Ingen kan ha undgått att det är Mors dag idag. Ett kommersiellt jippo eller en feministisk högtidsdag, beroende på hur en ser det. Själv vill jag gärna tro på det senare, även om jag vägrar köpa tråkiga presenter som min mamma inte vill ha. Nej, hon skulle aldrig uppskatta någon löjlig s.k. skönhetsprodukt vad de än försöker få mig att tro. Jag känner henne bättre än så.
Jag har varit ett psykfall i snart sex år. Från dag ett har jag fått höra att det måste vara något fel på min mamma som fått ett sådant barn som jag. Är hon inte väldigt känslokall? Nej, okej, men är hon kanske väldigt impulsiv och känslostormande oberäknelig? Är hon väldigt överdrivet feminin? Nähä, men nästan lesbiskt manhaftig då?
Det måste vara min mammas fel att jag är som jag är, det är hon som bär skulden. Säger de inte, men praktiskt taget utgår ifrån.
Det är inget fel på min mamma. Lämna henne ifred! vill jag skrika. Det är inte hennes fel att jag är som jag är. Det är inte för att hon är någon kylskåpsmamma som jag blev autistisk, och det är inte för att hon är för jämställd och frigjord som jag blev transsexuell. Hon är världens bästa mamma, och det finns inget hon kunde ha gjort annorlunda. Om det nu ens är något fel på mig, vill säga.
Jag ser en sexistisk konspiration mot alla mammor, och i förlängningen alla kvinnor, i de urfreudianska idéerna som fortfarande genomsyrar psykvården. Det är nästan så jag vill vara kvinna i ren protest, men jag antar att jag får nöja mig med att infiltrera patriarkatet för att störta det inifrån.
För mamma: Sånger om kvinnor med Vi är många. SvD har en fin artikel om en “medmamma”. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om mamma, Mors dag, jämställdhet, psykvård, feminism, Freud, autism, fördomar, sexism, transsexualism
1 Svar till “Jag vill vara kvinna i ren protest”