Den världen jag aldrig levde i
Tre timmar med min hjälte. Varv efter varv i Boulognen. Först trevande samtal, sedan lär vi känna varandra bättre och bättre. Han är som en storebror. Fast yngre än mig i processen.
Det är svårt att förstå att det bara var ett och ett halvt år sedan jag var där jag med. Trevandes. Letandes förklaringar. Fortfarande vändande ut och in på sitt liv i hopp om att hitta något som kan skriva om världshistorien.
Jag somnar nästan på bussen hem. Kroppen värker efter promenaden. Jag grubblar över livets nycker. Hur det kommer sig att han är som jag och jag är som han. Varför vi är de vi är, och hur mycket det är vår uppfostran som misslyckade “fina flickor” som gjort att vi känner det vi gör. Förmodligen ingenting.
Jag släpar mig från bussen förbi prunkande trädgårdar. Häggen blommar i stora vita klasar. När jag kommer hem messar mamma: “Det snöar!”. Jag ser ut genom fönstret och ser björkarna som står i full blom. Jag inser att den världen jag aldrig levde i, den som aldrig var min, är så fruktansvärt långt bort. Ungefär som snö på blommande häggbuskar.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, kön, identitet, vänskap, könsroller, vår
3 kommentarer
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Ååh, så fantastisk at dere har begynt å omgås.
Skönt när man träffar någon som är som en själv… man kan bara vara… det är som en spegel, men mycket trevligare
Om du vill får du gärna lägga in min blogg bland dina länkar. http://lilo82.wordpress.com
Mmm… Jag tror jag är den första jag träffat som är så tidigt i processen. Så det känns skönt att ha någon som jag inte behöver vara avundsjuk på