Med mössan i handen
“Trots att depression är en av de stora folksjukdomarna ordnas inga galor eller påkostade reklamkampanjer och det säljs inga pastellfärgade band.”
Socialstyrelsen vill ha mer uppmärksamhet runt depression, och borgerliga SvD associerar direkt till tjusiga stödgalor. Kopplingen känns inte helt bekväm. Minnena ploppar upp från min tid i välgörenhetens förlovade land. Inga kan det där med galor och insamlingar som britterna.
Jag minns hur jag satt i studenthälsans väntrum och läste Disability Times med en tappad haka. Jag hade nyligen börjat förstå att jag kanske hade Asperger och hade aldrig tänkt särskilt mycket på att det fanns psykiska funktionshinder. Det var en helt ny värld som öppnade sig.
Jag läste artiklar om hur insamlingarna som fanns överallt inte hade något brukarperspektiv. Om hur det egentligen bara var en fasad för att få känna sig duktiga, alternativt tjäna pengar på goodwill. Att pengarna som kom in användes till annat än det var tänkt, och att styrelsemedlemmarna alltid var able-bodied rika människor vars enda funktionshinder var att de drevs av skuldkänslor över att ha det så bra.
Någon dag senare gick jag förbi ännu en av alla bössorna i köpcentret. Jag stannade och pratade lite med kvinnan som skramlade. En av alla dessa medelålders kvinnor som engagerat sig i något för att fylla sin inre tomhet, enligt tidningen.
Jag frågade vad det var för. Handikappade, svarade hon kort. Hurdå, handikappade? försökte jag. Forskning eller? Hon förstod inte vad jag menade utan såg ut som om hon ville bli av med mig. Jag skulle ju ändå inte ge något. Förlåt, sa jag. Jag har autism och förstår inte.
Hon såg mig plötsligt rakt i ögonen för en halv sekund. Näsborrarna vidgades på det där sättet jag aldrig lärt mig tolka exakt vad det betyder. Så gick hon utan ett ord därifrån och ställde sig ett par meter bort. Jag stod kvar ett par sekunder innan jag fattade vad som hänt. Det var då jag slutade tro att välgörenhet kunde föra något gott med sig.
Om rubriken: “handicap” betyder tydligen inte att stå med mössan i handen, utan att gräva med handen i mössan. Jaja 
“Invalide” betyder värdelös. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om välgörenhet, depression, SvD, fördomar, funktionshinder, psykisk sjukdom, Asperger, Storbritannien, insamling, politik
10 kommentarer
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Handicap, betyder inte det att ha handen i mössan då?
Jag som har tänkt på handikapp som att en behöver en hand för att komma ikapp. Alltså, en hjälpande hand. Som att få en extragubbe i ishockeyspelet, det är att få handikapp. Gubben är en hand och jag kommer ikapp
Välgörenhet är så besvärligt. Jag vill hjälpa, men hur skall det gå till? Alla organisationer är korrupta eller bara dåliga. Det bästa är kanske att inte göra det som är dåligt helt enkelt.
Det var vad jag också trodde. Lite som en person har svårt att gå kanske behöver en hand som stöttar. Men du kan nog ha rätt, det är nog snarare att ha gräva i mössan med handen det handlar om…Haqr för mig att det fanns en wikipediaartikel om just det, men jag hittar den inte…
När jag säger “välgörenhet” menar jag inte detsamma som att alla organisationer är dåliga. Jag pratar om de som så uppenbart är till för att döva människors samvete utan att bry sig om vad pengarna egentligen går till.
Jag såg tex. häromdagen ett program på kunskapskanalen där de bl.a. tog upp ett projekt i Namibia. En liten organisation hade samlat in datorer för att ge till en skola. Datorer med ett shareware/opensource-system. Varpå Microsoft kom på att de kunde bättre, så de lovade att ge ännu fler datorer till skolan, på villkor att de kastade ut de gamla. Det var bara det att efter något år var de tvugna att börja betala licenspengar…
Ja här tänker vi nog lite annorlunda. Vad kul, jag såg precis ditt inlägg och var tvungen att länka det jag precis skrev själv.
Jag tror det beror från vilket håll man tittar på depression och hur man hanterar det. Jag inser att det inte hade varit någon upplyftande gala precis. Men samtidigt så tror jag att allt som motverkar fördomar är bra - i alla fall i fallet för deprimerade. Trots att det är så vanligt finns fortfarande många fördomar och galenskapsstämpeln är i allra högsta grad kvar. (men naturligtvis finns det värre diagnosexempel där informationsdelen och samhällsmedvetandet är bedrövligt) Det är som folk inte fattar att en depression inte behöver innebär det totala mörkret för all och evig framtid.
Å andra sidan gör du kopplingen till stödgalor- det gör inte jag alls. Jag menar mer att en gala hade varit bra ur ett rent informativt syfte och under lite mer lättsamma former. Jag hade skrattat i alla fall.
Jag gillade den kampanjen som gick för några år sedan om att minska fördomarna,. typ “Varför är ovanliga frimärken värda miljoner, medan vi tittar bort när vi ser en annorlunda människa?” och det. Sånt tror jag mer på än glittriga galor. Men visst, en humorgala om psykiska funktionshinder, det skulle jag älska. Om det byggde på rå galghumor, om det kom inifrån och inte utifrån. Det tycker jag gör en väsentlig skillnad.
Som den bibliotekarie jag är - och dessutom en som inte kan låta bli att försöka hitta information (framförallt på nätet) så kunde jag inte låta bli. Var det den här du inte hittade, Trollis?
http://en.wiktionary.org/wiki/handicap
Det står en liten rad i början om ursprunget. Kan det vara samma artikel? =)
Nej, jag tror det stod något på svenska wikipedia, men det kanske är bortplockat. Men det ger ju en bra beskrivning iaf, den sidan. Det var nog bara en översättning jag såg.
*vil se Dr. Hare lede en humorgala om psykiska funktionshinder*
Jag har ingen humor. Dessutom hatar jag människor och bidrar bara till att sprida fördomar.
Individ är odelbar - vi kan inte skilja kropp och själ ifrån varandra.
Det är samhället som har anpassningshinder, inte individen som har funktionshinder. Individen ÄR och har rätt att VARA.
Det är samhället som ska göras mindre hindrande.
Jepp. Att det ska vara så himla svårt att fatta det…