Fattigdom är något helt annat
Det är skamligt att vara fattig. Det brukar vara det som trummas in. Fattigdomen i Sverige har sällan ett ansikte. Det brukar vara svårt att få personer att ställa upp och berätta hur de har det, bortom siffror och tabeller. Kanske för att de vet att de kommer att hånas och ifrågasättas på internet, men framförallt för att de skäms.
Därför är det intressant att för en gångs skull faktiskt få ett ansikte. En sjuttonåring som står för att hon inte har råd att följa med på skolresan. Det är först då jag inser skillnaden mellan att låta någon tala för en, och att tala själv.
Varför är det ett sånt tabu att vara fattig? Är det själva “misslyckandet”, eller är det jantelagen som är ivägen? Det amerikaniserande föraktet för de som inte är “self-made men”, eller tron att eftersom någon annan alltid har det värre är det fult att klaga?
Jag grubblar på saken medan jag brer mina frukostmackor. Det är en vecka kvar tills pengarna kommer, men jag har ändå kostat på mig både mjukt bröd och billiga ekobananer. Jag är inte fattig i mina egna ögon.
Jag har heller aldrig skämts för att ibland inte ha råd med saker jag förväntats ha råd med. Kanske är det min medelklassiga uppväxt där vi aldrig behövde svälta. Kanske är det min Asperger. Hursomhelst har jag aldrig skämts över att ha ont om pengar. För jag är inte fattig. Det är bara vissa månader som flyter sig igenom gröt och linssoppa utan en enda broccolibit eller brödskiva. Fattigdom är något helt annat.
Apropå fattiga och rika ska det bli tillåtet med gräddfiler på sjukhus i Stockholm, skriver Aftonbladet. Dessutom petar de på a-kassan igen. Tackolov att jag är förtidspenionär. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ekonomi, politik, fattigdom, klassamhälle, mat, skuld, skam
23 kommentarer
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Jag tror att det beror på att vi i Sverige rent generellt anser oss ha utrotat fattigdom. Vi har ett försäkringssystem och socbidrag som inte ska göra det möjligt att leva utan några tillgångar öht. Man kanske egentligen kan klassa icke möjligheter att öka sin levnadsstandard på olika vis innebär fattigdom? Men allting är ju relativt. Om man jämför med människor i världsdelen Afrika eller i landet Indien så innebär ju inte fattigdom att inte kunna köpa nyaste kläderna eller att inte ha möjlighet att resa till Spanien minst en gång om året + en skidresa till Alperna. Där kan det mest basala vara att få mat och tak över huvudet - varje dag om man har typ har tur.
Jag vet inte var gränsen går för att vara fattig, men jag känner mig fattig ekonomiskt. Kommer inte ihåg sist jag köpte en tröja utan att tänka efter fem gånger om det verkligen är nödvändigt, eller gick ut och åt något gott på restaurang, eller bjöd en vän på en öl. Fattig betyder inte nödvändigtvis snål. Jag är generös och det är det som jag tycker är jobbigast, att jag inte har råd att vara generös längre.
Jag skäms lite det gör jag, och jag tror att det har att göra med alla de förväntningar som folk runtomkring mig alltid har haft på mig (inklusive mig själv), förväntningar som jag nu inte har uppfyllt - så jag antar att för mig handlar med mest om besvikelse. Allting började så bra, men nu har jag hamnat här och det känns.
Moment 22
Eva: Jo, det är ju sant. Allt är relativt. Men som 22 säger är det jobbigt att vara fattig när en inte kan göra det där en verkligen vill, någonsin. När jag tänker att jag aldrig kommer att ha råd att åka på semester om inte någon annan betalar, då känner jag mig fattig. Däremot kände jag mig extremt rik när jag köpte nya byxor. De gamla var ju inte utslitna, bara ett par decimeter för stora i midjan… sånt är lyx för mig.
22: Jag har aldrig haft något behov av såna saker, men jag kan tänka mig att det är jobbigt. Den gången jag kände mig som allra fattigast var när jag hade en tavla i huvudet, men slut på både färg och pengar…
Det er jobbigt å være fattig. Nå syns jeg at jeg klarer meg okej, men det var verre når jeg var yngre og jeg ikke kunne være med på klassresor fordi vi ikke hadde penger.
Skriver under på vad Eva säger om att fattigdom är relativt! I de flesta samhällen, kanske alla, har det funnits en underklass av något slag… Om samhället får en högre materiell standard hamnar också fattigdomsgränsen på en högre nivå.
Jag vet hur det är att växa upp som (jämförelsevis) fattig. Det handlar nog idag inte så mycket om reella kostnader, som möjligheten att roa sig, resa, ha vissa prylar och klä sig snyggt. Fastän jag lever på studiemedel känner jag mig inte fattig, för jag fikar varje dag, har dator, mobiltelefon och en rätt stor garderob, och har råd att göra något skoj ibland som t.ex. bowla. Men när jag var yngre betalade mina föräldrar allt åt mig och jag kände mig ändå fattig, för jag hade ingen dator, ärvda fula kläder, bara 3 TV-kanaler, vi hade en gammal bil osv.
punky: Ja, det är väl ofriheten som gör en *fattig*?
plastbaronen: Ja, det är liksom mer känslan och inte var pengarna kommer ifrån. Fast i den här åldern skulle det kännas skumt att bli försörjd av någon, då är jag hellre så “fattig” som jag är nu…
Jo. ^.^
Så egentligen är fattigdom relativt?
Hon är ju bara fattig utefter hur vi definierar fattigdom i Sverige. Sedan kan man ju diskutera relevansen och solidariteten i att man nu väljer att genomföra detta som klass, när alla inte kan medverka. Marcus Birro skrev ett bra inlägg om solidaritet som jag vill tipsa om, och jag tar mig friheten att lägga länken här:
http://www.marcusbirro.se/bloggen/?p=899
Ja, jag har alltid funderat över det där. Jag gick i en skola där det verkligen förväntades att alla skulle ha råd att lägga 50 spänn i månaden i en klasskassa i hela högstadiet. Nu tillhörde jag dem som hade råd, men om jag insett att det innebar att jag var tvungen att följa med på klassresan hade jag nog protesterat redan från början…
Förra veckan bar det av på klassresa. Skolan betalade 100€ per elev. Då ingick båtresa med sjöfrukost, hyrd buss, tonårskampen på kastellet vid Vaxholm, lunch på McDonalds och resa tillbaka med buss och båt.
På klassens begäran fick vi möjlighet att shoppa (läs: gå omkring och loda) i Täby köpcenter några timmar. (Det mesta är mycket billigare när man är i Sverige.) På båten tillbaka fick man ingen middag så den var det tänkt att man skulle betala själv.
Jag var nog den av de som spenderade minst under resan (ca 300 kr brände jag), jag har aldrig varit så mycket för att köpa materiella saker som jag inte behöver. Det var inget problem för någon av oss, alla var glada och nöjda (tror jag iallafall).
Jag bor uppenbarligen i ett väldigt rikt område. Visserligen kunde man följa med utan att betala någonting, men då det var en “shoppingresa” förväntades vi förstås ha med egna pengar. I högstadiet har man inget studiestöd och oftast inget jobb så de flesta, däribland jag, hade fått pengar genom månadspeng, presenter och liknande.
Sen läser man om människor som inte har råd att följa med på klassresa överhuvudtaget (ska det vara särskrivet?). Det är det här som kallas rättvisa lr?
Förmodligen, ja. Att skolan skjuter till pengar för skolresor var det aldrig tal om när jag gick i skolan. Det var klasskasseskramlande som gällde.
skoleme jeg gikk på betalte heller ikke, vi hadde klasskasse. på en skole klarte en av killarna å ödelegge tre pulter og stoler ved å hoppe på dem. Alle klasskassepengene gikk til reperasjon. Vi hadde tenkt oss til polen. >.<
I Sverige är det förbjudet med kollektiv bestraffning, men jag är inte så dum att jag inte vet att det förekommer. Det finns säkert regler om sånt i Norge med…
Norge er et ganske lovlöst land.
Är det? Hur menar du?
Nej, jeg mente det ikke
Jeg tror at grunnene til at fattigdom er skambelagt er flere, og du nevner de viktigste.
På venstresidan er det nok fordi vi offisielt har avskaffet fattigdom og fordi de fattige bor i Afrika. I forhold til å ikke ha mat eller tak over hodet er det svært få i våre land som har det slik. Fra høyresiden er det helt klart en oppfatning av at man er skyld i det selv hvis man er fattig og at det tyder på at man er en dårlig person. Eller at man ikke tror nok på Gud i følge noen som kaller seg kristne (blasfemi!).
Norske debatter om fattigdom viser at det er pensjonister, uføretrygdede, arbeidsledige (ikke akkurat nå, for nå er ledigheten så lav at hvam som helst kan skaffe seg en jobb hvis de virkelig vil, offisielt i alle fall), sosialhjelpsmottakere og andre som av stort sett gode grunner ikke selv kan tjene til livets opphold som er fattige. I tillegg leste jeg senest i dag om ulovlige innvandrere som nå utgjør en stor andel av dem som får utdelt gratis mat fra Bymisjonen eller Frelsesarmeen (eller hvor det nå var).
Fattigdom er helt klart relativ. I India hadde jeg vært ansett som ganske rik, men i Norge er levestandarden annerledes. En positiv ting med EU er at de har et mer realistisk mål på hva fattigdom er (husker ikke hva det er, men jeg ligger ganske riktig på vippen i følge dem) enn den norske regjeringa.
Det er vanskelig å si at noen er fattige ut fra at de ikke har råd til konkrete ting, for man prioriterer foskjellig. Det er ingen krise for meg å ikke ha råd til å reise på ferie. Delvis fordi jeg er ressurssterk nok til å få andre til å betale for meg (hvordan går det med PrideHouse forresten?
). Og delvis fordi det å reise ikke er viktig for meg, i alle fall ikke viktig nok til å nedprioritere andre ting.
Dessuten vil jeg si at fattigdom er følelsen av å ikke ha råd til ting som er viktige for deg. Jeg føler meg aller fattigst når jeg ikke har råd til å sitte på kafe (kjøpeplikt…
eller når jeg må bruke tid på å skaffe penger i stedet for å jobbe som forfatter. Ja, det er en jobb det også, men hvordan skal jeg få skrevet flere bøker når mesteparten av tida går med til å skrive søknader om stipend eller jobbe i kiosk?
Ja, precis. Jag är glad att jag slipper jobba, jag skäms inte för att erkänna det. Att tvingas jobba skulle få mig att känna mig fattigare, även om jag skulle ha mycket mer pengar än vad jag har idag. Tid är pengar för mig. Jag är rik på tid.
Jag känner mig fattig. och om jag inte hade morsan skulle jag befinna mig på gatan i en rännsten.
Jag jobbade bara ca 50% när jag jobbade. då var det tufft att få ihop till hyra och mat, kom det en oväntad utgift så var det kris. Sen blev jag arbetslös och får hela 116kr/ dag som jag dessutom ska betala skatt på. Slutsumman som jag får i handen är ca 2000kr/ månad
Det är inte ens vad min hyra kostade. Att sen äta på d, ja om ja inte kunde bo hos morsan och äta gratis vet jag inte vad jag skulle göra. Så trots att jag är ca 25 år så kan jag inte klara mig själv med eget ställe o egen mat. Å d är nedsättande, därtill kommer att morsan själv inte har mer än så hon nätt o jämt klarar sig. Så ja jag känner mig fattig,
men gött för dig trollis att du känner dig rik på tid
Ja, det förstår jag att det är illa. Det svåra är inte att komma ur “bidragsberoendet”, det svåra är ofta att komma in i det… När jag inte hade någon inkomst under tio månader kände jag mig fattig. När jag till slut fick pengar av soc kände jag mig mindre fattig. Och nu, när jag åtminstone fram till november har en tryggad inkomst, är jag nästan rik.
Fattigdom har alltid varit skamligt. Uttrycket “det är ingen skam att vara fattig” hade inte uppfunnits om det inte setts som just en skam.
Ja, jag antar det. Men förmodligen mest för NT.