Jag skulle kunna skriva en hel bok om hur det är att inte kunna skilja på höger och vänster, på 4 och 7, på uppåt och nedåt. Om att inte kunna läsa av analoga klockor, och digitala enbart på timmen - ser jag att det börjar med “14″ vet jag att klockan är mellan två och tre. Om hur det är att inte kunna lära sig sitt eget telefonnummer, postnummer eller personnummer. Om alla extratimmar jag satt med matteboken varje dag redan i lågstadiet istället för att leka - det en inte har i huvudet får en offra i tid. Om hur svårt det är att läsa historia på högskolan när det inte är självklart att 1789 kommer före 1901.
Men det skulle bara bli ett evigt gnällande, eftersom det inte finns något positivt att säga om siffror. De saknar koder ju. Siffror har inga färger, inga smaker, lukter, ljud eller andra förnimmelser förknippade med dem. Ser jag ett A vet jag att det är dalablått och har en svag, svag doft av tuggummi med spearmintsmak. Läser jag ordet “koherens” kan jag känna tänderna sjunka in i ett gammalt och torrt suddgummi. “Komorbiditet” doftar orange skrivhäfte och nyvässad penna som kletar av sig på fingrarna.
Det är så jag lär mig. På sinnesintrycken känner jag igen bokstäver, symboler och ord. Men vissa begrepp har inga intryck kopplade till dem. “Diskurs”, “incitament” och “kausalitet” har jag fått lära mig att känna igen enbart genom vad de betyder. Det är svårt, men det går. Om en verkligen tänker hårt. På samma sätt har jag till slut ändå lyckats lära mig vissa sifferkombinationer. Om jag koncentrerar mig kan jag pressa fram mitt personnummer, mina föräldrars telefonnummer och mitt eget, min bankkod och antalet invånare i Östersunds kommun den första januari 1995. Det sistnämnda jobbar jag på att byta ut mot mitt eget postnummer.
Det jag aldrig förstått är hur människor utan synestesi lär sig. De måste ha det som jag har det med siffror, fast med allt. Och så kallar de mig lat, när jag i själva verket bara är bortskämd.
Inspirerat av SvDs serie om dyskalkyli. Aftonbladet har en kort artikel om en intressant undersökning om jämställdhet och matematikkunskaper. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om dyskalkyli, funktionshinder, NPF, synestesi, inlärning, matematik, skola, hjärnan, Asperger
42 kommentarer
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Underligt (för mig i alla fall) att just siffror inte fick några intryck kopplade till sig? För mig är siffror som vilka andra symboler som helst. De är sånger, mönster, bilder, ramsor, verktyg, precis som bokstäver och bilder.
Jag tror att andra lär sig på liknande sätt, bara förknippar det med andra saker. Jag förknippar allt jag lär mig med ljud, känslor, fysiska och psykiska, och bilder. Ordet diskurs kommer aldrig fastna ordentligt, för det finns ingen bild och ingen känsla som passar ihop med det ordet. 1903 får däremot genast ett ljud och en plats på mitt mentala streck, tallinjen. Jag säger nittonhundraetre och just att säga tre hjälper mig placera det före fyra men efter två. Räkneramsan finns där, som en känsla.
Aha… Jag har lärt mig att hålla två siffror i huvudet, men med årtal fungerar det inte så bra ju. Antingen kollar jag enbart århundradet eller enbart de två sista.
Jag antar att det de pratar om “att knäcka läskoden” är ungefär som det här? Om jag hittade en strategi kanske jag skulle kunna hitta koder även för siffror?
Jag gör likadant, jag har kanske bara fördelen då att jag har lätt att hålla kvar analysen av de första två i huvudet medan jag kollar på nästa två. Ser jag 1700 nånting ser jag spetsklänningar, höga frisyrer, franska slott, en känsla av flärd, fester, höga skratt. Då stannar århundradet kvar medan jag kollar på de två sista.
Ja, jag tror det. Strategin kan kräva mer eller mindre tankekraft uppenbarligen, men med tiden så gör man ju strategin bättre, effektivare och smartare. Själv har jag tex jättesvårt att memorera fysiska rörelser, jag får lägga ner mycket möda på det varje gång jag ska lära mig nåt nytt, innan det “klickar” och känslan finns. Ett telefonnummer däremot kan fastna på tre upprepningar.
Problemet (som jag ser det) är att skolan serverar en eller två strategier, max. Inga andra finns. De som blir duktiga i matte är de som har lätt att hitta egna.
Jag har använt gårdagen till att kolla youtubesidor med mattemetoder, så det var kul att det var ett av dina ämnen för eftertanke!
Jag tror det finns en bra väg för varje unge (och nästan varje vuxen) att få knäcka även sifferkoden. Utan att göra reklam kan jag meddela att jag hittat ett par bra modeller bara på en dryg timme…
Matte när det väl “uppenbaras” är byggbitar man kan leka med som lego, och kan stötta ens tänkande, så, ja, jag rekommenderar dig faktiskt att testa nån “alternativ” approach till matten och talen!
Ylva: Ja, att automatisera rörelser är ingenting jag nånsin lärt mig, med undantag för att gå. Däremot har jag svårt att stå stilla eftersom jag glömmer att hålla balansen. Så när jag står i kö låtsas jag vara stressad och trampa för att hålla mig upprätt…
Men jag gillar din strategi. Den ska jag nog ta till mig. För “1700-talet” vet jag omedelbart vad det är, men säg “1718″ och jag ser ut som ett mähä.
Minou: Jag får börja leta. Nu när jag insett varför jag inte “ser” siffror borde det vara lättare att lära sig ju…
Det går inte riktigt att tipsa, för det är olika saker som funkar för olika dyskalkyliker.
Det enda jag generellt sett kan säga är ”kämpa på” och att det, detta vet du redan men det kan upprepas hur många gånger som helst – oändligt är ett tal som vi dyskalkyliker kan förstå ;), inte har ett dugg med intelligens att göra.
Jag har ingen metod, utan kom förbi dyskalkyli på ren envetenhet. Jag var nästan 28 när jag plötsligt knäckte koden och jobbar idag med statistik och programmering. Jag träffade under mina studier en lite äldre tjej som läste till universitetslärare i matte – hon berättade att hon hade svårt för siffror igenom hela skolan och sin första vända vid universitetet när hon pluggade nåt annat, men att hon en dag när hon var över trettio ”bara förstod hur lätt det var” och sadlade om när tolv års mattelektioner plötsligt hann ikapp.
Oavsett vad det är man önskar man kunde göra så är det värt besväret att envisas. Även om man aldrig kommer fram hittar man så mycket annat värt längs vägen.
Häftigt att det fungerade för dig!
Jag har ju också lärt mig saker i vuxen ålder som verkade omöjliga förut, så jag tror inte det är omöjligt. Jag behöver bara hitta rätt strategi…
“Siffror har inga färger, inga smaker, lukter, ljud eller andra förnimmelser förknippade med dem.”
Que? Det är ju just siffror som HAR olika färger kopplade till sig!
Inte för mig. De är sådär otydligt diffusa och gråaktiga, möjligen. Svåra att se mot underlaget.
Jeg har aldri hatt noen problemer med å lære meg siffer, holde koll på årstal eller klokker.
Men hur? Betyder det att du har koder för dem?
Nej? Jeg lærer bare tall veldig fort.
Det samme med ordkombinasjoner.
Vet ikke hvorfor.
Men alltså, du lär dig saker som du inte har några koder för? Hur fungerar det?
Jeg vet ikke? Det går automatisk
Du är konstig. Undrar om det är vanligt?
Vadå? Jeg er bare bra på å huske saker.
Men sättet du minns på är konstigt. Ovanligt bra minne är annars utmärkande för synesteter:
http://www.youtube.com/watch?v=1R_A4tUMOtI
Det konstiga är att de säger att hon är den enda i hela världen som både känner smaker och ser färger av ljud. Och lukter verkar inte ens existera…
Men hur är det konstigt?
Altså, jeg lærer meg som regel å huske en hendelse sammen med et tall.
F.eks jeg lære meg klokka ved at barnetv begynte klokka 6. Da var bare en lang strek på klokka. Litt senere fant jeg ut at det måtte være klokka seks på kvelden, og da altså 1800 på den digitale klokka. Så forstod jeg at 1700 var en time før 1800 osv.
Årstall kommer jeg nok bare ihåg fordi jeg plugget historiebøker når jeg var mindre. Sier noen 1871, så tenker jeg pariserkommunen (og omvendt). Jeg lærer som sagt å forbinde saker med hverandre. Hadde jeg ikke klart det, så hadde jeg ikke kunnet tatt eksamen på högstadiet.
Jeg lærer språk nesten på samme måte.
Det låter som det vi fick lära oss på lärarutbildningen om “såhär lär människor sig (enda sättet)”. Du är skrämmande normal där…
Kan så være, men hvem er du til å definere normalitet?
Jag är legitimiterad normalitetsinspektör. Eller nästan, jag hoppade av sista terminen…
Ahh så det är synestesi det heter, jag minns att jag någon gång hört någon beskriva ord som färger.
Men det kan alltså vara alla möjliga sammankopplingar av sinnesintryck ljud, smak, lukt, känsel?
Fascinerande jag får nog läsa på lite om ämnet.
Angående hur folk utan synetesi lär sig så… som vår norske vän försökte förklara så finns det liksom inget att berätta.
Bokstäver är enbart ljuden de representerar ord är enbart sin betydelse siffror är enbart värdet de representerar (möjligtvis har jag streck eller liknande i huvudet utan att tänka på det, så 4 är IIII osv).
Men som för dig är det knappast eftersom det gick så snabbt och var så lätt att lära sig.
Så i grund och botten är jag minst lika undrande över hur tankegången hos folk med synestesi fungerar som du är över de som inte har det.
Apropos synestesi, så vet jeg hvilke typer jeg har
sound > color (ser lyder når hører musikk og lyder)
OLP og number form.
^_^
Jocke: Fascinerande, men väldigt svårt att förstå för den som inte vet hur det är. När jag försöker föreställa mig det är det närmaste jag kommer att vara färgblind. Å andra sidan kan jag tänka mig att det är lättare att koncentrera sig om en inte är synestet, eftersom antalet sinnesintryck är mycket färre.
punky: Googlade och hittade en lista på olika former. Ingen verkar ha observerat att en kan känna lukter? Mycket mystiskt…
Jeg leste nettopp at det er en form for synestesti å “se” tid. At et år f.eks ser ut som en sirkel, og en måned ser ut som en kvadrat, og at disse gjerne har ulike farger og personligheter.
Kan ju bara tillägga att jag inte är synestet (är det ett ord?), så att folk utan synestesi bara lär sig betydelser vet jag inte om jag håller med om
Det kan också vara så att jag funderar alldeles för mycket över lärande och strategier, som blivande lärare 
Jag tror helt enkelt strategierna är helt individuella, synestet eller ej.
punky: Men alltså, hur fungerar de som inte ser tid? Jag tror jag är synestethypokondriker. Säg en form av synestesi och jag är övertygad om att jag har den… utom med siffror då förstås
Ylva: Nej, jag tror också att folk är olika. Men var går gränsen? Jag inbillar mig att ickesynesteter lär sig genom att associera medvetet, stämmer det?
Jeg kan fråga min mamma,
så jobbigt. Jeg er glad jeg ikke er hypokondriker,
jeg vet bare at fire (antaglivis bare tre) typer synestesi passer inn på meg.
Det är svårt att säga om jag associerat medvetet eller ej, det känns så självklart att göra det. Jag har inte aktivt valt att franska slott och spetsar ska höra till 1700-talet, men samtidigt har jag ju sett till att skaffa mig något som representerar 1700, av någon anledning.
Jag vet faktiskt inte
Men slott och spetsar är en rätt vanlig association tror jag. En annan verkar vara franska revolutionen. En tredje Karl XII. Men att som jag associera direkt till Mary Wollstonecraft är förvirrande. Om någon pratar i förbifarten om hur “kvinnor på 1700-talet” var tänker jag inte “snobbiga, konstlade och väldigt väluppfostrade” - jag tänker “jävligt modiga”…
Att förknippa ett ord, en symbol eller något annat med ett föremål, en smak eller en färg är en minnesteknik som folk lär ut faktiskt. Du har det i dig från början bara.
Jag funderar på att plugga in ett system för att minnas siffror. Ett som går ut på att förknippa varje siffra med en konsonant - 0 med z eller s (”zero” och z/s är samma ljud typ), 9 med p eller q (för den ser ut som q vilket är p bakochfram) osv. - och sedan sätta vokaler lite där det passar, så får jag ett ord eller en mening att minnas istället
men det skulle innebära att jag behövde sitta och knåpa ihop meningar för de långa nummer jag vill minnas, och det orkar jag inte. Så dålig på siffror är jag inte.
en ting er å forbinde saker med noe, en annen ting er å kjenne smaken av vanilje i munnen når en hører eller leser ordet “julgran” t.ex
Jo, jag känner till den tekniken. Jag har försökt lära mig siffror med den, men det - precis som alla andra metoder - faller på att jag inte vet hur siffrorna ser ut. Jag har svårt att skilja 4 och 7, 2 och 5, 6 och 9 och 3 och 8. Jag har lärt mig dem på tangentbordet och telefonen pga deras platser, men att skriva dem och att veta att 5 och fem är samma sak, det kräver väldigt mycket tankekapacitet.
Punkare: Men jag trodde det kunde komma allt eftersom? För vissa i alla fall.
Du menar att en kan “lära in” en impuls så den i stort sett går automatiskt?
Ja… typ lite som betingning… som Pavlov och Skinner. Eller Pablov eller vad hundmisshandlaren nu hette.
Pavlov, vill jag minnas. Det är jättesvårt att veta vad som är automatiskt och inte, tycker jag. Det var tex. därför jag envisades med att tro att mina tics var “medvetna”, vilket i mina ögon betydde “med flit”. Om jag anstränger mig jättehårt kan jag ju hålla dem i schack. Jag var däremot rätt dålig på att motivera varför jag skulle sitta och gunga, eller slå huvudet i väggen, eller sprattla med armen…
IInte vet jag om det gäller även aspiga människor, men i stort sett tror jag att tallinjen är fruktansvärt underskattad, särskilt i matematikundervisningen men även i historiaundervisningen. 1718 är även för mig ett tal som inte ger många ssociationer, men om jag kan stoppa in det ungefär en femtedel in mellan 1700 och 1800 kanske jag kan börja sätta det i relation till andra saker jag vet hände lagom mycket före och efter.
Jag har hört Torbjörn Säfve (norrbottnisk författare, lokalkändis på den tiden jag bodde i Luleå) sitta och skryta om hur han fick en klass i någon tvåårig yrkesinriktad linje, typ drift och underhåll (det fanns såna på den tiden) att bli bland skolans bästa i historia. Den årskurs han undervisade skulle lära sig modern historia, och han hängde upp hela undervisningen på - boxningens historia, ungefär som man förr i världen hängde upp historien på regentlängden. “Det och det hände alltså året innan den och den nockade den och den i andra ronden på fullsatt stadion”. Jag misstänker iofs att just boxning är ett ämne du är ordentligt ointresserad av, men du torde haja typen av system - först en tallinje, sedan hållpunkter här och där att referera till.
Rektor ifrågasatte förstås huruvida hans klass kunde vara så bra, och menade att Säfve satte för höga betyg. Han kontrade med att begära ett ordentligt test, där hans klass fick samma prov som teoretiska treåriga linjer och presterade utmärkt. Nu ska detta nog inte tillskrivas enbart hans metoder, för Säfve är en utmärkt estradör som kan berätta historier på ett sätt som gör att folk minns dem.
Matematikundervisningen på grundskola och gymnasiets första hälfte borde lägga lite mindre krut på att sitta och räkna, och mer på grundläggande begreppsbildning. Jag minns hur jag satt och försökte förklara och förklara för mina klasskompisar hur minus och minus kunde bli plus. De som sket i att fatta utan bara accepterade “gör jag så här så får jag rätt enligt facit” hade lättare för att “klara sig”… men tänkte avcevärt mindre matematiskt, än de av mina klasskompisar som bara vägrade att accepterade det eftersom de inte förstod. Även här är tallinjen ett jättebra redskap, tillsammans med pilar som man kan vända fram och tillbaka. Jag har hört talas om klasser som fått lära sig pi genom att sitta med runda föremål och snören, och jämföra snörlängder på omkrets och diameter. Det fick inte vi. Jag ritade på papper och funderade istället. Tack och lov räknade jag så fort, så jag fick lektionstid över till väsentligheterna.
Jo, såna linjer använde vi både när jag gick i skolan och på historiedidaktiken (på lärarprogrammet alltså). Det var så jag lärde mig att händelse x var före händelse y. Men jag lärde mig aldrig årtalen, eller kunna bedöma tex. hur många år som gått mellan händelserna. Det var rätt svårt att läsa litteraturhistoria också. Om jag visste att en viss person var född ett visst år och debuterade ett annat ville jag gärna veta vad som hänt i samhället under henoms uppväxt för att sätta det i ett sammanhang. Det var inte helt enkelt…
Jag skulle ha önskat att proven inte gav ett poäng för fel årtal och noll för fel, utan kanske 0,1 poäng för rätt århundrade, ett poäng för rätt årtionde, och tre för exakt rätt årtal… typ.
Prov som hänger upp sig på exakta årtal är som tur var ganska ute nuförtiden, även om det naturligtvis finns kvar. Men vissa moment kommer man inte ifrån förstås.