“Folks rädsla miljonindustri” är den passande rubriken på en artikel om larmförsäljning. Människor som har hus som ser något ut för världen vill skydda sina prylar. Människor som inte är helt likgiltiga inför vad som sker med deras kroppar går en extra omväg hem istället för att gena genom parken. Människor knaprar receptfri antibiotika vid vanliga förkylningar och får blåskatarr för att de inte vågar gå på offentliga toaletter. Rädslor styr människors liv, inte bara fobikers.
Själv tillhör jag dem som är rädd för att bli sedd som rädd. Som feg och obeslutsam och jobbig. Som en “quitter”. Så jag hänger mig kvar lite för länge istället. På en utbildning jag inte kan se leda till någon framtid, med en sambo jag inte tål, i en stad jag hatar och i en roll jag aldrig känt igen mig i. Som om jag vill att det ska stå på min gravsten “Han gjorde sitt bästa i alla fall”.
Men det är slut med det nu. Om jag dumpat sambon, flyttat och börjat ett nytt liv är det lika bra att vara konsekvent. Min dröm om att börja plugga igen går att skjuta upp. Uppsala universitet har funnits i femhundra år. Det lär väl inte försvinna för att jag prövar något annat först. Om folk har röstat fram mig som “modigast” bland deras vänner på Facebook får jag stå för det också. Men vad jag ska göra istället är lite hemligt. Lite feg får jag ändå vara.
Läs även andra bloggares åsikter om rädsla, säkerhet, trygghet, fobier, framtiden, drömmar, utbildning, jobb
Det är klart att du får vara feg och inåtriktat självdestruktiv. Jag gillar din attityd, mycket. Uppsala universitet står där, ja. Det finns och kommer finnas. Ta det coolt.
tack