Sasha har utmanat mig och jag kände för att åtminstone svara på en av frågorna…
Saker jag skulle göra om jag var biljonär
1. Köpa alla prylar jag drömmer om: dyra kameror, laptop och ickelaptop, kanske tom. en HDTV och varför inte en gammal klassisk videobandspelare.
2. Pliktskyldigt handla lite nya kläder eftersom jag vet att en inte “borde” gå runt i shorts som är alldeles för stora och tröjor med hål under armarna.
3. Börja äta andra grönsaker än morötter och broccoli och fundera på att ordna något slags hjälpprojekt eller starta en stipendiefond för personer som vill odla ekologiska grönsaker eller göra revolution.
4. Inse att jag blivit överklass på riktigt, skämmas och äcklas av att jag bara bryr mig om mig själv, skänka bort allt och fotvandra till Tibet i något patetiskt försök att göra bättring.
5. Bli torterad till döds av den kinesiska polisen under en demonstration för ett fritt Tibet, men eftersom jag är västerlänning och halvkänd pga. att jag varit rik läcker det ut och det anordnas en stödfond i mitt namn som samlar in massor av pengar och får kändisar att ordna galor och inte fan spelar det någon roll för den kinesiska diktaturen.
Läs även andra bloggares åsikter om Kina, Tibet, rikedom, pengar, kapitalism, humor, konsumtion, skuld
Hehe, du är iallafall lite rolig. Fast kineserna gillar inte person som dig som ger sig på Kina så fort ni får möjligheter eller så fort ni blir biljonär. :=)
Tibet var och är en del av Kina och kommer alltid vara en del av Kina. Hundramilijontals kineserna är beredd att gå i krig mot vilket land som helst / vem som helst för att försvara landets egen provins Tibet. Jag är dessutom övertygad om att det finns människor har gått så pass långt att beredd tar till extrema våld mot personer som uppmuntrar en tibetanska splitring ifrån moderland Kina. Det kommer att ske strax efter OS, beror på hur det går med OS.
De flersta tibertaner har inga problem att leva sidan vid sidan med kineserna / muslimer / miao folket samt bai folket, de fem största folk-minoriter i Tibet. Levnadsstandard har dessutom ökat mer än 5000% sedan Mao befriat Tibetaner 1949, och delade upp jordbruket ifrån munkar(daila larma gänget) till de fattiga tibetanska bönder 1959. Självklart att det finns kritiska röster, fast de är ju köpta av Europer/Amerikaner.
At Mao befriade noen er vel kanskje en overdrivelse.
Og at de fleste kinesere samt tibetanere er enige i at Tibet er en del av Kina har nok heller med sensureringen og propagandaspredningen til den kinesiske regjeringen. Trusler om vold og brudd på menneskerettighetene gjør det sikkert ikke enklere å mene noe annet enn det som er lov.
En skal dog være kritisk til all media, uansett.
Magnus: Skulle gärna se dina källor. Visst ska en vara kritisk, men inte bara åt ett håll. Äkta källkritik är färgblind…
Punkfairy: Jag förstår dig inte.
Trollhare: Precis! Vad kommer dina källor ifrån? Förmodligen ifrån Amnesty, rapport utan gränser, amerikanska/Europieska anti-kina rerölser, m.f. dessa organisationer används på ett väldig skickligt sätt som propaganda vapen mot Kina med avsikt att förhindra Kinas framgångar och splitrar landet, om du tänker efter lite, dessa anti-kinesiska rörelserna publicerar endast negativa bilder av Kina, hur trovärdig är dem isåfall? Det finns milijontals positiva förbättraringar i Kina inom MR / yttrandefrihet som e.x Amnesty aldrig rapporterar. Därför om jag vänder på frågan, anser inte du att de flersta västlänningar är ganska så hjärntvättat gällande Kina-kunskap??
De flersta västlänningasr tankar är totalt stryd av deras media. Har man någolunda hög IQ och har bott i Kina så vet man att den kinesiska stadsmedia rapporterar tusen gånger bättre och balancerad internationella nyheter än i Väst. Det västländska media ÄR totalitärt styrd av staden, demokratin existerar i Väst men den är ineffektiva och fungerar inte. OBS: Dock finns de bästa nyhetsbyrårer i arabländerna.
Lite källor:
Bra analys av en Zisek.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=762052
Följande artikeln är skriven av Lars Ellström, Kina expert, tidigare diplomat, finns även på http://www.utrikesbloggen.se
Olympiakriget 2008 – ?
Den 3 november 1839 öppnade det brittiska örlogsfartyget HMS Volage eld mot en kinesisk flottstyrka vid Chuanbi i provinsen Guangdong. Det blev inledningen till den första större konfrontationen mellan en västerländsk stormakt och den ”himmelska dynastin” Qing, som då regerade Kina.
För kinesisk del blev kriget en katastrof. Det visade sig att de kejserliga trupperna inte hade något att sätta emot de tekniskt och militärtaktiskt överlägsna britterna. Eftersom dessa framgångsrikt kämpade för det nobla syftet att fritt få sälja opium till en växande marknad av kinesiska narkomaner, är det här kriget känt som Opiumkriget. Det följdes senare av ett andra opiumkrig och andra militära konfrontationer och straffexpeditioner, som alla hade till syfte att påtvinga kineserna kolonialmakternas vilja och att lägga så mycket som möjligt av landet under västerländsk – och japansk – kontroll. Kanoner och biblar varvades som övertalningsmedel.
Den moderna kinesiska historien kan därför sägas börja 1839. Därefter har nästan allt i Kina till syende och sist handlat om två saker: att rädda nationen från undergång och att återupprätta dess storhet och styrka – och därigenom återvinna världens respekt.
Oavsett ideologi har detta varit det övergripande målet för snart sagt alla kinesiska politiska och samhälleliga rörelser under de senaste hundrafemtio åren eller mer. Regimer och ledare har kommit och gått, men målet att återupprätta Kinas ställning och anseende har bestått.
Men bakslagen har varit många. Egentligen är det först genom det ekonomiska reformprogram, som i slutet av 1970-talet igångsattes av Deng Xiaoping, som man har hittat en väg att förverkliga det här målet.
Att Deng och det kinesiska kommunistpartiet under hans ledning har förmått omstöpa den kinesiska ekonomin och det kinesiska samhället, så som man har gjort under snart trettio års tid, är i själva verket en stor paradox. Det utvecklingsprogram som genomförs är ju utpräglat marknadsekonomiskt och har väldigt litet att göra med marxism och kommunism. Men paradoxen blir begriplig, när man ser den i sitt historiska perspektiv av plågsam nationell förnedring och svaghet.
Och man har lyckats väl. Den kinesiska ekonomin har blivit en av de största i världen och fortsätter växa snabbt. Kina är dessutom nu världens näst största handelsnation och en av de främsta mottagarna av utländska investeringar. Under senare år satsar man också stort på teknisk och vetenskaplig utveckling.
Samtidigt har de ekonomiska framstegen även i grunden stöpt om det kinesiska samhället i vid mening. Det är idag öppnare, mångsidigare och tolerantare än någonsin tidigare. Kineser har idag större möjlighet att välja hur de vill leva sina liv än någon gång tidigare under landets mångtusenåriga historia.
Allt är därmed inte bra, men mycket har blivit bättre, och det finns all anledning att stödja denna utveckling, både för Kina och för världen.
I det här perspektivet kändes det både följdriktigt och passande att Beijing 2001 fick förtroendet att arrangera de olympiska spelen 2008. För kineser i allmänhet, oavsett politisk eller ideologisk hemvist, skulle detta bli det ögonblick man så länge längtat efter: att Kina skulle stå i centrum för världens positiva intresse. Samtidigt skulle olympiaden kunna bli en välkommen slutpunkt för mer än ett århundrade av splittring och konfrontation och inledningen till en ny era av samarbete. Valet av motto för spelen uttrycker just detta: ”En värld En dröm”.
Tyvärr ser det nu ut som om dessa förhoppningar kommer att komma på skam. Från allehanda håll och kanter framförs att det bästa med den här olympiaden kommer att vara att den ger tillfälle att protestera mot kinesiska brister och tillkortakommanden, verkliga eller förmenta. Idrottsmännen och –kvinnorna bör inte resa till Beijing i första hand för att tävla utan för att demonstrera sin avsky för den kinesiska regimen. Den svenske kungen bör genera de kinesiska ledarna genom att utebli. O s v.
Det är slående att de som vill synas också ser till att synas i denna egendomliga kampanj. Amerikanska presidentkandidater, som grälar om det mesta i övrigt är eniga om att Kina skall hållas kort. Filmregissörer och skådespelare, som annars aldrig utmärkt sig som kinakännare, ställer sig i spetsen för proteströrelser. Politiker av varierande snitt och kulör ser det som sin mest väsentliga uppgift att protestera mot bristande mänskliga rättigheter, om de får tillfälle att resa till Beijing.
Och i allt detta skjuts det friskt vid sidan eller över målen, eller man skjuter kanske egentligen inte alls mot mål i Kina. Det verkar som om det viktigaste inte är att träffa rätt och bidra till ytterligare positiv utveckling och förändring i Kina. Viktigare är att ta poäng hemmavid, att vara värst i att fördöma Kina.
Det är ett sorgligt skådespel. Tyvärr är det också ganska skrämmande och olustigt. Plötsligt är vi där igen – västerlänningarna vet bäst och ska läxa upp kineserna och lära dem hur det egentligen ska vara.
Till detta har under den senaste veckan kommit ett annat sorgligt och skrämmande skådespel: de våldsamma händelserna i och runt Tibet. Utöver den tragik detta innebär för de människor som berörs direkt, medför den här utvecklingen ytterligare polarisering och växande hätskhet på olika sidor.
Olympiakriget verkar alltså redan vara igång, men frågan är hur länge det kommer att pågå och vilka konsekvenser det får. Lika litet som våld, vapenskrammel och hot löste några problem på 1800-talet kommer de att göra det idag. Det som behövs är kontakt, dialog och vilja till samarbete.
Olympiaden ger ett tillfälle till ett nytt avstamp i en positiv riktning. Låt oss ta det och inte falla tillbaka i gamla mönster av konfrontation.
Lars Ellström
2008-03-19
Det kinesiska hatet mot anti-kinesiska rörelser fick äntligen sitt spelrum, det är bara en början, och jag är övertygad om att det kommer mera. Kina har vaknat och det är dags att slå tillbaka.
Så du menar att Amnesty är… vad? Köpt av USA? Eller bara “västerlandet” i stort? Vad har du för belägg för ett sånt påstående?
Amnesty kan sug min kuk
Har du inga bättre argument att komma med föreslår jag att du lägger ner.