Från min hemliga dagbok:
“Jag fattar det bara inte. Vart tar dagarna vägen? Livet är inte ett maratonlopp längre, det är varje dag som är det istället.”
Jag har redan varit utbränd en gång, jag kommer inte att bli det igen. Det var vad jag sa för ett år sedan. Ett halvår senare har jag överbevisat mig själv. Eller kanske inte. När jag såg orden förstod jag att jag var precis i samma fas som Förra Gången. Skillnaden var att nu visste jag att det fanns en nödbroms att dra i.
Och jag hade insett att det fanns ett ord på det. Utbränd. Det var aldrig det ordet läkarna använde, men det var det de menade. Det absurda var att det var en bekräftelse. För första gången i mitt liv hade jag åstadkommit något. Jag hade orsakat mig själv en sjukdom. Det måste betyda att det faktiskt fanns någon slags organisk massa inom den där vandrande ordboken de kallar min hjärna.
En diagnos är alltid bara ett ord på ett papper. En etikett. Men också: ett sätt att kommunicera. Att gå in i väggen och överleva är att lära sig något. Jag har aldrig fått någon rehabilitering. Jag har aldrig gått någon kurs i hemliga indiankunskaper, jag har aldrig broderat efter att jag slapp ut från mina två helvetesmånader på psyket, jag har aldrig börjat måla akvarell. Men jag har tagit med mig en sak. Det jag kämpade emot tills jag nästan dog:
Förändring är inte farligt.
Artikel i SvD om utbrändhet som diagnos. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om utbrändhet, psykisk sjukdom, diagnos, sjukdom, vård, psykvård
6 kommentarer
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Hej jag är liksom du hemma. Jag har under 3 år skrivit på en bok om mitt liv. Den är nu klar och publicerad. Jag har levt ett annorlunda liv och jag har arbetat som skolsköterska. Två saker som egentligen kolliderar med varandra. Gift 3 gånger, cancer, min bror tog livet av sig, mamma och pappa dog och innan pappa dog var han häftigt förälskad i en lesbisk kurator. Hela tiden fick jag ställa upp och ta hand om honom. Jag utbildade mig på äldre dagar och till slut kraschade jag. Jag har berättat om vad som hände och hur jag kämpat mot F-kassan, läkare, piller, rehabilitering och div andra utredningar. Idag har över 100 köpt min bok och jag har fått så många bra recensioner, folk som läst den säger att de blir arga, glada, ledsna och förbannade men framför allt att de förstod varför jag blivit utbränd. Blir du nyfiken så finns mer info här http://www.bokbladet.org/index-filer/Page327.htm
Du kan även beställa den om du vill, här
http://www.bokbladet.org/index-filer/Page2261.htm
Du får även gärna sprida detta för vi sitter ju i samma båt!
Kramar och ha det bra och om du läser den så skriv gärna en rad i min blogg om det! Annars så är du välkommen att titta in ändå!
Min budget är tyvärr rätt skral, jag ska försöka peta på bibblan så de köper in den istället ^^
Det tillhör inte inlägget - men jag har också funderat på att ge mig på bibblan i flera avseenden. Jag har ju dessutom många års erfarenhet från bokbranschen och skulle kunna hotta upp vilket bibliotek som helst om bara jag fick bestämma lite
Till saken: En diagnos avdiagnostiserar inte psykets mysterium. Det finns där med eller utan beviset. Vi har olika vägar ut och bort från oss själva. Ibland går den via andra människor för den som inte orkar med sig själv, ibland via andra länder för den som inte känner tillhörighet och ibland via vidgade vyer för den som bara vill blunda.
Insikten kommer senare- långt efter det att symptomen har börjat avta med hjälp av antingen terapi, medicin eller tid. Således bär vi med oss vår sjukdom längre än vad vi faktiskt har den, och inte bara som ett minne för då har vi misslyckats med att frigöra oss från den. Kanske att den ville säga oss något? Jag tror det, i alla fall med episodsbetingade psykiska åkommor.
Jag tycker att du har tolkat din utbrändhet på ett mycket bra sätt.
Mmm… Jag tror jag är i den fasen nu. Jag har tagit första steget ut ur kaoset, det är då det kommer en massa insikter hela tiden. Det är därför bloggandet är så himla skönt. Mitt sätt att återerövra min hjärna, ord för ord.
Bra att du drar i nödbromsen - det gör så ont att “gå in i väggen” !
Ja, och är rätt onödigt också, har jag insett