“Nämen har du en KANIIIN!”
Eh, nej, det är en jättestor råtta jag fångade i soptippen även känd som mitt hem. Det är samma tjat varje gång någon kommer hem till mig. “Någon” som i kvinnor i vård- och omsorgsyrken av varierande beteckning. De böjer sig över buren och sticker in fingrarna och börjar berätta hur mycket de tycker om kaniner för att de är såååå söta och harmoniska. Yeah, right.
Gevvis och jag tittar menande på varandra. “Få bort monstret innan jag bits” väser hon, och jag vet att hon menar allvar. Bara för att hon inte kan bita av ett finger betyder inte att hon inte försöker om någon hotar hennes värdighet. Jag berättar att Gevvis har svår ADHD och att anledningen till varför hon ens klarar av att sitta stilla nuförtiden är hennes ålder.
Samma reaktion varje gång. Personerna reser sig upp och börjar prata om hur litet köket är, eller vädret eller fotbollen eller vadsomhelst annat än att ta itu med deras egna fördomar.
Fördomar om ADHD, men lika mycket om kaniner. Om kön, eftersom deras syn på kaniner är som “flickleksaker”, som någon sa. Om ickemänniskor och hur vi förväntar oss att alla individer av en och samma art ska vara precis likadana. För precis som alla kaniner är passiva prinsessor är alla människor neurotyper.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kanin, djur, djurrätt, speciesism, ADHD, NPF, kön, genus, fördomar, sexism
Får jag vara nästan OT? Jag tar mig friheten…
En gång i tiden hade jag två marsvin. En gång kom en person hem till mig, en som var min mammas kompis. Hen gick in i mitt rum (där jag inte satt då jag satt vid datorn) och utbrast “Åh! Har du en hamster?”. Jag blev förskräckt och undrade vad som hade hänt med det andra marsvinet (hade tydligen bara en hamster).
Båda var kvar. Personen kunde kanske inte räkna…
Så betedde sig folk när jag hade fler djur. Det roliga var att tex. min mamma var kaninnormativ. Jag hade ju haft flera kaniner, och så plötsligt hade jag bara en kanin och tre marsvin. Varpå mamma alltid frågade “hur mår kaninerna?”
Gevvis er min favorit Gevvis.
Känner du många Gevvis?
Nej..
Knäppis…
näje!
*skakar på huvet*
Intressant. Själv har jag fått många bekymrade blickar när jag sagt att mina djur är det enda jag lever för. Det är *inte normalt* att vara så fäst vid dem, typ