“Lagom” existerar fortfarande inte i min värld. Hur friskförklarad jag än är, är det allt eller inget som gäller. Kanske är det en sån sak jag får leva med.
Sedan jag fastnade i psykvårdens garn för sex år sedan har jag känt mig tvingad att välja: Antingen är jag i grunden frisk och ska ut på arbetsmarknaden så snabbt som möjligt, men får då inget som helst stöd - eller så är jag en grönsak, men får den hjälp jag behöver.
Hittills har jag mest fått bevis på att det är så det fungerar, men realism är ingenting för mig. Då lever jag hellre i en naiv förhoppning om att samhället inser att det är bra att rehabilitera det som kan rehabiliteras, utan att fördenskull kräva att en blir fullständigt återställd på ett kick. Att folk inte ser det som ett personligt misslyckande att de inte kan göra en helt “frisk” enligt deras egna mallar.
Vi får se hur det går. Om psykvården är lika borderline som jag.
Läs även andra bloggares åsikter om psykvården, borderline, psykisk sjukdom, rehabilitering, Asperger, funktionshinder
2 kommentarer
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Skrämmande vad vi kan tänka lika. Den utåtriktat självdestruktiva varianten kommer på måndag…
Ska bli intressant att se…