Kommunikation är att mötas på halva vägen. Om båda är neurotyper, vill säga. Båda har samma möjlighet att göra rättvisa tolkningar. Men om den ena har Asperger är situationen helt annorlunda. Eller om hen är Psykiskt Sjuk UNS. Då finns inte längre möjligheten att det är den andra som har fel.
Jag vet varför det hände nu. Jag vet hur de tänkte. Jag såg hennes blick, och det tog ett halvår att bearbeta den, men nu vet jag. Och alla “Jag borde ha…” dör. Det fanns inget som kunde ha förändrat något. Fysiska bevis? Ha! Att ha någon med som stöd? Knappast. Tagit med breven så hon fick se dem? Vad skulle det ha gjort för skillnad?
Jag vet vad som hände. Nu återstår bara att släppa det.
Läs även andra bloggares åsikter om polisanmälan, brott, våldtäkt, Asperger, bevis, kommunikation, psykisk sjukdom
0 Svar till “Allmänna kommunikationer, och särskilda”