Skillnad mellan liv och död, eller bara död
SvD har haft en intressant artikelserie om depressioner. Jag har följt den på avstånd, känt igen mig i mycket och inte alls i vissa andra delar. Men så, när serien är avslutad och läsarna får ordet, fastnar jag för två meningar från signaturen Flundran som sammanfattar min syn på hela evighetsdiskussionen kring “piller eller prat”:
“Vi deprimerade behöver [ibland, vill jag lägga till] BÅDE OCH, inte bli skuldbelagda för att vi antingen är “rädda” för medicin eller inte “vågar konfrontera vår själsliga smärta”.”
Det finns inga lösningar som passar alla. För många betyder medicinen skillnaden mellan liv och död, för andra orsakar medicinen deras död. Det är just därför det heter att en inte ÄR sin diagnos, eftersom alla fungerar olika. Synd bara att vården inte alltid förstår det.
Artikeln om läsarreaktionerna, med länkar till övriga artiklar. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om depression, psykisk sjukdom, psykvård, diagnos, sjukdom, fördomar, medicin, terapi
4 kommentarer
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
trode att alla viste vid detta laget att alla är unkia :S
Tyvärr inte. Det är ofta standardbehandling som gäller. Dessutom är det mycket “omkringpersoner” som tycker saker: Kuratorer, terapeuter, skötare osv. Det kan bli rätt förvirrande.
Det är enklare för vården att köra nån sorts standardbehandling på alla, än att se varje människa. Om det är brist på resurser (personal, kompetens osv) eller bara en allmän brist på medkänsla vet jag inte. Men jag hoppas att det inte är det senare, för åtminstone jag föreställer mig att de som jobbar inom vården har just medkänsla, och att de tycker om - och ser - människor.
Jag vill också gärna tro att det bara är något slags systemfel det handlar om. Och dumsnålhet också kanske.
Det finns alla sorters människor i vården. Vissa är änglar, många är mänskliga. Men det finns nog en överrepresentation av människor som själva har eller har haft och kanske inte riktigt blivit fri från egna psykiska sjukdomar. Jag har lärt mig att ställa egna diagnoser på dem, som en ren överlevnadsmekanism. Narcissistiska drag är väldigt vanligt, tex.