Schlager är för mig framförallt att minnas. Jag kan aldrig sortera siffror, jag minns inte årtal, länder, titlar eller namn, men jag minns bilderna och ljuden och därmed alla tankar, känslor, smaker och dofter. Framförallt är det kvinnorna jag minns. Det är de som har roligast kläder.
Så när jag ser Andorras Gisela i sin omänskliga kopparplåtskorsett inser jag att jag förändrats. Det är inte längre kvinnorna jag tittar på. Det är inte längre de som sätter sig i minnet.
Jag har alltid älskat kvinnorna i Melodifestivalen just för att de så uppenbart inte är på riktigt. En samling live-size barbiedockor i kläder ingen människa skulle sätta på sig. Just därför har jag identifierat mig med dem, inser jag. Hur många olika sorters tjej jag försökt vara har jag aldrig lyckats, eftersom jag känt mig ungefär lika äkta som en drag queen. Det spelar ingen roll om jag har jeans eller kjol, snagg eller långt hår, hängpattar eller pushup. Det har aldrig någonsin varit jag. Lika äkta, lika mycket yta som en korsett i metall.
Under hela min uppväxt har jag ritat tjejer. Det har varit ett tic, en tvångshandling, ett specialintresse eller vad du vill kalla det. En genomsnittlig tv-kväll för tio år sedan fyllde jag varje kvadratcentimeter av fyra A4-ark med kvinnofigurer. Varje kväll. Det var mitt sätt att försöka lära mig, försöka hitta det där genuint kvinnliga för att imitera det så perfekt det överhuvudtaget var möjligt.
Efter att jag släppte masken har jag knappt ritat en enda tjej. Jag behöver det inte längre. Istället ritar jag androgyna killar. Och från och med ifjol är det bara killarna jag minns.
Aftonbladet skriver om första semifinalen och listar vinnarna, samt sätter betyg på scenkläderna. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Eurovision Song Contest, musik, kläder, kvinnor, män, ideal, skönhet, könsroller, mode, transsexualism
Veldig gjenkjennelig, bortset fra tegningene, for jeg har aldri tegnet noe særlig.
Leste forresten et sted at det visstnok er 100 år siden korsettet for alvor gikk av moten. Har tenkt å skrive en post på bloggen om det en dag, men det kan bli ei stund til nå.
Kan det inte vara att du har bytt uppfattning om vad du anser vara vackert och tilltalande rent estetiskt? Eller har det en djupare förklaring- att det kanske handlar om hur du ser dig själv i andra och hur detta har förändrats- och därigenom också uppfattar dig själv på ett nytt sätt inombords? Svårt.
För min del måste jag säga att jag att jag nästintill är obenägen att identifiera mig i andra. Jag observerar och håller käften eller gör inget om jag inte orkar med folk- hur de är eller ser ut- för det är deras val. Men som regel innebär detta också att det rör sig om extremt självupptagna människor. Det klarar jag inte av och längtar då efter ensamhet. Å andra sidan värderar jag och beundrar ett fåtal människor enormt mycket. Jag har inte så många IRL-exempel eller idoler och människor som jag på reguljär basis klarar av att ha i min närhet för tillfället, utan fascineras snarare av ett intellekt, en kreativitet och ett berörande och ärligt sätt att uttrycka sig på. Men mycket av detta har naturligtvis med att gör att jag själv vill vara en sådan person, och på ett sätt kan man väl säga att jag identifierar i dessa människor. Men samtidigt har jag konflikter med den verkliga världen som jag måste ta och tvinga mig själv till att krypa ut ur mig själv.
Jag har aldrig ritat av människor, men däremot alltid en kanin som alltid ser likadan ut. Och du vet ju vad jag har haft för problem, i alla fall ett av dem.
Nej, jag har aldrig tyckt att tjejer är vackra. Det har mer handlat om en tvångsmässighet tror jag. Och jag har också haft en tvångsmässighet i mitt kaninritande, det har jag. Ffa de senaste åtta åren, men det har mattats av på sistone.
Hmmm… – Det finns ett uttryck som säger att Wi överhuvudtaget ej kan “se” någonting med wåra fysiska sinnen utanför oss själva – som Wi ej själva är inuti = inom oss själva också.
Måhända kan det vara minnesvärt – nästa gång Wi stöter på en “typ” utanför oss själva – av den ena eller den andra sorten – som retar “gallfeber” på oss ?
Det kan ju mycket väl vara så att Wi blir mest “gallfebriga” av att se en spegelbild utanför oss själva – av oss själva, faktiskt…
Ha det…
/önskar “typ”-vännen Josef
”Intelligent Wi kommer att drömma i natt
Intelligenta drömmar som Wi aldrig någonsin drömt förut
Wi drömmer om att det Är Fred och Frid på Jorden
Därför att Allas Tanke-intellektuella och Fysiska Krig Är Slut !”
Jo, det stämmer ju ofta. Att människor ofta har svårast för de drag hos andra som påminner mest om de själva. Fast jag hänger inte riktigt med vad det har med det här att göra?
Hmmm… – Måhända kan Ditt eget uttryck ovan – “Istället ritar jag androgyna killar. Och från och med ifjol är det bara killarna jag minns.” – skingra dimmorna, kanske…. /Josef
Nej? Jag hänger fortfarande inte med?