbild. Jag har inget minne av att den någonsin sett bra ut, men när jag gick i högstadiet började den ramla av ungefär en gång per år. Det var nagelsvampen som fick den att lossna så fort jag slog i tån i ett stolsben eller så en gång för mycket. Väldigt praktiskt, tyckte jag, eftersom det är omöjligt att klippa den utan kedjesåg. Nu går jag sedan nästan tre månader på ett piller som ska ta bort nagelsvampen. Den börjar faktiskt se riktigt hyfsad ut. Med mina mått mätt, alltså.

Dessutom har jag praktiskt taget inga sprickor uppe på tån längre, som jag alltid hade förut. Det är tack vare kortisonsalvan som tar bort förhårdnaderna som orsakade sprickorna.

Spricka i tån (notera svampen i nageln)

Såhär såg min stortå ut i somras, och då är det ändå en av de absolut grundaste sprickorna jag haft. På den tiden jag var fet var de i storlek Grand Canyon. Sprickorna kom när jag gick upp i vikt, och stannade kvar långt efter att jag gått ner. Varje dag som jag belastade foten blödde det ur sprickorna, och om jag gick och simmade kom infektionen som ett brev på posten. De senaste fem somrarna har jag praktiskt taget inte badat alls.

Efter fyra år tröttnade jag på skiten. Dessutom hade jag ju andra problem med fötterna som gav mig sjuka drömmar på nätterna om en cirkelsåg som löste alla mina problem. Så jag gick till doktorn till slut. Drygt ett och ett halvt år senare har jag tre par ortopediska skor som gör att jag inte får ont i fötter, knän och höfter längre. Jag har en salva som håller sprickorna borta. Snart är jag svampfri också. Är det kanske dags för mig att bli fotmodell?

Läs även andra bloggares åsikter om fötter, veckans kroppsdel, kroppskännedom, bilder, vård, svamp, självsprickor, infektioner, skor

Inga planer på att bli våldtäktsman

Vi diskuterade våldtäkter och aggressivitet när Minou frågade om jag verkligen vill ta testosteron. Inte för att hen ifrågasätter mitt val och definitivt inte min könsidentitet, men hen menade att det var testosteron som gjorde folk aggressiva och våldsbenägna.

Jag lugnade henom med att jag inte har några planer på att bli våldtäktsman. Det är möjligt att lilla pryda asexuella jag förvandlas till ett överkåt sexmonster, men det är inte riktigt samma sak.

Det är visserligen också möjligt att jag kommer att få ännu kortare stubin; det höll jag med om var en risk. Fast nu brukar det inte vara människor jag blir arg på, utan klisterlappar som fastnar på fingrarna, plastpåsars obönhörliga prasslande och naturligtvis tekniska moderniteter som strular. Risken finns att jag börjar bita i saker igen.

”Det är tur att du har Concerta nu”, sa hen. Jag håller med. Vi får hoppas att avdampningspillret tar bort de mer oönskade effekterna av machosprutan.

Läs även andra bloggares åsikter om Concerta, testosteron, medicin, ADHD, transsexualism, könskorrigering, ilska, aggressivitet, hormoner, våld, våldtäkt, asexualitet, sexualitet

Privilegiet att vara sjuk

Jag har försökt låta bli att blogga om det, men jag kan inte låta bli.

Alltså, en konstfackselev spelar psykiskt sjuk för att ta sig in på psyket. Hen blir hämtad med poliseskort och beter sig så våldsamt att hon blir bälteslagd och tvångsmedicinerad. Morgonen därpå förklarar hon att det hela var en del av hennes examensprojekt. Sjukhuset rasar. Landstingsråd rasar. Polisen rasar säkerligen de med.

”Varför släppte de ut henne?” frågade någon. Så elak ska inte jag vara. Jag vill inte gå till personangrepp, men jag kan inte låta bli att se det ironiska i situationen.

Folk med psykiska sjukdomar får då och då höra att de fejkar. Regeringen chockrehabiliterar människor på löpande band. Media skriver då och då artiklar om hur ”lätt” det är att få en viss diagnos: Allt du behöver är att spela bipolär, så får du recept på Lamictal. Varför man nu skulle göra det.

Kanske var det precis det som var konsten: Att vara godkänd som sjuk är att passera ett nålsöga. Det är ett privilegium att få vård. Man måste ha rätt symptom och kunna visa dem på rätt sätt, för att kunna få någon behandling och eventuell sjukskrivning.

Den lyckade patienten är den som passar väl in i en diagnos. De andra får väl göra som konstnären och fejka en psykos.

***

DN 1, 2, 3, 4, AB 1, 2, 3, SvD 1, 2. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Anna Odell, Konstfack, konst, psykisk sjukdom, vård, psykiatri, sjukdom, ångest, depression, psykakauten

Ordet ”aspiequeer” personifierat

”Du menar att om du inte hade haft Asperger hade du varit transperson?”

Det var jag som ställde frågan, och Minou svarade: Ja, kanske. Hen berättade om hur hen först i gymnasiet hittade böcker om manligt och kvinnligt och förstod att könsroller fanns. Och att anledningen till varför hen hade blivit illa sedd av sina lärare var för att hen som skulle föreställa att vara flicka, alltid hade betett sig precis som en pojke förväntas göra.

Precis som jag hade hen smittats med könsblindhet hemifrån. Henoms pappa var den som var hemma med barnen och tog hand om hushållet medan mamman jobbade, och hen lekte mest med pojkarna. Hen hade inte fattat att hen som tjej inte ”borde” vara så framåt och kaxig och högljudd. Ändå tänkte hen att hen nog förmodligen var en kille som det blivit något fel med, redan som liten.

Men hen var som sagt var inte transsexuell. Hen har inget behov av könskorrigering. Det är en sak; det biologiska könet går att leva med. Hen har heller inget behov av att uppfattas på ett visst sätt eller bli kallad med ett visst pronomen eller namn. Det är en annan sak; det sociala könet spelar ingen större roll, eftersom det sociala spelet överlag är alldeles för krångligt.

Det är inte självklart för henne att hen har ett kön, en läggning, en ålder, en nationalitet, och så vidare. Det är samma sak för mig. Kategoriseringar är mest förvirrande, men jag tränar mig på det. Jag glömde fråga om jag borde byta pronomen. Jag vet att jag inte kan fråga om hon känner sig som en kille inombords. Men jag frågade om hen tror att hen kanske är intergender. Ja, kanske det, sa hen.

Minou; ordet ”aspiequeer” personifierat. Minou som lär sig att könsroller finns först i gymnasiet. Minou som vid 39 års ålder blir förvånad över att personer i henoms närhet trodde att hen var heterosexuell bara för att hen aldrig hade sagt något annat. Minou som vid 40 års ålder och två flickvänner senare fortfarande tror att hen inte har rätt att vara på Qruiser när ”ut med heterona!”-diskussionerna rasar. Minou som hoppar till när jag kallar henom för ”hon”, och Minou som sitter och syr tygfordral till hemmagjorda penisproteser och blir så nöjd att hen erkänner att hen nog skulle vilja ha en själv.

Minou, eller ska jag kalla dig Björn? Nu är du i alla fall outad så det heter duga. Hursomhelst tycker jag det är ett intressant pussel att lägga tillsammans med dig. Skillnaden mellan oss är att du kan leva med din kropp som den är, medan jag behöver förändra vissa saker. Behovet av att uppfattas som ett visst kön, bemötas som ett visst kön, och respekteras som ett visst kön är mindre viktigt för oss båda. Där skiljer vi oss från de som är beroende av människors omdömen.

Det är förmodligen mycket svårare att vara avvikande om man bryr sig om vad som anses normalt. Tack goda gudinnor för att vi förskonats från den insikten.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om aspiequeer, Aspergers syndrom, NPF, autism, normer, fördomar, transsexualism, transpersoner, HBTQ, intergender, könskorrigering, kön, könsroller, genus, könsblindhet, jämställdhet

Tack Försäkringskassan

Tack Försäkringskassan. Ni är bäst. Jag har två månaders retroaktivt bostadstillägg att inkassera retroaktivt på måndag, fick jag precis veta.

Tack vare era handläggningstider slapp jag hitta på en ursäkt för att hålla mig hemma från Bloggalan som jag var inbjuden till. Jag skulle bara ha mått illa och blivit trött ändå. Jag har också sluppit äta godis och mjölkprodukter, och naturligtvis snabbmat och färdigmat. För att inte tala om all alkohol jag inte druckit, alla cigaretter jag inte rökt och alla giftiga nya kläder jag inte köpt. Inte för att jag någonsin haft såna vanor, men ändå.

Min kropp mår bra av att leva på en diet baserad på havregrynsgröt och morötter några månader om året. Det är ju inte som den gången jag levde helt utan inkomst i elva månader tack vare era handläggningstider.

På måndag kommer ungefär 8000 kronor att sättas in på mitt konto. Hade jag fått ut dem månadsvis när de skulle kommit hade det inte känts som en lika svindlande summa. Jag hade förmodligen bränt dem på lyxvaror som grönsaker och hushållspapper. Så, tack, Försäkringskassan, för att ni får mig att inse att rikedom är relativt.

***

Mer om Fk: 1, 2, 3. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Försäkringskassan, bostadstillägg, aktivitetsersättning, fattigdom, pengar, ekonomi

Du är vad du bajsar

Det är samma sak varje gång. Varje gång det skrivs om mat i media sitter jag på mina händer för att inte utbrista ”men herregud, äter människor verkligen sånt?”. Nu är det något slags uppror mot höga matpriser lett av Bert Karlsson. Potatiskravaller à la 2000-talet, typ

I Aftonbladet listar de varorna de undersökt: Bacon, smör, apelsinjuice, mjölkchoklad, kaviar, sill, cornflakes, spaghetti, vetemjöl och inlagda rödbetor. För mig är det lika fascinerande att läsa såna listor varje gång; lite som att kika på vad personen före en i kön lassar upp på rullbandet. Jag har alltid lika svårt att förstå hur människor kan äta vissa saker, men jag försöker att låta bli att döma dem. Smaken är som baken, och man har rätt att vägra veta vad som är i korven.

För mig är det något privat; jag skyltar helst inte med att jag äter. För den som äter bajsar, och bajs är inget trevligt samtalsämne. Så när jag läser listan ovan är det första jag tänker ”men herregud, om det där ska föreställa en genomsnittlig kundkorg förstår jag varför folk i allmänhet är så analfixerade. De är förstoppade”.

Kanske är det dags för mig att starta ett eget litet matuppror. Jag måste bara gå på toa först.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om mat, bajs, matvanor, förstoppning, kostfiber, konsumtion, handel, kött, köttätande, hälsa

Ansiktsseende riskerar att insjukna i fördomar

Minou och jag pratade en lång stund igårkväll om det här med ansiktsblindhet. Vi har båda samma problem, men det har fått olika konsekvenser. Hon är totalt distanslös och börjar prata med vem som helst; det har hänt att hon har bjudit hem människor hon träffat på tunnelbanan. Jag däremot, har först på sistone börjat jobba bort min trubbighet.

Hon sa att hon tror att det är ansiktsblindheten som gjort henne sådan: Hon vet inte vilken av tanterna som är hennes mamma, hon vet inte vem som är hennes fröken i skolan, hon vet inte om den hon pratar med på dotterns dagis är personal eller förälder, och hon kan inte skilja en jobbarkompis från en annan. Det har gjort att hon behandlar alla människor med nästan samma närhet. När man inte vet vem man pratar med blir det lätt så.

Själv är jag likadan, fast tvärtom. För mig har ansiktsblindheten betytt att jag håller avståndet automatiskt. Jag vet ju inte vem jag pratar med och är rädd att göra fel, så jag håller mig helst för mig själv. I verkligheten alltså. På nätet kan jag vara hur personlig jag vill. Jag behöver inte oroa mig för att avslöja att jag tror att jag pratar med Sara när det är Linda som står framför mig, till exempel. Det är ju mer legitimt att inte känna igen folk på nätet än i verkligheten. Mina spärrar mot att ta kontakt med människor verkar minska för varje dag som går.

Ju mer jag tänker på det desto mer funderar jag över om det inte kan vara så: Att ansiktsblindhet gör att det sociala djupseendet blir väldigt komplicerat. Jag vet inte säkert, eftersom jag inte har någon aning om hur det är att inte vara ansiktsblind. Men jag tror att ansiktsseende har en helt annan förmåga än vi ansiktsblinda att dra slutsatser om personer de möter, eftersom de känner igen dem. Både slutsatser som bara är fördomar och såna som är i allra högsta grad användbara. På gott och ont, med andra ord.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, autism, ansiktsblindhet, kognition, minne, hjärnan, NPF, relationer, fördomar, generalisering, slutsatser, sociala handikapp