“Det är såna som du och Johan Ehrenberg* som driver transsexuella till självmord!”
En klassiker ur min inbox. Jag antar att jag borde känna mig hedrad på något sätt över att ha så stor makt över andra människors liv, bara för att jag anser att idén med att inte låta vuxna människor välja sina egna namn är odemokratisk.
Jag hade tänkt att berätta om mänsklig bitterhet. Om personer som hänger upp sig på att skrämma andra. Till tystnad, till stealth, till garderobshoppande. Att vara öppen är förenat med livsfara. Alla människor som får veta kommer att vända dig ryggen eller åtminstone behandla dig annorlunda. Du förlorar din familj, dina vänner och ditt jobb. Potentiella partners flyr – i bästa fall – i panik. Yada yada.
Jag vet hur det är att mötas av sånt när en tar de första stapplande knapptryckningarna på vad som då var yahoo eller altavista med naiva sökord som “könsbyte” och “transsexualitet”. Många av de sidorna jag hittade då finns inte kvar. Diskussionen om hur en bäst fejkar menstruation inför en pojkvän är borta. Inte heller den texten som förklarade att Pride är bögarnas komplott mot de transsexuella går att hitta. Tackolov.
Men det var då jag lärde mig bitterheten. Att vara transsexuell ska vara en plåga. Du måste lida, och du måste kunna bevisa att du lider. Att lida är ett skydd mot omvärlden och en nyckel till vården. Det är också ett sätt att täppa till truten på meningsmotståndare. För den som är sjukast, den som lider mest, har vunnit. Trasat sönder sitt liv, men gjort det på det mest genuint transsexuella sättet som går.
Så, nej, när människor skriver sånt som “Om du hade varit TS hade du också fattat varför transor är äckliga” känner jag mig mer och mer säker på att jag inte är transsexuell. Jag är bara en kille som råkar ha ganska överhängande problem med min kropp. Om bitterhet är ett diagnoskriterium kanske jag fyller det, men paranoian har jag svårare för.
*) Ryktet säger att Ehrenbergs outande av transsexuella i Könsbytet fick två personers familjer att förskjuta dem, och en av dem ska ha tagit livet av sig senare. Om det är sant har jag ingen aning om.
Aftonbladet skriver om att snippfödda inte får heta Elvis. Läs även andra bloggares intressant åsikter om transsexualism, bitterhet, psykologi, transfobi, homofobi, Pride, självömkan, HBT, komma ut, internet, Johan Ehrenberg
Har jag fattat rätt kan det överdrivna lidandet tvärtom förlänga utredningstiden…
Ja, det är en balansgång. De vill inte ge hormoner till någon som är för instabil ju. Det kan vara farligt. Plus att en måste, som det heter på journalspråk, “ge god kontakt”, dvs att om en mår jättedåligt är en kanske inte kapabel att fatta bra beslut.
“Att vara transsexuell ska vara en plåga. Du måste lida, och du måste kunna bevisa att du lider.”
Ja, och även vården ska vara en plåga! Hela tiden! Min livsberättelse har aldrig passat in i det där (även om jag såklart inte tar ifrån någon de upplevelser hen har haft!) och det är så dumt att man ska behöva ha skuldkänslor över att man inte lider tillräckligt, t ex. Eller känna sig o-genuin för att man inte gråtit sig till sömns över det sen man var två.
Ja. En tycker att de borde se att det kan vara något positivt att kunna hantera det någorlunda. Liksom, de vet att det är svårt att bedöma tex. skillnaden mellan olika grader av depression, så varför inte tycka att det är jättebra att vissa faktiskt HAR bra förutsättningar för att klara sig?
Håller med, det är så larvigt när det bland tsfolk blir som en tävling i misär och plåga, och att allt SKA vara dåligt och allt vården och världen gör ska tolkas maximalt negativt och som ett illasinnat angrepp.
För att inte tala om tävlingen “jag är mest genuin för jag kände att jag var ts 14 år innan min tillblivelse, jag slet ut mina felaktiga kromosomer med naglarna i fosterlivet och jag har alltid hyst abnorma aggressioner mot ALLT som har med mitt felaktiga kön att göra”. Amen låt mig dö liksom.
Ja, jag undrar vart det kommer ifrån? Vad är det för subkultur? För det känns mer som en kultur än som en sjukdom.
Från tron att det lönar sig inför utredaren att plåga sig själv?
Fast om det ffa vore inför utredaren skulle det väl inte behöva markeras så tydligt i andra sammanhang? Eller är det bara så att det spiller över och tar över ens liv?
Ja, det kan väl vara ett sånt där tvångsbeteende som man tillgriper för att klara av en hemsk situation, men som sen muterar och tar över livet.
Det känns som att den kulturen är nån sorts horribel mix av machobetonat snoppmätande-och-berätta-koolaste-och-värsta-historierna-beteende, högstadiemobbarbeteende, paranoid-rättshaverist-beteende samt surkärringgnällande.
Seriöst. Kan det bli en värre kombination av olika köns- och åldersstereotypa beteenden?
Jo, det förstås. Det är väl såndär institutionalisering eller vad det heter (fuck, jag vill plugga psykologi på riktigt). Ganska skrämmande. Men jag ser det också som en motvikt mot människors fördomar om att det handlar om ett val en gör osv., att det liksom hakar upp sig och inte kommer längre.
Pingback: “.. och vara lite udda, på ett likadant sätt” « trollhare
Pingback: Tillbaka till högstadiet: Bitterhet som strategi del III « trollhare
Pingback: Legitimerad transsexuell - med rätt att rubba världen « trollhare
Apropå Ehrenbergs reportage och eventuella outning av transsexuella: han nämner ju inga namn, bara förnamn som rimligen är fejkade. Visst kan folk känna sig utelämnade över hur han beskriver dem, men att andra som inte känner till deras bakgrund skulle känna igen dem från “Könsbytet” förefaller långsökt. Jag har uppfattat det som att det är annat som gör att folk stör sig på boken/reportaget samt på Ehrenbergs övriga skriverier kring det. Han tycker att i ett tillräckligt tolerant samhälle borde ingen behöva “stympa kroppen”, osv.
Jag har inte fått tag på hela boken, så jag har inte läst den. Men jag förstår den kritiken. Det jag har läst är… tja, väldigt spretigt.
Pingback: ”Patientföreningen” Benjamin vårdar sin transfobi « trollhare
Pingback: Skuld, skam och förgyllda utedass: Mitt (förhoppningsvis) sista inlägg om transfobi bland (f.d.) transsexuella « trollhare