Precis som du

Du frågar om mig. Jag försöker svara, men orden fastnar på tvären halvvägs ut ur munnen. Du undrar hur jag fungerar, vad jag behöver, var mina gränser går. Men du då? Vill jag fråga. Hur känner du inför din kropp? Hur vill du att jag ser dig? Hur vill du att jag tar i dig?

Jag hinner aldrig fram innan tröttheten tar över. Frågorna hänger kvar i huvudet när en drag queen i silverklänning intar scenen i min hjärna, och de är fortfarande där när jag vaknar.

Jag vet inte hur det är att vara du. Jag vet inte hur det är att vara som du. Hur det är att känna sig hemma i sin kropp. Att inte vara på ständig flykt undan allt som påminner om någon slags fysisk verklighet. Jag vet inte hur det är att se sig själv i spegeln och veta spontant att det är jag. Jag vet inte hur det känns att inte leva i en ständig dissociation.

Det finns inga hemsidor, böcker, artiklar eller uppsatser som berättar om cissexuellas liv; som svarar på alla frågor jag har.

Är det vanligt att… Tror du… Vad tycker du om att…

Så jag måste fråga, eller aldrig få veta. Precis som du.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, cissexualism, HBT, kärlek, normer, relationer, ångest