Förlåt om jag inte säger förlåt förrän tio år försent. Min hjärna arbetar långsamt. Förlåt att jag avbröt dig för tio minuter sedan. Det var först nu jag förstod att du pratade. Förlåt att jag aldrig säger det jag borde. Som “tack”. Världens farligaste ord.
Sånt jag inte säger av sociala skäl. Jag låter dig hellre tro att jag är oartig. Det är enklare så. Jag har aldrig haft något socialt kapital att riskera. Bryr mig inte om du uppfattar mig som bitter och elak. Har du redan bestämt dig så har du. Annars är du välkommen att fråga. Om du verkligen vill höra svaret.
Läs även andra bloggares åsikter om Asperger, kommunikation, NPF, relationer, fördomar
Jeg har forsökt å komme på en bra kommentar til denne posten i hele dag
Och det här var det bästa du kom på?
Ja!
*skakar på huvudet*
Jag vet inte om jag har någon bra kommentar. Men det var skönt att känna igen sig lite. Jag känner mig ofta dum som en ko…. för tt jag missar det som händer – hur andra uppfattar det.
Trots decenniers träning, jag är ju snart 50 och har ett ganska intesivt socialt liv, misslyckas jag ofta, ofta. Det jag själv vanligast lägger märke till är att jag liksom glömmer inledningen av samtal.
Alltså jag ringer någon och glömmer hela – hej, det är jag, hur mår du, passar det att prata nu, vad har du gjort i veckan – och brakar rakt in i mitt ärende, eller det jag vill prata om
Nu på sommaren håller jag mig rätt mycket för mig och försöker vila upp mig helt enkelt…
Sån är jag med. Och jag tycker det är underbart med aspievänner som är likadana. Då slipper en NT-masken, för de bryr sig inte.
Om man först tar upp det man ringde om har man ju tid att ostört fråga hur den andra mår sen. Så det inte blir som i skolans redovisningar, då ingen alls lyssnade på nåbn annans: man satt och tuggade igenom hur man skulle klara sitt…
Om man frågar av artighet för att få det överstökat lär man inte få så ärliga svar.
Det jag märker är att jag kör “både och”! Hej, hur är det? först. Sen mitt ärende. Och när jag inte behöver hålla det i minnet längre, DÅ pratar vi före att PRATA med varann. När meddelandefasen är avklarad. Så då märker jag att jag frågar en gång till, exakt samma sak: Hur mår du? Hur går det? Hur är det med…?
Men jag har fått skäll för att jag skippat “Hur mår du” när jag ringht upp så jag försöker minnas det numera!
Det är ju du som har lärt mig att det faktiskt kan vara helt ok att skippa småpratet. Men då måste en låta så glad och engagerad som du alltid gör