Ord är bara ord. Diagnoser är inte mer än ord på ett papper. Jag har läst alldeles för mycket postmodernistisk teori för att tro att det finns någon evig sanning.
Men när jag sitter i ett tomt badkar som för länge sedan svalnat och stirrar på förhårdnaderna på min högra stortå i hopp om att världen utanför synfältet inte kan vara fulare än så -
det är då jag ser det igen. Det sjuka. För att få en behandling måste en ha en diagnos. Utan diagnos kan ingen behandling ges. Om en patient behöver behandling måste symptomen stämma tillräckligt mycket överrens med en hoper diagnoskriterier. Gör de inte det finns det bara en sak att göra.
Men nej, det ska inte gå så långt. Jag ska inte behöva bli sjukare för att få hjälp. Jag vägrar börja manipulera sjukvården genom att bete mig på “rätt” sjukligt sätt.
Jag vill tro att det går att lära sig att leva. Men om en inte klarar det själv måste en ta omvägen via gränslandet. Jag vägrar. Så länge det finns något friskt i mig ska de inte få göra mig sjuk igen.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om borderline, psykvård, självskada, psykisk sjukdom, diagnos
12 kommentarer
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Vi måste kämpa! Ge inte upp!
Vet inte om jag liksom kliver paa foer taett (hatar onordiska tangentbord) men jag skulle bara vilja klappa lite paa lilla taan - virtuellt. Svepa ett baklakan om dig och erbjuda en kopp the. Med eller utan diagnos aer det saa Mammamumrikor fungerar
Hmm…. det är så sorligt att läsa detta, men det är sant. Man måste bryta med stil för att få uppmärksamhet. Var rädd om din stortå.
Jag hör säckerligen till klassen “homofoba” i dina ögon, men innan du dömmer ut mig som homofobisk så läs gärna “HBT, evangelium Vs skuldbelägning” på min blogg.
Nu skriver jag inte här för att marknadsföra min blogg, utan att jag blev berörd av det jag läste i detta inlägget.
Va som har orsakat denna depreationen(?) och din dårliga självkänsla vet jag inte. Men då jag själv har haft dårlig självkänsla, samt haft utmattnings depreation- så vet jag hur jobbigt detta är.
Ett krossat hjärta (på olika perspektiv och olika områder) torteras av den mest fruktansvärda smärta som en människa kan uppleva. Den mesta smärta vi erfar är fysisk, men det krossade hjärtat lider av både en fysisk och en mental smärta.
Släkt och vänner kan visserligen stilla den, men bara för tillfället, medan de är där och skrattar, pratar, och visar sin omtanke. Men sedan kommer natten och därmed den terror som ångest är. Smärtan är alltid värre om natten.
Ensamheten lägger sig som ett tungt moln över en då solen har gått ned. När de andra har gått hem exploderar smärtan fram igen och man försöker förtvivlad tysta rädslan och alla de inre rösterna.
Dina vänner som inte riktigt förstår va det är du håller på att gå igenom erbjuder alla möjliga lättvindiga lösningar…
Så har vi den här gamla klyschan “tiden läker alla sår”. Du får rådet att helt enkelt bara stå ut, le och invänta tidens smärtstillande effekt. Låter bra, men är inte sant. Tiden läker ingenting alls! Men finns en som kan det.
Tiden har tvärtom den effekten att den intensifierar smärtan. Dagar och veckor går, men ångesten försvinner inte. Såren läks inte vad än almanackan säger. Tiden kanske tränger undan smärtan långt bak i ditt medvetande, men det kan bara behövas en liten minnesbild för att smärtan skall komma upp till ytan igen.
Men det finns en väg, du är älskad, om du önskar en vän så finns jag här. Hittar min mail på min blogg.
Gud välsigne och bevara dig.
Varma hälsningar,
Michael
Det är inte ofta Mammamumrik bråkar på någon annans blogg med en tredje person. Och framförallt inte när bloggens ägare just visat sig sårbar. Men nu måste jag dessvärre. Tanter har vissa ansvar.
Jag väljer att tro att du verkligen menar väl och kanske är mycket ung och har väldigt dåligt omdömme. Men jag känner hur jag skäms som medkristen över att du “tar tillfället i akt” och predikar för den lilla rara harpalten då den sitter här och mår pyton.
Jag känner mig oxå säker på att Trollhare är älskad just som sig själv. Jag är alldeles säker på att reformation - och den behöver ju alla människor - ska och kan vänta till man orkar ta itu med den. Inte ska man klampa in med den (läste det inlägg du rekomenderade) när någon sitter i badkaret o fryser. Så sjas på dig Michael lille och tänk på vad Herren sa: “Allt vad ni gjort en av dessa mina minsta bröder har ni också gjort mot mig”
Trollhare - jag hoppas att du kommit upp ur badkaret och får lite sömn. Tänker på dig. Kram!
Mammumrik och psyk: tack för era ord, Det värmer jättemycket. Nu är jag kanske inte precis så deppig som det kanske verkar. Det var mer en insikt om hur mycket sjukare jag måste vara för att få hjälp som fick mig att bli paranoid igen
Kram på er!
Michael: Det var fina ord, men den kristna guden är inget för mig.
Så härligt att jag övertolkade. Men iaf var ju just poängen att man inte behöver uppfylla några särskillda kriterier för att erbjudas the o sympati. Kram!
Tack vännen
Du skriver bra. Har kollat din blogg någon gång tidigare, men kommenterade inget den gången.
Det är för jävligt att må dåligt, och att vara tvungen att samla ihop alla känslor i ett litet knippe för att inte tappa greppet eller ge den hårda hänsynslösa omgivningen någon chans att stjäla ytterligare något mer.
Den kristna guden är något för mig dock, men det säger jag mot bakgrunden av att jag själv mått uruselt i fler år och blivit hjälpt den vägen. Postmodern teori har denne genusvetare läst så det kommer ut ur öronen också, men ärligt talat så ger varken strukturalistisk eller postmodern filosofi några egentliga svar på de eviga frågorna.
Jag har sett hur elaka kristna kan vara dock. Har i flera år jobbat idéellt som avprogrammerare för människor som fastnat i sekter, för att hjälpa dem bort därifrån. Där, liksom oftast, är det vilsna människor som skadar andra människor genom sitt behov att tro på sin egen övertygelse.
Men kanske, kanske, finns det trots allt något som faktiskt är sant. Oavsett perspektiv. Något ingen människa kan förmedla i sin helhet, även om många tror att de kan just detta.
John: Min religion har också hjälpt mig oerhört, så där är jag med dig. Men samtidigt är det något jag anser vara en privatsak. Iofs har det väl mycket med kultur att göra: Min religion har jag skapat själv, och den är inspirerad av religioner som överlevt under hundratals år av förtryck från den kristna kyrkan, och blandats upp med den. Häxreligioner i västerlandet har vad jag vet alltid varit ickemissionerande, på goda grunder…
Men ändå, visst är religion ett tveeggat svärd. Det kan hjälpa människor oerhört, men det kan också slå fruktansvärt fel. Jag har ingen större egen erfarenhet av destruktiva sekter, men jag har läst rätt mycket. Och det har väl lett till den insikten att den största makten i många s.k. religioner inte är gudomarnas, utan i hand på en liten klick människor. Det är ofta då det slår fel.
Mammamumrik: “Allt vad ni gjort en av dessa mina minsta bröder har ni också gjort mot mig” handlar inte bara om ord, eller nått vackert ideal- men att förmedla kärlek i gärning och ord. Kärleken består inte bara av barmhärtighet och omsorg, utan också av sanning. Då det är när vi för höra sanning vi kan bli fria, barmhärtighet och omsorg är självklart viktigt, men utan sanning blir barmhärtighet och omsorg kraftlöst. Sen har jag aldrig sagt eller skrevet att man ska “uppfylla några särskillda kriterier”, utan tvärt emot.
Trollhare: Tack själv, för att du har en sådan öppen och fin blogg. Even om du inte tycker om Gud, så tar jag mig friheten att be för dig, och hoppas Herren vill omsluta dig med sin kärlek. Even om jag vet du hittar tröst i dina egna gudar. Åter igen, må Herren välsigna och bevara dig.
Michael: Detsamma. Eller nåt…