Första dagen på mycket länge

Idag var första dagen på mycket länge. Jag såg hur skärmen ovanför kassan på ICA gjorde reklam för en tv-tidning, och jag tänkte inget särskilt när jag såg den. Först efter flera minuter insåg jag det ovanliga i situationen.

Mitt ex hade många rutiner och ritualer som måste följas till punkt och pricka. Det var ordning och reda som gällde. Som en av alla konsekvenser av detta var tv-tidningen helig. Mycket möda lades ner på att få tag på en tv-tidning, på att hitta den bästa, och sedan på att läsa den grundligt upprepade gånger från pärm till pärm, och kryssa för de program han hade tänkt att se. Han hade alltid planerat sina tv-kvällar perfekt. Och så hade jag mage att störa honom med att ha en vilja jag med.

Berättelser som den här har jag trakasserat mina vänner med i ett och ett halvt års tid. En väldigt stor del av mitt liv har handlat om att skilja ut saker som var typiskt honom, och göra tvärtom i ren protest. Jag var beroende av honom, trots att jag inte hört av honom sedan september. Tio år tillsammans sätter sina spår, men jag bestämde mig för att han inte skulle få tio år till.

Och så, idag, inser jag att han inte längre styr mitt liv. Jag är inte rädd längre, för han har lämnat mitt medvetna. Det var så enkelt.

Mer om rädsla: SvD och DN skriver om att unga tjejer i Stockholm är så oerhört rädda för våld utanför hemmet att deras livsrum begränsas. Frågan är hur befogad rädslan är? Läs även andra bloggares åsikter om våldtäkt, PTSD, kärlek, relationer, självständighet, överlevnad