400 miljoner kronor i onödan, bara i Stockholm. Det är vad onödigt dyra mediciner kostar samhället, skriver SvD. Då har de ändå inte räknat med alla mediciner som slängs. De har inte heller reflekterat över varför prisskillnaden är så stor. Nåja.
Jag är inte läkare, men min pappa är det. När jag var yngre hade vi inte en enda bläckpenna i huset som det inte stod Turbuhaler eller Bricanyl eller Pulmicort på. Det kom en del t-shirtar också. Längst in i min garderob ligger fortfarande en tröja med ett par småbarn som pussas. “Inget fel på smaken” är sloganen för någon smaksatt sörja för barn.
Idag är sånt hopplöst ute. Pennor, tröjor, klistermärken och nyckelringar är såå 90-tal. Det är dyrare “presenter” de lockar med. Något år frågade pappa om han skulle få en viss omtalad och väldigt haussad bok i julklapp, eller om han skulle vara tvungen att ta emot en av alla dessa säljare för att få den gratis.
På skämt, naturligtvis. Min pappa har extrem integritet. Han tillhör de som blev läkare för att göra skillnad. Han låter sig aldrig köpas av alla dessa “erbjudanden” läkemedelsföretagen kommer med.
Men efter att ha sett all den adresserade reklamen som väller över honom är det svårt att låta bli att undra hur många som egentligen har samma motståndskraft. Och på något sätt är det just därför intressant att privata läkare är mer benägna att skriva ut dyrare mediciner än landstingsanställda. Att lita blint på doktorn kan stå dig dyrt, helt klart.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om läkare, vård, medicin, politik, samhälle, ekonomi, reklam, mutor
Varje gång jag hälsar på min morfar (som också är läkare) får jag minst tio nya medecinpennor, som jag kallar dem. Ugh.
Man har nu så dåligt med pengar, att man börjat peta i medicin utskrivningar. Varför då inte börja med Simvastatin.
Visserligen har man 25% utslag av allergiska besvär i U.S.A. vilket är ett smygande och livshotande tillstånd, men å andra sidan något som Lanstingsläkare förnekar kännedom om. Tittar man då på statistik för överlevnad av hjärtproblem för män över 50 år, så ligger inte Sverige såååå lysande till. Sämst i Europa, ungefär. Så! Vad ska vi låssas diskutera, nu, medans resten av välfärden faller ihop?
Fast vi har ju råd, eller hur. Rädda världen, t.ex. men inte med medicin kanske…
Mikey: Ja, de dräller ju överallt!
Leif: Nu hänger jag inte riktigt med?
Jag känner en, EN läkare, som aldrig har deltagit i läkemedelsluncher-middagar mm. Han har all min respekt!
Och jag känner många läkare.
Mycket imponerande, måste jag säga. Jag tror det är oerhört svårt att hålla sig “ren”. Liksom, varenda konferens eller liknande är ju sponsrat.
Även jag känner många läkare och det är golfresor och bra förmåner när man skriver ut “rätt läkemedel”
Det kallas så snyggt för konferenser de resor som bär till andra storstäder och länder. Men efter att ha arbetat nära ihop så vet man vad det egentligen är.
Sedan detta med pennor, jag är “pennoman” jag samlar på pennor . Så det tycker jag är helt okay
Tyvärr så finns beteendet med mutor inom många yrken så därför anser jag att läkarna inte är varken bättre eller sämre än många andra.
Läkemedelsproblemet anser jag man kan komma åt genom att få samköra register. Patienterna går ofta till flera olika läkare och får därmed olika mediciner men de upplyser inte behandlande läkare om detta. Det är även upp till Apoteken att ge läkemedelsinfo och erbjuda billigaste preparatet. Om varje person gjorde som lagen och rekommendationerna säger, så skulle det räcka långt för att få bukt med problemen.
Ha det gott
Pennor är relativt oskyldiga i sammanhanget, men det blir ändå en viss hjärntvätt. Jag skulle förmodligen kunna rabbla alla sorters astmamediciner i sömnen enbart utifrån reklamen. Fast de som jag inte sett hundra gånger om dagen skulle jag naturligtvis missa…
Det är krångligt att vara patient tycker jag, det är svårt att veta vad doktorn vet och inte vet. Jag menar, vissa kliniker har samkörda journaler och andra inte, vissa skriver i remissen vilka mediciner en tar, andra inte…
Självklart skriver privatläkare gärna ut dyra mediciner – eftersom det är landstinget som står för notan. De landstingsanställda läkarna, däremot, drabbas ju självklart av alla sparbeting, så till den milda grad att patienter som MÅSTE ha ett visst patentpreparat inte får det (och ibland vägrar apotekets personal ge ut ett dyrare läkemedel, även om det väldigt tydligt står på receptet att det inte får bytas till en kopia).
Ister: Det går inte att som läkare vara fristående från alla företagssponsrade grejer. Det att man inte går på vad som i branschen kallas “mutmiddagar” är faktiskt inte särskilt impande, eftersom det är en rätt liten del i den massiva reklamfloden som läkare utsätts för dagligen.
Jag skulle vilja se det som att det KAN ha att göra med att en del kanske vänder sig till privata läkare för att den offentliga vården inte hjälpt, och att de är “svårare” patienter. Fast jag tror inte att det förklarar så mycket utan möjligen en liten, liten del.
Jag har inte så mycket att tillägga, men skulle någon gång vilja skriva en artikel om Efexor.
Gör det!
Tyvärr så samkörs inte privata läkare och landstingets läkarvård, inte heller primärvård och landstingsvård. Jag vet att det förhandlas och behandlas för att hitta ett system som ger rätt sekretess. Psykiatrin är heller inte samkopplat med de övriga.
Till psykiatrin som skriver ut antideppmed. vid behov och slutligen till primärvården.
för då blir de nog sura!
Att ta för vana att i remissen skriva upp de piller som pat. står på vore ju ett stort steg i rätt riktning.
Går själv till privat neurolog, där jag får mediciner. Till privat ortoped, där jag fått cotisoninjektioner i ryggen (primärvården ville inte ge det)
Jag har tagit till vana att alltid be dem skicka en kopia till primårdsläkaren just för att allt ska finnas samlat.
Utom cortisonet
Det låter som en bra vana. Jag antar att det är väldigt rörigt att få saker att fungera när det fortfarande inte ens är helt datoriserat överallt…