Att välja sida
Jag hade en gång en pojkvän. Han fick tio år av mitt liv, och det jag fick tillbaka var fysiska och psykiska skador som jag fortfarande inte är frisk från, över ett år efter uppbrottet. Ändå: Jag hade tur som var isolerad. Vi hade inga gemensamma vänner som var tvungna att välja sida.
Men om. Om jag berättar för min vän hur hans vän har behandlat mig, och de fortfarande umgås utan problem, undrar jag naturligtvis om hen tror på mig överhuvudtaget. Om mina känslor och upplevelser har något värde alls.
Jag skulle aldrig tolerera det, men det handlar inte om mig. Det handlar om de mest grundläggande delarna i ett vänskapsförhållande: tillit. Utan tillit ingen vänskap.
Att inte välja är också ett val. Och den som väljer bort sina vänner kanske inte var någon vän till att börja med.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vänskap, kärlek, relationer, val, våldtäkt
9 kommentarer
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
You got a big point!
Tack
Tack för stödet. Stämmer även bra in på en viss person jag känner.
Japp
Jag tror att relationer i vissa lägen kan ersätta en hop vänner. En intalar sig att närheten är alltomfattande och en utesluter sig medvetet ur andra sammanhang. Jag känner igen mig mycket, och tangerade lite dina tankar i ett inlägg häromdagen. För min del gäller det att lära mig att inte vara så hatisk inställd mot “medelmänniskan”, och sluta upp med att glorifiera människor jag verkligen värdesätter. Men jag blir sexuellt beroende och får min partner att utveckla medberoenden (själv blir jag så beroende och upprymd av förhållandet att jag nästan spricker), även om det sista jag vill är att förinta.
Jag tycker det är lite cynisk att säga att en inte är en god vän på grund av det här, även om jag förstår din poäng. Jag tror snarare att det handlar om ett beteende som grundar sig på världsförakt och att en inte tycker om sig själv- och en vill lägga över livet i en annan människas händer. Det är så jag tänker när jag ser hur jag själv har varit i relationer, i alla fall.
Det gäller att komma ihåg att tvätta händerna, dagligen.
Ja, kanske det. Men jag anser ändå att det är fegt. Att liksom vilja äta kakan och ha den kvar, oavsett vad det kostar för omgivningen.
…jag säger inte att DU är feg, alltså. Tvärtom. Men det är ett beteende som inte är bra.
Jo, fast jag har i och för sig i de tillfällen jag har gömt mig i relationer inte tyckt att jag har varit något att ha för dem- av den anledningen har jag hållt mig undan. Men det är kanske fegt. Svagt är det i alla fall. Men kärleken är i mångt och mycket ett försvar, tänker jag.
Hm… Det känner jag igen från mig själv. Jag gick runt och hoppades på att han skulle göra slut eftersom jag inte klarade att göra det själv. Eller för att min terapeut hade förbjudit mig, kanske. Det är svårt att veta när det är dags att gå och när det bara är sjukdomen som talar…