Jag kladdar orange över tavlan och halva mig när pappa ringer. Hans motorik är ännu sämre än min så han kan inte smsa, därför är han förlåten. Jag fortsätter måla med telefonen i ena handen och pladdrar halvhjärtat medan jag ser de gula och röda fälten flyta in i varandra under min pensel. Kanske är det därför han plötsligt börjar berätta. Saker om hans barndom som får mig att inse ännu mer hur lika vi är.
Samtalet glider in på gamla släktingar, och hans morbröder i synnerhet. De gamla ungkarlarna som bodde ihop. Jag säger att jag minns deras hus. Det bruna huset i Tingsryd med farstutrappen det gick att hoppa från är det enda minne jag har av Småland. Och katten då, såklart. Människorna är som alltid mer diffusa. Han låter förvånad över att jag minns. Men jo, det gör jag.
Varje gång jag hittar ett barndomsminne som inte är förknippat med ett berg av skuldkänslor, ångest och rädsla klamrar jag mig fast vid det. Hur vi sitter ute i trädgården och lägger gruskorn på bordet och pratar om atomer och universums oändlighet i väntan på jordgubbarna.
Just i det ögonblicket var jag inte rädd. Små, små glimtar av något slags liv i ett hav av mörker. Det är det som är livet som jag vill minnas det.
Läs även andra bloggares åsikter om minnen, barndom, Småland, pappa, måla, ångest, PTSD
2 kommentarer
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Ett mycket vackert ögonblick som jag ser framför mig även om jag blundar (som jag gör nu) och tänker att jag är någon annanstans
Tack för att du delar med dig.
tack för att du orkar läsa och bry dig <3