Döm mig inte efter min bleka hud.
Jag är en främling i ditt land.
Döm mig inte efter mina blåa ögon.
Jag har sett mer än du anar.
Döm mig inte efter vad du tror att jag säger.
Lyssna istället.
Jag vet att mitt språk inte är något värt.
Jag vet att mitt språk inte kallas kommunikation.
Jag vet att mitt språk kallas beteendestörning.
Jag vet också att det inte går att kräva att du ska lära dig det.
Det enda jag vill är att du åtminstone förstår att jag försöker prata med dig.
En konstant kommunikation
Misslyckad
Men ändå: Om du vågade se
Hur min hud talar till dig
Hur mina tår vill viska vackra ord
Hur min rygg ropar efter dig
Om du vågade lyssna efter mig
Kanske du skulle höra
Att jag inte alls är så tyst som jag låter.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Asperger, kommunikation, kärlek, relationer, språk, poesi, kroppsspråk
2 kommentarer
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Även om jag aldrig har hört dig så vet jag hur din röst låter - jag tänker mig den och för mig så framstår den även om du inte säger något. Det är vad jag vill svara på detta.
Hm… Då vill jag gärna veta vad du tror att jag låter som?