Plötsligt ser jag det igen. Gapet mellan världarna: De Sjukas och De Friskas. Jag har aldrig passat in i någon av dem. Står på en sida men sneglar mot den andra. Vet att jag sätter min inkomst, min bostad och mitt stöd på spel om jag hoppar. Ändå känner jag impulserna i benen. Det rycker och sliter och drar.
Det är det här som kallas inbillningsfrisk. Ju mer hjälp jag får desto mer hybris. Det hade varit lättare att bara se det jag inte kan, det jag inte klarar, hur beroende jag är av andra människor. Det hade varit lättare att bestämma mig för att inte försöka bli frisk. Det hade varit allra enklast att bara ta ett steg rakt ut i helvetsgapet och låta tyngdlagen bestämma. Istället börjar jag leta efter något att använda som bro.
Jag har aldrig varit sjuk på riktigt, bara rejält rubbad, störd och galen. Jag kommer aldrig att bli frisk, bara mer osynlig i samhället. Men över ska jag. Hur det nu ska gå.
Läs även andra bloggares åsikter om Asperger, psykisk sjukdom, frisk, sjuk, förtidspension, funktionshinder, Försäkringskassan, aktivitetsersättning
åj, jag e så med dig… jag har iofs varit där ute i den “friska” världen… men alltid trillar jag tillbaka. nu väntar jag på bron…
Jag levde där i 22 år, men kände mig fruktansvärt felplacerad. Och lika fel i Mentalvårdslandet. Jag tror att jag kan brygga en bro som inte bara är en bro, utan har ett litet lusthus mittpå där jag kan bo. Eller nåt…
O, låter spännande. Lycka till hur som.
Tack, detsamma
Jag känner igen mig i det du skriver här. Har under drygt 25 års tid befunnit mig i luddiga gråzoner i ett absurt ingenmansland mellan det “friska” och det “sjuka”, inte vågat hoppa över till den “friska” världen, av rädsla för att förlora den ekonomiska tryggheten som är svår att få tillbaka, om det skulle visa sig att man inte orkar fullt ut eller inte alls. Liksom du har jag inte varit sjuk på riktigt (i strikt psykiatrisk mening), bara rätt så galen i största allmänhet, udda, särpräglad, inte riktigt av denna världen, och med svåra kroniska sömnproblem, vilket i sig innebär en högst oregelbunden prestationsförmåga.
Men bron kanske kommer att byggas vid årsskiftet om regeringen håller vad den har lovat (beroende på vilken ersättning man har), så att en och annan kan börja ta små steg över till den “friska” världen … och att bygga ett lusthus mitt på bron kanske vore en idé möjlig att förverkliga … Hur som helst, lycka till
Tack
Ja, det ska bli intressant att se hur det går. Förut underlättade de för de som ville börja plugga, genom att en kunde få bidragsdelen av studiemedlet utöver tex. aktivitetsersättningen, men det tog de bort. OCh om jag försöker i tre månader och det inte fungerar så är det inte säkert att jag har nåt att komma tillbaka till. Det är inte direkt gjort för att folk ska ta sig ur “utanförskapet”…
ÅH, det där kallar jag att befinna sig i helvetet. Oroa dig inte, jag är också där. Så galen och rubbad, så sjukt jävla störd.
Hade tänkte klämma in ett “det ordnar sig” och det gör det väl alltid i någon bemärkelse. Om inte annat kan man ju alltid leva på gatan, frisk och fri som en jävla fågel.
Fast konstigt nog så känns det som en lättnad. Som om tryggheten är lite av ett ok…
Jo, jag fattar känslan. Den är schizofren.
Ja, skum.