“Borren snurrar och tar sig sakta genom skallbenet i ett nio millimeter stort hål. Kirurgen använder en handborr. En elektrisk borr låter för obehagligt för patienten som är vaken under operationen.”
Trots att det mest låter som en lobotomioperation blir jag genast intresserad av behandlingen. Jag har hört uttrycket förut, men inte förstått vad det innebär: Djup hjärnstimulering. Att operera in en liten pacemakerlikande manick i hjärnan som skickar signaler som kan bota symptomen på tvång, tics och depression. En önskedröm, men ändå inte.
Tanken på att någon skulle pilla i min hjärna gör mig illamående, men det är inte det som gör mig fundersam. På senaste tiden har det blivit så inne att göra hjärnan biologisk. Att förklara symptom med kemiska obalanser och tjockleken på hjärnbalken och hittan och dittan. Det blir alldeles för lätt till orubbliga sanningar. Som om biologi var omöjligt att förändra, och allt annat flytande.
Förut var det alltid mammans fel att något gick snett för deras barn, idag är det ofta genernas. Jag sitter och ticsgungar fram och tillbaka och grubblar på om det egentligen är så mycket bättre.
Mer om operationen i DN. Läs även andra intressanta bloggar om Tourettes, tics, depression, tvångstankar, djup hjärnstimulering, psykvård, operation, psykologi, hjärnan, biologi
Jag tror att jag såg en dokomentär om en tjej med Tourettes som gick igenom en sådan här operetion. Hon blev av sina ryck, och hade provat allt annat.
Jag är lite för ovan i tanken än, och tror att jag delar det med många. Det här är, som jag tänker mig, ingen metod som kommer blir Cipramilutbredd direkt.
Obehaglig liknelse med lobotomi!
Dvs, i fallet depression – när ECTn inte hade någon effekt…
Men du kan väl tänka dig vad jag tycker – jag som vill skylla allt på hjärna och genetik.
Sjävklart fungerar det här ypperligt då man med borren ger sig på alldeles rätt organ for a change.
Vi ska dock inte sätta det här i medvetande hos gemen* som något som kan komma ifråga via öppenpsykiatrin.
Nej, det är jag väl medveten om. Det kommer aldrig att bli något som ses som en enkle utväg. Jag kan tänka mig att det alltid kommer att fungera som ett sista halmstrå. Och visst, fungerar det så är det ju jättebra. Men jag grubblar över vad det betyder för vår syn på psyket. Är trenden att inte längre skilja kropp och psyke åt på väg att göra att allt psykiskt biologiseras? Finns det samma plats att gå åt andra hållet?
Jag tillhör ju dem som gärna ser lite mer biologi. För närvande har jag en mycket instabil hållning i min syn på psyket som något nedärvt sedan generationer tillbaka. Men det kan också vara för att jag inte orkar ta ansvar just nu och tänker så för att överleva.
Det är svårt för oss som inte är “så sjuka” att relatera till denna problematik, tror jag. Sedan hur samhället betraktar det, well, samhället kommer alltid att ha en fucked up syn så what else is new under the sun.
Hur menar du? Är det en överlevnadsstrategi att förklara allt med biologi? Betyder det på något sätt att en slipper ansvar eller vadå?
Nej, ansvaret kommer du aldrig undan ifrån som individ. Däremot är det jobbigt att bli konfronterad med samma instabilitet man själv bär på och se neonskylten blinkande ovanför frukostbordet:
“JA JAG ÄR ER SON, & TACK!!!!!!!”
http://psykbrytet.blogg.se/2008/may/domanen-instabilnu-verkar-fortfarande-ledig.html
Ah… Ja, jag kan tänka mig det. Själv ser jag det som att jag ärvt väldigt mycket av min pappa, men om jag egentligen menar något biologiskt arv vete tusan. Det känns mer som att de råkade återanvända samma kakform när de tryckte ut min lilla pepparkakshjärna som pappa. Inte identiska, men liknande eftersom ursprunget är detsamma. Mina syskon fick däremot mammas kakform.
Kakform – Vilken härlig metafor.
Jag är väl en sån där dåligt jäst sockerkaka som säckar ihop mot mitten.
Kan också relatera till vad Psyk skriver och den där neonskylten blinkar på här med.
Ptja, hjärnan är väl biologisk? Inte så att allt i en människas beteende nödvändigtvis ska kunna härledas ned till en enskild cell, eller att biologisk behandling av hjärnan kan fixa allt – men den här typen av kirurgi fungerar ypperligt för många parkinsonpatienter, så jag tycker att det är bra att man utvidgar till fler relaterade patientkategorier.
Sen är ju detta en väldigt invasiv behandlingsmetod, så det blir ju knappast nån kioskvältare, utan kommer nog användas bara i de fall när mindre invasiva metoder inte fungerar (ungefär som när ECT används alltså).
WB: Jag är trasslig ojämn i tjocklek och därmed vidbränd och degig på samma gång…
Kotte: Jo, absolut. Men jag tror att även om det inte blir någon särskilt vanlig metod så tycker jag att det är ett tecken i tiden att vi håller på att göra allt till ren kemi och fysik. Lite som på 1600-talet. Jag säger inte att det är enbart negativt, bara att det är en tydlig förändring från en massa freudiansk skit som dominerat ett bra tag nu.