Finns manligt och kvinnligt?

Så var det dags för Bloggstafetten. Jag har fått mina frågor av Ludmillas blogg. De var väl inte helt oväntade, så jag sätter igång.

Könsroller. Vilka är de vanligaste fördomar som du möter utifrån din situation? Finns manligt och kvinnligt? Kan det finnas fördelar med att det är skillnad mellan könen?

Jag möter en del fördomar som transsexuell, men väldigt få som egentligen är negativa. De flesta jag träffar vet inte så mycket och är nyfikna. En del tror att det bara handlar om en operation som ”förvandlar” en från ett kön till ett annat. En del blir förvirrad av ordet ”transsexuell” och tror att det handlar om sex. En del tror att ”könsbyten” är till för att ”bota” homosexualitet. Men den allra vanligaste fördomen är att könsidentitet är ett val. Det är det inte. Jag har inte valt att vara kille, och jag har inte valt att födas med en tjejkropp. Däremot har jag valt att göra något åt det, på samma sätt som någon som fötts med någon annan dödlig sjukdom väljer att söka vård.

En av de lite tråkigare sakerna jag får höra ibland är att jag inte är tillräckligt ”manlig” för att ”övertyga” någon. Den som säger så utgår ifrån att deras uppfattning om vilket kön jag har är viktigt, eller tillochmed avgörande för vad jag egentligen ”är”. Det kallas cissexism. Jag vet att jag inte är jättestereotypt ”manlig”; däremot stereotypt ”bögig” och det är jag ganska nöjd med. Alla människor är olika, och bara för att jag är transsexuell har jag inget samhällsansvar att vara extra macho för att ge någon rädd stackare sinnesfrid.

Kraven på transsexuella att leva upp till sin könsroll är högre än på icketranssexuella eftersom vi anses ha mer att bevisa. Ändå är det så olika vad en könsroll egentligen innehåller: Det som anses vara grabbigt på ett ställe är fjolligt på ett annat. Det finns inte bara en mansroll, även om det är lätt att tro det. Könsroller förändras över tid, och det är inte ens självklart att alla de påstådda biologiska skillnaderna (”könet sitter i hjärnan” och så) skulle vara vare sig medfödda eller oföränderliga. Vad som egentligen ”gör” ett kön är så komplicerat att om vi så tvunget ska dela in världen efter kön hade det förmodligen passat bättre med en glidande skala istället för två motpoler.

På frågan om det finns några fördelar med att göra skillnad på kön är svaret beroende av vad alternativet är. Betyder könsfrihet att alla måste vara likadana vore det självklart negativt, men det är inte så jag ser det. Könsfrihet innebär för mig rätten att få definiera sitt eget kön, men också friheten från att få sitt val av kläder, intressen och liknande tvångskönat av andra. Problemet är inte att en del gillar att måla naglarna och shoppa klackskor eller hugga ved och titta på fotboll, utan att man inte får välja helt fritt.

Mitt kön sitter inte i min kropp och inte i min hjärnstruktur, utan någon annanstans. Blomma Bladsdotter föreslog att det kanske satt i själen. Det köpte jag rakt av: För mig sitter mitt kön i själen. Det betyder inte att alla har ett själsligt kön, eller att det bara finns två. Min uppfattning om antalet kön är att det finns lika många som det finns människor, för alla har sin egen könsuppfattning.

Den frågan jag skickar vidare till Hakke snackar är:

Hur skulle världen se ut om alla var som du, tyckte som du och gjorde som du? Skulle det vara perfekt eller kanske tråkigt?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsroller, genus, manlighet, kvinnlighet, transsexualism, fördomar, transfobi, cissexism, jämställdhet, feminism, biologi