“Dom tror dom kan hålla oss nere,
och lura en med sina spel.
Men den da’n vi har samlat vår styrka
ska vi visa dom att dom har fel.”
Jag slutade tro på slumpen för länge sedan. När bussen rullar in i centrala Uppsala och börjar leta sig fram mot sjukhuset råkar det vara till tonerna av Mikael Wiehes Huddinge, Huddinge. Låten som blivit mitt anthem under det där sista året i Dalarna. Huddinge och Karolinska* som en ouppnåelig dröm. Jag har åkt förbi sjukhuset med pendeltåget ut mot Södertälje och känt en klump i magen över att kanske aldrig komma dit. Nu sitter jag på en buss i en annan stad, men har aldrig varit närmare.
Det är stekhett när jag kliver av. Under de timmar jag rör mig i staden innan det är dags att träffa psykologen hinner min hjärna smälta, och inte ens falafel får den att vakna. Jag får svamla om min barndom, berätta samma historia jag redan kört hundra gånger, och får det ändå att låta som att jag inte har någon som helst koll, i mina självkritiska öron.
Sedan kommer Rorschachtesterna. Bläckplumparna, alltså. Vad jag hört är det väldigt ovanligt att använda det nuförtiden, utom när det gäller transsexuella patienter. Vi är väl kanske lite efterblivna, eller så är vården det åt oss. Jag berättar om chihuahuor, dansande tomtar, en grön kanin med dreadlocks, två kvinnor med kuk och två rosa bävrar. Det går lätt tills jag kommer till den sista bilden. Den föreställer absolut ingenting. Tills jag ser dem: Äggledarna. Jag berättar om alla dessa teckningar jag gjort föreställande korsfästa livmödrar. Han antecknar flitigt.
Jag får ett sista test; ett sådant där självskattningsformulär som jag redan gjort ett halvdussin gånger de senaste sex åren. Har jag ofta huvudvärk på kvällen? Bråkade min familj mer än andra? Tror jag att folk skrattar åt mig? Har jag lätt för att fatta beslut? Första gången jag gjorde det förstod jag inte hälften av frågorna, men kryssade för kryssandets skull. Nu tvekar jag igen vid vissa, men har inget annat val än att försöka gissa vad som menas.
Sedan går jag ut i eftermiddagssolen och nojorna slår mig i samma sekund dörren smäller igen. Jag vet att jag pekade med lillfingret på de rosa bävrarna. Är det ett feminint kroppsspråk? Blir jag underkänd nu? Minou ringer och jag nojar. Hon lugnar mig: Det är varken manligt eller kvinnligt beteende. Det är bara konstigt. Som vanligt, med andra ord.
*) Det är på Karolinska respektive i Linköping som de gör mastektomier och SRS. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, utredning, psykologi, Rorschach, tester, psykvård, Uppsala
Rorschachtest! Herregås. Där fick mitt redan ganska svaga förtroende en kraftig knäck. Kan de inte bara dra lott istället?
Hum… Jag har inte fattat vad testet går ut på, mer än att det verkar vara något slags psykoanalytiskt, så jag förstår inte hur det är tänkt att fungera.
Jeg kommer til å nekte å ta den, eller ihvertfall si “uhm.. en flekk på papper” til alle.
Da kanskje de gir opp.
haha, du riskerar nog att få ännu svårare diagnoser då. Bristande fantasi är jätteautistiskt
Hva er galt med de der blekkflekkene? Jeg skulle mye heller drevet fri assosiasjon enn å oppgi hva jeg lekte med når jeg var liten og andre kjedelige ting som ikke sier noe om hvem jeg er just nu.
Hm… Någon sa att de testar ens försvarsmekanismer, att det är det det går ut på. Typ att det normala är att se sexuella saker i allt, men att ju starkare vi förtränger det desto längre tid kommer vi att behöva innan vi ser något som vi vågar identifiera…
Okej, jag kanske var lite väl kritisk (tenderar att vara det mot allt som har med psykologi att göra, har jag märkt…) Bläckplumpstittandet må ha börjat som ett sätt för den testande att läsa in sina egna fördomar i allt den testade säger, men efter lite PubMed-letande verkar finnas ett gäng systematiska “scores” för olika saker, där några nog fungerar.