En vän förklarade att hon bar på sin ofödda tvillingbror. Det var han som fått mest inflytande över hennes kroppsliga utveckling, men det hindrade henne inte från att vara kvinna fullt ut. Ungefär så uttryckte hon det, eller det var så jag uppfattade det i alla fall.
Det är så jag också känner det ibland. När byråkrater och försäljare ringer och frågar efter “Malin” vill jag säga att hon inte är här. Hon finns inte längre. Hon var bara ett hologram i era hjärnor och papper.
- Är det “Malin”? säger kassörskan högt, så alla i kiosken hör. Varje gång. Och jag förbannar SJ Prio varje gång. För att få räkna deras poäng måste du använda ditt juridiska namn, som skrivs ut på biljetterna. Jag förbannar att det inte finns några automater i stan, så att jag måste hämta ut mina biljetter i kiosken. Jag förbannar mig själv för att jag inte vågar be henne att sänka rösten, och lika mycket för att jag tar åt mig.
För inte menar hon något illa. Hon kan ju inte veta att “Malin” inte existerar. Att det hon tror sig se bara är ett spel. “Malin” är död, men det fortsätter komma brev och telefonsamtal till hennes dödsbo. Personligen anser jag det vara ganska morbit. Men sörjer gör jag då inte.
Läs även andra bloggares åsikter om namn, identitet, transsexualism, SJ
Det låter vansinnigt irriterande.
Jodå, det är det.