Den cerisa färgen stänker åt alla håll när jag klämmer den ur tuben. Så plockar jag upp den vita för att blanda ut den med, bara för att upptäcka att tuben är praktiskt taget tom. Kollar på klockan; det är strax efter stängningsdags. Jag som ville fortsätta med tavlan nu.
- Bravo, Malin*! Hör jag mig själv säga.
Jag har inte använt mitt tjejnamn annat än i absolut nödvändiga sammanhang på över ett år. Jag tycker verkligen inte om det, och ingen som känner mig använder det.
Ändå är det det som kommer fram när jag känner mig misslyckad. Det står för allt som är fel och fult i mig. Det är den där gamla personen som aldrig var jag. Allt det falska, det otäcka, det skamliga, det skuldtyngda och det desperata – fångat i ett enda namn. Det konstiga är väl egentligen att jag inte hatar det så mycket att jag är beredd att skära av tungan på den som säger det.
*) Nej, det är inte Malin jag inte heter, men ni fattar. Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, namn, identitet, komma ut, måla
Så jäkla bra blogg du har! Håller med dig i mycket. Gamla mentalsjukhus är verkligen fascinerande. Oftast så vackra och storslagna i underbara miljöer. Det är väldigt konstigt att man inte utnyttjar dessa. Idag är många psykavd. så enormt tråkiga i en så ostimulernade /störande miljö.
Ha det gott!
Åh, tackar
Och detsamma.
Hejsan.
För en tid sedan googlade jag på Trollhare. Jag minns inte vad syftet var, men troligen att se om du börjat blogga igen. En av resultaten avslöjade vad du hette i förnamn.
Det verkar som du vill hemlighålla ditt tidigare flicknamn, och därför ville jag bara upplysa dig om det finns, altenativt fanns, att tillgå på nätet.
Bara så att du vet.
Jo, jag vet det, Tyvärr…