Att komma ut som monster - eller bara som aspie
Jag insåg att jag ändrat mitt beteende när det gäller att komma ut som aspie. Förut var jag alltid noga med att berätta för människor väldigt snabbt: Min Asperger gör att jag inte kan prata i telefon. Min Asperger gör att jag kan bete mig lite konstigt. Det är inget farligt att hela jag skakar våldsamt, det är bara min Asperger.
Nuförtiden har jag bytt strategi. Det är först när jag träffar en människa IRL som jag berättar. Jag vill att de ska få en chans att se mig innan de skapar en massa bilder. Som normal, inser jag.
Jag vill komma ut ur neurogarderoben. Jag behöver det. Men jag vill inte komma ut som ett monster. Jag vill inte att folk ska vara rädda för att de tror att jag är farlig eller våldsam. Jag vill inte att folk ska tala till mig som om jag inget förstår. Jag vill inte att folk ska förutsätta att jag är som deras kusins kompis lillebror som också har Asperger och göra dem förvirrade, besvikna eller vad de nu väntat sig.
Jag vill bara vara jag. Och jag har insett att “Asperger” är ett farligt ord. Det väcker associationer som är omöjliga att förutse. Så jag gömmer mig i neurogarderoben tills jag står öga mot öga med personen. Jag lurar människor att tro att jag är lika NT som de. Tills det är försent för dem att skydda sina fördomar.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Asperger, NPF, fördomar, funktionshinder, komma ut, neurotyper
14 kommentarer
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Återigen sätter du fingret på just DET! Att ständigt jämföras med andra. Antingen de som inte har NPF eller även de med NPF. När skall man bara få lov att vara den man är?
En sak till. Varför har jag fått en icon med en figur som räcker ut tungan?
Precis. Det är antingen eller: Normal eller onormal. Fast om en först blir sedd som normal och sedan genom något en säger eller gör råkar outa konstigheten så blir det ofta en enorm krock…
Det är en inställning för folk som inte har wp-blogg med pressbild, att de får ett random monster. Jag har inte valt monstrena, bara att det ska vara monster, men jag tycker de är söta…
Det blir ju en krock på andra hållet också. När förväntan är att man skall vara oerhört konstig och så är man inte det.
Jo, bara undrade om dem, att det var samma monster och inte random.
Ja, det märker jag av ibland. Jag har ofta skuldkänslor över att jag är så NT-acting. Det är dumt, men jag känner av att jag *förväntas* vara så himla avvikande att folk ifrågasätter min diagnos om jag inte slänger in någon liten tics härochvar eller så…
Jag förväntas vara högljudd och inte ta hänsyn till andra. Men jag är och har alltid varit tyst som en mus. Gör inte väsen av mig. Det är inte förväntat.
Det skulle jag säga är typiskt aspigt, men det är ju inte vad som är “typiskt” för den som bara tror att det finns en enda sorts aspie… Svårt det där. Jag grubblar ofta på vad som egentligen ingår i bilden av den “typiska aspien” utifrån de oinsattas perspektiv…
Har motsatt strategi, i alla fall IRL. Folk kan svårligen få för sig att elmindreda är normal, p.g.a. utseende och beteende, och brukar väldigt sällan förklara saker med “autism,” utan föredrar att tala om specifika skillnader och/eller problem.
Så gjorde jag förut, men jag insåg att det ofta blev väldigt komplicerat. Det är enklare att bara säga “asperger”. Annars börjar folk lätt fråga varför, hurdå, vad beror det på, är du säker…
Jo, fast ett udda yttre, kattöron och väldigt begränsad ögonkontakt råder ganska bra bot på det. De verkar inte ifrågasätta saker lika mycket då.
…eller de vågar inte fråga lika mycket då i alla fall
(ursäkta om jag äter upp ditt kommentarsfält)
Ett problem är väl kanske att jag har en ganska städad klädstil. Jag borde väl färga håret svart och gå runt med gothkläder (men alla gothkläder verkar ju vara *tjejgrejer*) för att få folk att fatta, men det är för jobbigt. Då ser jag hellre ut som en tolvåring. Eller som en präst (med tanke på mina vinröda skjortor…
Min mamma jobbar som ssk i psykvården. Det finns stor okunskap där om NPF. Enligt sjuksköterskorna är Asperger och ADHD modediagnoser. De vet ändå att det är den “moderna psykiatrin”. “Ja det lite asperger över hans beteende. Ja du vet läkarna är ju jättemycket inne på NPF idag”. Säger hon. Längre än så blir inte referaten jag hör. Min mamma går i pension om tre år.
Jag är ingen expert på området som du vet (uppenbarligen inte min mamma heller, som jobbar med rehab inom psyk), men det verkar som det behövs kompetenshöjande insatser när det gäller psykiatri-ssks kunskaper om NPF. Vore intressant att få veta hur det ser ut i dagens psykiatri-ssk-utbildning.
Ja, det vore intreesant att få veta. Det är inte bara den allra äldsta generationen som ifrågasätter NPFs existens, även om de yngre hellre erkänner att de inte vet så mycket än domderar ut att det är bullshit.