“Jag sitter med Immanuel här, och hon undrar om ni har fattat något beslut än?”
Jag skalar av den sega plasten från ståltråden med ilskna fingrar medan jag läser på hennes läppar. Inte för att jag är arg på att folk aldrig använder rätt pronomen. Det är snarare riktat mot mig själv.
För att jag tillåter det här. För att jag ler och säger “det är lugnt” när folk för en endaste gångs skull ber om ursäkt, fast jag egentligen vill bita dem alla tusen gånger de inte gör det. För att jag inte har släppt tvångstanken om att be snällt.
Jag vill inte vilja bli accepterad, men jag antar att jag inte kommit längre än så.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om pronomen, transsexualism, identitet, cisnormativitet, språk, kön, acceptans, fördomar
4 kommentarer
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Immanuel var da et konstigt tjejnamn
Jag tycker inte att det ska finnas könade namn, men jo, det är det ju. Queerpoäng till alla som säger fel, eller?
JA! Det skal jeg begynne å si, noe om at det vitner om en veldig åpenhet rundt kjønsidentitetsfrågor att säga hon om en som heter Tarald. *ond latter* Att göra det till ett poäng, att misuppfatta med vilja; jag glär meg!
haha, åh, det måste jag med göra!