En av de bästa sakerna med att vara transsexuell är ändå tillförsikten. Väntan. Att ha något att se fram emot. Att veta att det förhoppningsvis blir bättre. Att hela livet inte kommer att vara en ocean av mörker.
Jag har många symptom gemensamma med vänner som inte är trans alls: Ångesten. Humörsvängningarna. Nojorna. Impulserna. Tomheten. Tankarna. Likgiltigheten. Kaoset. Rastlösheten. Vanliga borderlinedrag allihopa. Och för en vanlig borderline krävs många år av terapi innan de börjar må bättre. Om alls. Någonsin.
På så sätt är jag jävligt lyckligt lottad. Jag vet det. Och det händer att jag önskar att mina cissexuella vänner var transsexuella. För deras skull.
Tillägnat Charleyne. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ångest, psykisk sjukdom, transsexualism, borderline, hopp, sjukdomar
Det är ju sådant som tillhör mänskligheten. Alla känslorna, att man kan känna något alls. Och den eviga smärtan som man aldrig tror ska ta slut. Smärtan talar om för oss att vi lever. Livet är till för att levas, inte för att förintas.
Jo, precis.
Jag önskar att jag kunde var ts under en vald tid i mitt liv. Så att jag fick känna hur det var. Men å andra sidan skulle jag ju då vara tvungen att inte känna till att det var tidsbegränsat för att verkligen förstå.
Men så är ju livet också. Jag har inte en susning om hur länge det ska pågå och jag måste ta varje dag som om den var den första och sista dagen i mitt liv på dom premisser livet ger mig och utifrån vad jag gör av dom premisserna.
Jag vet ju hur överjävligt det kan vara trots att jag inte är ts, men på nåt sätt är jag ändå tacksam för de erfarenheter mitt missbruk och min ADHD har gett mig. Men det är nu, först efter att jag fått lite distans till problematiken som jag kan se det på det viset.
Och du har ju nu också fått ett perspektiv på det hela i o m att du ser en möjlig utveckling åt det positiva hållet. Jag är övertygad om att du med ditt bagage kommer att kunna använda det som en tillgång istället för det helvete du gått igenom.
Jag är så glad för din skull Immanuel!
Ja, det är väl så med alla såna diagnoser, att det är en sån oerhörd skillnad mellan att inte veta och att förstå sig själv. Oavsett om det handlar om ts eller npf eller vad det nu är.
Det svåra nu är att inte bli bitter, men jag jobbar på det… Kram!
Tack för tillägnelsen.
Har faktiskt läst en hel del om tex intergenderism och genderqueer, men har inte hittat något som jag känner igen mig i. Tror snarare att min oförmåga att ta till mig min kropp är sammankopplad med min oförmåga att känna känslor och därmed mig själv. Det är svårt att ha ett kön när man inte vet vem man är.
Jag önskar dig lycka till i din korrigering och naturligtvis i ditt liv i övrigt!
Vilken underbar och läsvärd blogg du har. Hittade hit via Bimbo Boys Blogg när jag läste intervjun han gjort med dig som i sin tur fick mig att titta på programmet om bl a dig. Kommer att fortsätta “titta in” här : )
Charlyene: Aha, okej. Ja, det är ju inte så konstigt att en inte kan relatera till sin kropp om en inte släpper fram några känslor. Men jag hoppas att du hittar en lösning, att du också kan må bättre.
Susanne: tack
du är välkommen ^^