Det ligger och väntar nu. Inte bara ett paket till Pew som jag lovade honom i april, utan också min överklagan till Skatteverket. Ett tre sidor långt brev, och till det ytterligare fem ark. Nittio namnunderskrifter fick jag in, på en vecka. Och det var inte “skriv under för att protestera” utan “skriv under om du känner mig”. Bara det, liksom. Det finns nittio människor som känner mig.
Hade jag gjort samma sak för två år sedan hade jag kanske lyckats skrapa ihop nio. Inte för att jag inte var ute då. Helt enkelt för att det inte fanns fler människor i min omgivning, även om jag räknade in terapeuter, läkare och byråkrater. Pojkvännen med familj borträknat, naturligtvis.
Nittio personer är helt fantastiskt och mer än vad jag kunnat drömma om. Skatteverket ska få vad de tål. Det enda jag inte förstår är hur jag som föraktar människor lyckats fånga några vänner. Men tack allihopa, för att ni inte hatar mig lika mycket som jag hatar er.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om namnlagen, Skatteverket, överklagan, lagar, namn, transsexualism, HBTQ, vänskap
Lykke til
om skatteverket ikke gir deg rett nå
så vil jeg starte en krig. får jeg det?
Hm. Jag läser raden “Men tack allihopa, för att ni inte hatar mig lika mycket som jag hatar er.” och funderar.
Borderline i all ära, men, är du säker på att du är så olik alla andra? Du har känslor för oss! Japp. Och vi för dig. Hur de ser ut vet du inte så oerhört mycket om. Hur intensiva de är, om de är stabila, om de ändras med sinnesstämning och blodsocker. Vi är 90 personer, vi som skrev under; säkert kan du hitta NÅN bland oss som “hatar” dig tillräckligt för att utmana dig!
Det är starka ord att ta i sin mun – älska, hata. För dem som inte är vana vid hur man i en del kretsar använder orden skulle det vara enormt kränkande att höra att man är hatad. Där hat frammanar bilden av ett stort rytande monster upptänt av begär att tortera och döda. Jag hade till och med gått så långt att jag bett dig ändra i texten, om jag inte hade känt dig så länge. De flesta människor tror nämligen att man måste avsluta en vänskapsrelation om ena parten hatar den andra. Särskilt om den talar om det. Och det vore väl dumt.
Punky: Vattenkrig? Det vore inte helt fel…
meknow: Jag har fått höra så många gånger att jag borde hata, och så när jag äntligen gör det är det fel?
Jeg tviler på at vattenkrig mot Skatteverket hjelper.
;D
Minou: älska & hata er sterke ord. Men jeg tviler ikke et eneste sekund når Trollis sier at han hater (eller elsker).
Hur vet du det? Jag kanske bara är en robot utan känslor?
Aha. Trollhare har både inga känslor och starkast känslor!
Hur definierar man känsla? Hur mäter man den? Jag brukar tänka, zen-inspirerat: Känslor kommer, växer, avtar, förändras, försvinner. Tankar kommer, svirrar runt, ger sig av. Båda sorterna kan man fokusera på lite grann, leka med, forma något. Men att de dyker upp, och att de sen ger sig av, definierar inte vem jag är.
Bara de handlingssätt jag väljer avgör vem jag är. Den som iakttar skeendena, känslorna, tankarna, det är vad som är jag.
Men det hindrar inte att jag kan avgöra hur länge jag vill behålla en tanke eller vårda en känsla… Jag tror på att det är sant att man tex blir gladare av att le. Mindre deprimerad av att få hjälpa nån annan. Att man kan välja sina känslor och tankar i viss mån… Bara man vet att man inte har skuld i att de dök upp. Som nån skrev:
Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, men du kan hindra att de bygger bo i ditt hår.
Jag har en spirande tanke om ett blogginlägg om just det där med tankar och känslor, psykoser och theory of mind. Om en lär sig att allt en säger är fel och lögn och att en inte kan lita på sina känslor – är det inte så konstigt då om en tror en är psykotisk när ens känslor/tankar/upplevelser går tvärtemot det de andra säger är sant? Som det där enkla “du är trött”. Om jag inte känner mig trött, är jag psykotisk då?
Har som princip att aldrig ge ut mitt efternamn på internet och därför vågade jag inte skriva på listan. Jag kanske är en fegis, men en fegis som gillar dig åtminstonde.
“Men tack allihopa, för att ni inte hatar mig lika mycket som jag hatar er.”
Så länge jag inte blir ignorerad så är jag nöjd!
Jag är lite med Ister, hata allt du vill, så länge du inte blockar mig.
Jag vet att “känna” någon är en konstig och flyktig känsla när vi pratar om någon man bara läser om i en blogg, men det känns som att jag vet mer om dig än majoriteten av de i min vänkrets, och det säger en hel del. Sen att du inte vet så mycket om mig gör mig inget alls.
Framförallt lär jag mig mycket av dig, nästan varje dag. Så tack till dig, och klart jag skrev på.
Littleme: Det är inte fegt. Det var ett par personer som skrev under “anonymt”, dvs. det var bara jag som kunde se deras namn. Det tycker jag är helt i sin ordning. Att vara skeptisk är bra
Ister: Jag skulle aldrig ignorera dig!
Kissowa: Jag tror att man kan lära känna en person genom en blogg ganska bra. Fast kanske inte fullt ut. Inte sedan jag slutade dela med mig av mina gynbesök och sånt. Fast jag har funderat på att ta ett tjusigt macrofoto av min äckliga stortå för ett “jag behöver fotvård”-inlägg
Jeg er äcklig og utfordrer deg til et fotvård innlegg.
Hm… jag får fundera på saken
Jag vet inte om jag tror på att du hatar oss, men jag påstår det inte, för det vore arrogant av mig. Du kanske hatar, fast å andra sidan vet jag ju inte vad du lägger i det ordet. Sen spelar det egentligen ingen roll, för den känslan är ju helt och hållet din och har ingenting med oss att göra. I alla fall inte med mig. Jag gillar inte att hata, så jag försöker undvika det i mesta möjliga mån. Det går åt så mycket energi som jag behöver till roligare grejer.
Hoppas i alla fall att din lista ska göra något för dig och att skatteverket låter dig få heta vad du vill.
tackar
Jag hoppas att folk förstår att jag är lite ironisk. Jag litar ibland kanske lite för mycket på att folk förstår sånt…