Det var mitt i scenen där den småslemmiga snobbiga prästen friar till Elizabeth, som jag slog på tvn för att äta en sen middag. Och jag fastnade omedelbart. Stolthet och fördom är en underbar roman, Jane Austen en fantastisk författare, och även om jag föredrar BBCs filmatisering är Keira Knightley perfekt som Elizabeth Bennet. Jag bara sitter och ler mig igenom hela filmen utan att slita blicken från skärmen.
I samma sekund som Elizabeth äntligen fått sin Mr Darcy och eftertexterna rullar kommer jag på mig själv med att skämmas. Det känns som om jag väckt ett monster av kvinnlighet som bara väntar på att få sätta tänderna i mig. Som att jag fallit in i något slags destruktivt beteende, jämbördigt med att skära sig eller knarka socker.
Någon förklarade för mig en gång att det mest essentiellt kvinnliga som existerade var att älska Jane Austen. Därav min noja. Som om det alls spelade någon roll vad idioter sa, eller hur jag uppfattades. Som om mitt liv var lika underkastat andra människors nycker som fattiga borgarflickors på 1800-talet. Som om jag kunde byta kön med en hög med böcker.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Jane Austen, Keira Knightley, film, böcker, kvinnlighet, genus, könsroller, Stolthet och fördom
Konstigt, jag har istället fått berättat för mig att Jane Austen är “typiskt bögigt”.
Fast, ja, det borde ju fortfarande inte spela någon roll.
Oj! Det har jag ALDRIG fått höra. Den mest genomkvinnliga miljön jag någonsin varit på var Jane Austen-museet i Bath. Det liksom dröp av östrogen från väggarna. Pappa och jag var de enda männen där. Fast att jag var kille visste de ju inte, men ändå…
Jag för min del, som betraktar mig som kvinna (utan att egentligen ha funderat så mycket över vad det innebär att vara en sådan egentligen, förutom den där östrogengrejen dårå…) tycker att det där är dravel och fattar inte hur det kan fånga någons uppmärksamhet i mer än trettio sekunder ens…
Så helt övertygad är jag inte om det essentiellt kvinnliga, eller så är jag helt enkelt inte en sådan sorts kvinna…
Om jag var kvinna skulle jag spy minst lika mycket på föreställningar om kvinnligt och manligt som jag gör nu. För det finns förmodligen inte en enda som lever upp till “kraven” på precis varenda punkt. Det ligger liksom i spelets regler att kraven ska vara så paradoxala att INGEN ska kunna vara perfekt, ändå måste alla sträva mot det…
Så att inte gilla Jane Austen ÄR normalt. Själv älskar jag henne däremot. Och känner mig faktiskt väldigt manlig i det
Jag är man och tycker Jane Austen är underbart underhållande i lagom stora doser. Vet inte om det beror på att jag gör en annan läsning än andra men för mig är behållningen en vass dialog, milt överseende satir och ironier. Det där “romantiska dravlet” ser jag inte riktigt annat än i att det är lyckliga slut men dem är vi ju indoktrinerade att se som naturliga i alla sorters berättelser.
Jag har heller aldrig tolkat Jane Austen som att hon skriver om kärlek i första hand. För mig är hon i allra högsta grad politisk. Det är det jag gillar med henne, och hennes humor då såklart. Sedan var det någon som sa att det finns “manliga” och “kvinnliga” sätt att läsa på, men jag minns inte riktigt vad det handlade om. Det var på andra sidan utbrändheten, så det är inte mycket kvar av det i min hjärna…