Att sakna sjukdomsinsikt är att inte se sina egna problem i vitögat. Att anse sig själv vara ofelbar. Det är resten av världen det är fel på.
Att sakna friskhetsinsikt är att vara en psykhypokondriker: att ta på sig precis allt som händer. Det var mitt fel att dinosaurierna dog ut, att tallriken gick sönder när du kastade den i stengolvet och att barnen i Afrika dör i malaria och AIDS. Allt är mitt fel. Jag är galen. Lås in mig i ett vadderat rum och släng bort nyckeln. Ingen terapi, inga mediciner, inget medlidande, tack. Just shoot me.
Det första går att tvångsvårda om det är tillräckligt allvarligt. Men det andra då?
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykisk sjukdom, sjukdomsinsikt, sjukdom, skuld, skam, psykvård
Jag har läst flera gånger och förstår nu, tror jag.
Utmynnar inte båda beteenden i självdestruktivitet , och att tvångsvården således även blir applicerbar på det att vara psykhypokondriker?
Psykhypokondri är bara livsfarligt om man inte har en omgivning som bryr sig och stöttar upp. Efter en tid går psykhypokondrin nämligen ut över andra människor – det är jag övertygad om – och lyckas man inte tona ned det kan det ju om det vill sig riktigt illa bli aktuellt med tvångsvård eller i alla fall en burk Cipramil.
Jag hoppas att jag har förstått inlägget rätt.
Hm… Jag är inte säker på att den nödvändigtvis går över på andra. Att den går ut över en person själv är ändå illa nog. Jag börjar förstå vad de pretar om när de säger att borderlines är manipulativa, för jag tror ofta att det kan handla om en verklig saknad av friskhetsinsikt. Fast då kanske det inte är borderline, men det tolkas så.