Det som inte syns finns ju inte

I natt drömde jag om tjejer för första gången på länge. Jag drömde om att Charlotte Perrelli dödade transvestitryktena genom att komma ut som f.d. transsexuell på en presskonferens, och att sedan när hon uppträdde och sträckte ut armen blottades en hårig armhåla. Om hon vann eller inte var däremot irrelevant i sammanhanget. Alla älskade henne ändå för att hon var sååååå modig.

Jag antar att min dröm säger rätt mycket om mig. Och om de tankar jag hade igår när jag satt på helspänn och försökte komma på hur jag skulle känna inför Georgiens bidrag. En blind tjej sjunger om fred*. Så klyschigt. Om hon hade varit det minsta hypad hade jag mått illa. Inte av missunnsamhet; inte riktat mot henne alls, utan bara mot människors vilja att klappa folk på huvudet.

För bara någon dag sedan insåg jag hur komplicerad min relation till omgivningens syn på funktionshinder är, och om skillnaderna mellan det som syns och inte. För ett år sedan berättade en vän som varit ihop med en blind kille om hur hans stolthet stod i vägen. Han kunde själv, även när han uppenbarligen inte gjorde det. Det sårade hans manliga ego att be sin seende flickvän om hjälp. Först nu, ett år efter att hon berättade om det, har min hjärna smält intrycken och jag förstår att tolka omgivningens kroppsspråk när vi satt och pratade om det.

Med autistiskt gälla och starka röster satt vi där på tunnelbanan. Vi fyller alltid upp rummet så till den grad att det en gång var några tanter på andra sidan gången som plötsligt höll för öronen och skrek “Vi vill höra om homosexualitet!”. Vi hörs, och därför blir det hela vagnens angelägenhet vad vi säger. Och när människor skruvar lite extra på sig vet vi att det är dags att dra ner volymen och kanske inte vara fullt så detaljerade i våra diskussioner om blygdläppar eller vad det nu är.

Den här gången stirrade människor lite extra, med en min jag lärt mig läsa som förfärad. Inte kan två till synes friska och normala, om än ovanligt udda, människor sitta och prata illa om en stackars blind på det sättet. Att killen ifråga var en skitstövel till våldtäktsman med starka narcissistiska drag kunde de naturligtvis inte veta. Han var ju blind, det var det enda de visste. Som om det var relevant i sammanhanget annat än i berättelsen om hur han förklarade att han visst kunde cykla.

Det är först nu som jag förstått att min vän och jag uppfattades som de normala. Som de ickefunktionshindrade. Trots att vi satt och aspade hur tydligt som helst. För det som inte syns finns ju inte.

*) Låten var faktiskt mycket bättre än en skulle ha trott. Om än väldigt klyschig.

Inga medier verkar skriva om att det tydligen var rätt otippat att hon gick vidare. Det är mest patriotism som vanligt. DN, AB, SvD. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Diana Ghurtskaia, Charlotte Perrelli, Eurovision Song Contest, blind, funktionshinder, dröm, transsexualism, fördomar, Asperger, klyschor