I väntan på ett genombrott i forskningen om bögavstånd

Translimbo. Att inte veta vad andra bestämmer att du är. Inte kunna säga något självsäkert. Att ha blivit misstagen för att vara tjej i 26 år ger mig inga insikter om hur de egentligen lever. Att inse att jag faktiskt är kille och inte ”bara” intergender ger mig inte automatiskt tillträde till manlighetens innersta mysterier.

Jag vet inte varför en del personer som oftast är tjejer vill ha stora bröst. Jag vet inte hur personer som oftast är killar beter sig på en pissoar. På så sätt kan jag tycka att det verkar enkelt att ha ”all access” till ett könsterritorium. Att vara en helt vanlig tjej eller kille och kunna generalisera och berätta om hur killar tänker eller hur tjejer förhåller sig till mens. Det vore så enkelt. Vi lever i en värld som är anpassad efter såna schabloner. Jag har själv försökt mig på det, men aldrig lyckats.

Jag vet ingenting om kön. Inte egentligen. Jag kan inte uttala mig tvärsäkert om hur ”tjejer” eller ”killar” eller andra ÄR. Eller ens om hur ”transkillar” eller ”FtMs” är. Min egen identitet är villkorad och under prövning. Konstant.

Det enda jag vet är hur det är att vara jag. Alla andra har antingen multipla personligheter eller självinsikt och kan därför dra slutsatser och generalisera. De VET saker, utan att ens behöva hänvisa till en doktorsavhandling om ”kvinnors upplevelse av slidpruttar” eller ”betydelsen av att hålla bögavstånd”. I väntan på alla dessa forskningsrapporter sitter jag och odlar mitt navelludd. Och om någon frågar varför jag är självupptagen är det vad de får till svar.

Inspirerat av en ledare i SvD om makten över kvinnors kroppar. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, transsexualism, intergender, könsroller, jämställdhet, feminism, könsblindhet, skönhet, bröst, mens, toaletter, sexualitet, fördomar, HBTQ