Jag skriver text efter text, fyller raderna med bitterhet och tvångsmässig galghumor. Markerar allt och raderar. Jag vill inte vara bitter. Jag vill vara kär.
Det finns en människa jag tycker om. Som kanske tillochmed kan tänka sig att tycka om mig. Men min bitterhet står där som en mur emellan oss. Hindrar oss från att se varandra i ögonen.
Vi går längs varsin sida av muren och ropar efter varandra. Hittar fram till slut, men muren är fortfarande där.
Jag föddes med en låg mur i ögonhöjd. Min första kärlek bröt ner den och byggde upp en egen istället. En hög och ogenomtränglig sak, med taggtråd längst upp. Ifall någon skulle få för sig att ta sig in, sa han, fast vi både visste att det var för att hindra mig från att rymma.
Det var han och jag mot resten av världen. När vi skildes åt täppte han igen hålet efter sig så att jag inte skulle hitta ut.
Jag önskar att muren var lika fysiskt overklig som orden. Att det bara var att markera och radera. Men om jag börjar med en sten i taget, orkar du vänta där då?
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kärlek, känslor, bitterhet, PTSD, våldtäkt, våld, ensamhet
6 kommentarer
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Vadå tänka sig att tycka om dig.
om det er den jeg tror det er
så er det jo faktisk sånn at han tycker om deg.
Jo… men det är skillnad på att tycka om och att *tycka om*… Svårt…
Hm, jo. Og det er jo ikke sånn at en bare kan gå bort og fråga “hej, *tycker du om* meg?”
Nej, precis…
Alla älskar dig.
Detsamma. Det är lag på att älska dig <3