Att stå på ett lastbilsflak och bröla måste vara något av det mest exklusivt neurotypiska som går att ägna sig åt. Och något av det mest störande och oförståeliga med, för den delen. För att rädda mig själv undan alla stressande ljud och synintryck flyr jag in på falafelstället och gömmer mig längst in i ett hörn. Därifrån har jag perfekt utsikt över torget. Att äta utan att göra något annat samtidigt går inte, så jag börjar leka Spot the aspie. I en universitetsstad som Uppsala är det inte svårt.
En blek och smal kille i svart tröja blir min första aspie. Nästa är en man i turkos skjorta och beslutsam blick. En tjej med ansikte som hugget i sten. Och så vidare. I myllret på torget pekar jag säkert ut var tjugonde person som aspieacting. Det är något i deras ansiktsmimik, deras hållning eller sätt att röra sig som får mig att gissa att just de skulle kunna ha den där rosa hjärnan. Om de egentligen har det är irrelevant; det är bara en lek.
Jag träffar doktorn i tretton minuter och vi pratar mer om om spikmattor än om något annat. För tio timmar bland neurotyper är detta målet. På sjukresebussen hem läser jag om genus och funktionshinder när jag ser den gamla mannen snett framför mig kliva av i Gävle. Jag tänkte aldrig på att han verkade lite långsam och darrhänt. När han kliver av ser jag att hans byxor bara är uppdragna på framsidan. Han har suttit hela resan med bar rumpa mot bussätet. Och lämnar en odör efter sig.
Vad han hade för orsaker får jag aldrig veta. Ingen annan verkar märka något. Jag vet inte om jag borde sagt något. Vad? Till vem? Jag sjunker in i min bok igen och låtsas som om jag läser.
Istället grubblar jag över de spår vi visar på ytan som kan leda vägen in i själen. Kanske det går ibland att se på en människa hur annorlunda hen är på insidan. Kanske det faktiskt går, men bara om hen själv vet om det och försöker dölja det. Det är överansträngningarna som syns för ett tränat öga, tänker jag. Mindre ofta misslyckandena.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Asperger, NPF, funktionshinder, Uppsala, transsexualism, läkare
Jag är oerhört tacksam för att man inte brölade från lastbilsflak på min tid. Mycket märklig ny-sed.
Jag undrar när det började? Kan det ha varit på 90-talet då? För så himla gammal är du inte väl?
Min mamma tillhörde sista årskullen att ta sutdenten på riktigt. På den tiden var det helt andra saker som gällde. Är rätt glad att alla blir firade nu. Måste ha varit vidrigt att vara den som smyger ut bakvägen för att en inte klarade godkänt…
Tenk deg hvordan vi har det i Norge med studenter löpende rundt fra slutten av februar :O
Oh shit… Varför då?
Jag såg en med bar rumpa idag. Jag tänkte på det här blogginlägget då.
Den här personen satt inte ned, men hade byxorna “ändå” så att de bara täckte fram.
Hm… Intressant. Är det någon slags trend?