Speciella språk
Det har varit två oerhört intensiva dagar. Jag har lyssnat på föreläsningar om borderline ur ett brukarperspektiv, om DBT, om ögonrörelseterapi mot trauma, om Mr Tourette och om kostens betydelse vid psykisk sjukdom. Det var många intryck, många intressanta berättelser och många tankar har väckts. Men framförallt har jag minglat med människor och åter människor. Så till den grad att jag i stort sett inte orkat något annat än att sova när jag kommit hem.
Idag smög jag iväg ut i skogen för att äta mina medhavda morötter och russin. Jag satt där omgiven av skogsljudens tystnad och kände stressen rinna av mig. Ensamhet är guld värt. Hade jag stannat en minut till inne i den gigantiska entréhallen hade jag varit tvungen att bita någon. På riktigt.
Jag tuggade på mina träiga morötter och försökte smälta intrycken, när jag hörde ett ljud på stigen en bit bort. En schabrador dyker upp. Hen stannar och tittar på mig. Lite skrämd, men nyfiken. Jag pratar hund med henom några sekunder. Hen undrar vad jag gör där, i skogen. Jag förklarar att jag vilar mig.
Så ser jag människan i andra änden av kopplet. En sådan där människa som insisterar på att prata människa även med en hund. En sådan jag också försöker låtsas vara om jag blir störd av människor på en hundpromenad. En förväntas prata människa med hundar. För att inte verka konstig inför de andra människorna, antar jag.
Schabradoren lyder till slut mattes tjat och ryckande i kopplet och lommar iväg. Hen vänder sig om en sista gång borta vid kröken. Ögonen lyser av förvåning, som om han precis fattat att jag pratade hund. Det gör jag egentligen inte. Jag har bara lärt mig de enklaste fraserna utantill men min grammatik suger. Om jag försöker diskutera något komplicerat blir det enbart till att bluffa. Som på min föreläsning. Som när jag alls försöker prata människa. Men så länge ingen annan pratar mitt språk, vad har jag för val?
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Asperger, NPF, språk, djur, hund, psykvård, funktionshinder
29 kommentarer
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
hur prater en egentligen hund?
Det finns två sätt: Kroppsspråk, och telepati. Egentligen tror jag att originalet består av båda men jag behärskar inget av dem fullt ut.
Kroppsspråk är oerhört effektivt. Att skrika på Vallmo att hon inte får äta marsvin ger ingen som helst effekt, men att morra och rycka i mungipan får henne omedelbart att backa. Telepati är svårare om någon av parterna är stressad. Och en galen hund som vill äta marsvin lyssnar inte på sånt. Annars är det väldigt bra.
Prata människa, så underbart uttryckt. Så är det. Glad att ditt föredrag gick så bra!
Bloggkommentar svar: Ja, vad gör man när man inte passar in någonstans? När man inte motsvarar någons bild av hur man borde vara. Det blir aldrig rätt, kan inte bli rätt för de har gjordet omöjligt för en att existera.
Men så vackra ord det var, om hur anpassat och kravlöst allt skulle vara. Nu är allt sånt borta och jag får tryckas in där det finns plats. Jag skulle kunna skrika!
Ang. djurspråk. Har funderat på det där. Jag tror att djur tänker i bilder i högre utsräckning än människa. Jag tror också att vi aspies faktiskt gör det i större utsträckning än NT:sar. Därför fungerar kanske vår kommunikation bättre?
Därför blir det kankse också konflikter i bildspråk med NT:sar. När jag fastnar i själva bilden så har NT:aren gått vidare. Mina funderingar om det.
Tack vännen
Jag har också tänkt på det med bildspråk och djurspråk. Men jag skulle inte ha kommit på att det skulle göra vårt tänkande långsammare. Kanske för att jag ser att jag ibland tänker långsammare och ibland snabbare än NT. Men i de situationer där det är så kan du verkligen ha en poäng. Att ta in alla detaljer är ju typiskt aspie.
Ah, jo. For meg känns det mer naturlig å morra når Angie gjör noe jeg ikke liker enn å skrike “nej” eller fy!”.
Precis som när läraren delar ut ännu en trist läxa… Eller hur? Eller pratar du enbart människa med människor?
Når jeg går forbi en hund som bjeffer, har jeg lett for å bjeffe tilbake. Når hunden knurrer, vil jeg også knurre. Og jeg gjør det hvis ingen andre er i nærheten.
jeg hadde en periode hvor jeg morrade åt ALLA, helst ville jeg slikke dem i ansiktet også. o.O
Tycker som regel att hundar är för sociala varielser. Kommer fram och sniffar på en. Ja, som bögar ungefär. Nej, du ska vara glad att du talar ett annat språk
Tarald: Jag vågar inte prata hund synligt om det är människor i närheten. Men jag har impulsen, defintivt…
Punky: Det ante mig…
Hundar och bögar, samma sak. Fast bögarna sniffar aldrig på mig…
Gjorde det? Tja, jeg er jo litt hundfurry, så det kan jo være det.
Faktiskt en väldigt häftig text. Funderat på en framtid som hundpsykolog?
Jag funderade på nåt sånt. Men jag kunde inte komma på hur jag skulle slippa ha att göra med hundens människor
Jeg er egentlig ikke særlig glad i hunder. De er dumme flokkdyr, og sånt har jeg svært liten respekt for. Katter er definitivt mer min greie. For ikke å snakke om snegler
Men snegler gjemmer seg jo i huset sitt hele tiden… de er litt paranoide syns jeg.
De liker bare å ha mye tid for seg selv. Har du sett sneglemeditasjonen i bloggen min? Er de ikke nydelige? Og tvekjønna dessuten.
Titta på “Mannen som talar med hundar”, måndagar i TV4+ så ser ni hur man pratar hund. Han är helt fenomenal. Kroppsspråk i allra högsta grad. =)
Hundar är inte dumma, de har bara osjälvständig personlighetsstörning, med undantag av min mammas hundar som har OCD respektive Tourette.
degbunke: Går det att se på nätet? Jag har inte 4+. Jag har inte ens fyran…
Hunden jeg bor med er MEGET selvstendig ;D
Angie är lite som Vallmo. Jag skulle säga att hon har Asperger. Som katter, alltså. Min kanin är en typisk ADHD-nin. Annars är det rätt vanligt med Asperger hos kaniner också.
Ja, det kan nok tenkes. Hun blir veldig frustrert om vi endrer i rutiner hjemme.
Låter väldigt aspigt, ja.Pelle Sandstrak sa att alla länder har diagnoser. Han sa att Island har OCD, Sverige ångest och Norge panikångest. Gud, jag måste läsa hans bok…
Jeg fikk plutselig et mentalt bilde av en gjeng islendinger som MÅ GÅ RUNDT GAYSIREN 6 GANGER FÖR DE GÅR TIL BUTIKKEN. uhm.. ja, og Norge har nok panikkångest pga alle valer og selunger vi mördar.
og det heter vel GEYSIR også.. hahah..
x’D
haha, du är en mycket sjuk människa, punky!
Fast jag skulle säga att det ligger i Islands natur att ha Tourette. Det är geysirutbrott och vulkaner, liksom. Och Sverige har väl nåt slags tvångssyndrom/osjälvständig personlighetsstörning. Norge… slå mig inte, men Norge är väl narcissistiskt, precis som USA? Och Danmark är utan tvekan bipolärt.
Storbritannien däremot är väl den där creepy sorten som verkar så normal och välordnad på ytan men som har sina tjusiga klädskåp fulla med lik. Med tanke på hur brittisk polis griper människor för att hänga på gatan och kallar det “antisocial behaviour” tycker jag att ASPS ligger nära till hands.
Det er ikke rart jeg blir sjuk når folk kaller meg punky! ;D
jo, norge er nok som USA. Meget narcissistisk. Jeg har kjenner meg mer igjen i den östeuropeiske, eller ihvertfall ryska befolkningens uselvstendige personlighetsforstyrrelse ;D
Sverige är den sista sovjetstaten, så du är i väldigt gott sällskap…
Bästa ögonblicksbilden från skogsbacken!
Tack för skön läsning.