Jag ska inte påstå att jag har någon aning om hur det är. Det vore att ljuga. Men när jag ser Alive Day Memories (På svenska Dagen de överlevde) – där James Gandolfini träffar unga irakveteraner – är det inte någon av killarna utan ben eller tjejen med en arm som berör mig mest.
Det är killen som inte saknar någon kroppsdel, men som berättar om sitt helvete inombords; om minnena av de övergrepp han själv begått mot civila som plågar honom varje natt. Och om hur de inte ens tillåts existera. Hur hans överordnade säger att det inte existerar någon posttraumatisk stress, utan bara veklingar.
“Få sanden ur fittan och ta dig samman”, som han sammanfattar det. För även om två av de tio intervjuade är kvinnor är det uppenbart en männens värld. Att ta det som en man är att bita ihop. På så sätt är han ytterst omanlig som vågar prata om det. Och det i sin tur ger hopp. Kanske inte för honom, men för manligheten.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Irak, krig, manlighet, PTSD, psykisk sjukdom, funktionshinder, genus, könsroller, Alive Day Memories
0 Svar till “Få sanden ur fittan och ta dig samman”