De ser att min kropp är fel. Det står det ju på den, sedan säkert ett halvt decennium. Då och då har det fyllts i igen och blivit en permanent text. Jag tänker inte längre på det.
Utom då jag går ut naken i duschrummet och två tjejer i tolvårsåldern ställer sig och stirrar. Någonting någon decimeter nedanför min haka fångar deras blickar. Då först blir jag obekväm med dem. Ärren alltså. Själva knölarna har jag dissocierat bort för länge sedan.
Jag tänker att det var i deras ålder den började. Den ständigt återkommande drömmen om att sakna kropp. Jag hade huvud, hals, axlar, armar och händer. Men inget mer. Allt nedanför armhålorna hade upphört att existera. Samtidigt som jag visste det, kunde jag inte titta. Om jag fick se att jag inte hade någon kropp skulle jag bli galen, det visste jag. Så jag svävade runt, och ingen verkade märka att jag saknade kropp. Visst var jag klumpig och långsam, visst var det något annorlunda med mig. Men inget syntes. Däremot undrade de varför jag aldrig använde benen när jag försökte simma.
Jag var över 20 när jag av en slump hittade min kropp igen. Det började på badhuset. Ett par månaders intensiv träning ledde till att jag plötsligt började göra bentag. Jag hade en kropp, och jag kunde röra den. Förvirringen var total och jag önskade att jag aldrig hade upptäckt det. Sju år senare slåss jag fortfarande mot dissociationerna. Jag har lärt mig att koordinera armar och ben, och flyter fram lika snabbt som de andra pensionärerna i bassängen. Korta stunder klarar jag av att hålla skräcken i schack tillräckligt för att träna.
I bassängen är jag som alla andra. Tills jag går upp och måste gå in genom dörren med varelsen med kjol på. Och visa min kropp för de jag förväntas ha något gemensamt med.
Läs även andra bloggares åsikter om simning, kropp, träning, motorik, transsexualism, dissociation, badhus, självskada
2 kommentarer
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Dina starka inlägg trollbinder mig.
Åååh… *blyg*