Gårdagens avsnitt av Cold Case handlade om ett dödsfall från 1919. En ung borgarkvinna i Philadelphia dog under mystiska omständigheter. Och det första villospåret de nutida mordutredarna ledde in på var att hon haft en affär med familjens piga. Det är sånt de aldrig skulle ha kommit på hur som helst om det varit en historia från den tiden, tänkte jag. Möjligen som den absurda, chockerande förklaringen som lades fram i slutet.
Som i Maria Langs första deckare Mördaren ljuger inte ensam från 1949. För att förstöra läsupplevelsen: Den stora hemligheten är att två av de kvinnliga karaktärerna haft ett kärleksförhållande, vilket gör den ena så galen av skam och skuld att hon går bärsärkagång och mördar folk. När hon erkänner har hon redan tömt en burk Valium och dör sedan i båten på väg till doktorn. Jippie.
Jag vet fortfarande inte varför jag fick den boken i julklapp av en klasskompis i gymnasiet, men jag antar att hon trodde sig se saker i mig. Jag läste den om och om igen under jullovet, helt fascinerad. Jag är plågsamt medveten om att min syn på lesbisk kärlek är helt förvriden och påverkad av den boken, men det var den första öppna flatan jag läst om i en roman. Någonsin. Och det dröjde bra många år till innan jag stötte på nummer två.
Tur för mig att jag inte är flata. Då är jag hellre osynlig.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om böcker, homosexualitet, Maria Lang, deckare, Cold Case, tv, HBTQ, kärlek, förebilder, kultur
Inga kommentarer
Inga kommentarer ännu.
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
