När jag ser flygfotot från Säters sjukhus och kan se utsikten från den inglasade balkongen framför mig och känna den kalla klinkersen under mina bara fötter, pekar ut var kiosken är, ambulansentrén, huvudentrén, det gamla väntrummet och det nya, eller bilden från entrén där de smala fönstrena bryter den spygula fasaden i stram harmoni – då tänker jag “hemma!”
Jag är institutionaliserad. Jag vet. Fortfarande är en majoritet av mina erfarenheter av någorlunda fungerande sociala kontakter med Normala Människor* från Säter eller från avdelning 60 i Falun. Mina referensramar för hur Normala Människor beter sig är skapade utifrån hur personer i maniskt, djupt deprimerat eller psykotiskt tillstånd agerar.
Människor som klättrar på väggarna och kastar saker i golvet, människor som hotar att slå ner sköterskan, människor som älskar att prata och gör det oavbrutet, men vecklar in sig i den ena lögnen efter den andra. Men också människor som sitter tysta och till synes okontaktbara och orörliga framför TV-shop dygn efter dygn, människor som går runt som en drottning och med mjuk röst påminner mig att ta mina vitaminpiller och berömmer mitt pusselläggande som om hon vore en dagisfröken, och människor som stillsamt berättar för mig om sina plågsamma tvångstankar att döda sitt nyfödda barn.
Min vardag. Min verklighet i fyra år. Det jag lärde mig att leva med. Jag lärde mig att det som syns är ofta det ofarliga, det mindre allvarliga. De tysta i soffan var de som aldrig blev utskrivna, som en visste skulle sitta där igen nästa gång en blev inlagd. Inte undra på att de som låtsas vara normala är de som skrämmer mig mest.
*) Neurotyper jag mött efter att jag förstått att jag har Asperger.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om normalitet, institutionalisering, psykvård, Säter, psykisk sjukdom, mani, depression, ångest, psykos, sjukhus, Asperger
Det är ju hemskt, att du beskriver en verklighet. Men måste vi jämt bekymra oss så mycket om till och från, och var och exakt vad, vi är? Kanske är det så. För mig är det stärkande att skriva nakna och uppriktiga texter, men jag vet inte om jag lyckas förmedla det. Jag känner min egen bitterhet lyfta min själ men jag är inte tacksam för den. Varken för bitterheten, ibland inte för själen heller.
Dock kan det kännas befriande för mig när jag har skrivit något sant, även om det är bittert. För sanningen om mig själv duger. Den är på riktigt, och…värdelös…
(jag viskar: jag duger. du duger. vi duger)
“Jag känner min egen bitterhet lyfta min själ men jag är inte tacksam för den. Varken för bitterheten, ibland inte för själen heller.
Dock kan det kännas befriande för mig när jag har skrivit något sant, även om det är bittert. För sanningen om mig själv duger. Den är på riktigt, och…värdelös…”
Åh… Det är precis så jag känner. Är så rädd för bitterheten, så jag tolkar allt jag säger och gör som utslag av bitterhet. Och det gör säkert andra också. Men bitterhet är skadligt mest om den går för långt. Jag litar inte på människor som tar sig igenom allt med ett leende, DE är skrämmande.
Du sätter precis fingret på hur det är. En måste vara kritiskt inställd, även till bitterheten och till leenden. Därför lade jag in Skitdementin nu för en stund sen. Och jag har inte kunnat sova på hela natten men känner mig lugnare nu. Som om jag har accepterat något. Vi vet ju båda två att sanningen kan vara hemsk, och det är den, men att vi är människor av bitterhet, glädje och kärlek. Vi känner på tok alldeles för mycket. För i helevetet, annars skulle jag ju inte sitta här – VÄRDELÖS – på ett internetcafe i Grekland men ändå känna mig så nära så många andra människor. Som jag kan känna mig nära dig.
Aaaaw, vännen! Jag tror det är den där berömda balansen/sunda förnuftet som borderlines/aspisar saknar som ställer till det.
Men du är inte värdelös, inte i mina ögon <3
Tack, vännen. Jag har heller aldrig stött på någon värdelöshet här inne hos dig, bara så du vet.
tack *kramar*